jag river sidorna itu och ser, som om jag svävar utanför min kropp betraktandes mig själv, hur jag öppnar fönstret på den åttonde våningen. ser det svarta på det vita singla ned mot marken likt papperssvalor. det regnar, det riktigt vräker ner, och mina ord flyter ut över sidorna. jag kan inte fokusera på svalorna, allt grumlas av tårar och regn och den evinnerliga ensamheten. kanske hinner jag rädda mina papperssvalor och låsa in dem igen. innanför revbenen, inuti hjärtat. kanske kan jag låsa in allting igen om jag bara försöker tillräckligt helhjärtat. om jag försöker helhjärtat trots att mitt hjärta är halvt. eller kanske är det redan för sent. meningarna har ryckts itu, tappat sitt sammanhang, och orden har flutit ut över sidorna. sidorna som nu enbart är våt pappersmassa fastklibbad mot kall asfalt. och jag är ensam här. jag är ensam där. jag är ensam där på den åttonde våningen varifrån jag har släppt allt, varifrån jag har låtit allt flyta ut över sidorna, varifrån jag har låtit allt rinna över kanten. och jag hoppar efter. jag seglar som en papperssvala ned mot marken.