Skuggor över Estaria, kap. 46
Tunneln där John befann sig var visserligen också den upplyst och skiljde sig inte mycket från de andra han hade sett, men Bobs frånvaro fick den ändå att kännas skrämmande. Den var mörk och trång, och pressen från elden ökade plötsligt så markant att John förstod att hans vän omedvetet hade sköldat honom mot dem då de gick tillsammans.
John tittade sig omkring för att få sig en uppfattning om vilka hans valmöjligheter var. Gången han stod i splittrades i en trevägskorsning bara något tiotal meter längre bort, en väg ledde in i mörkret åt söder och en annan åt norr. Det sade honom inte ett skvatt, eftersom vägarna härinne ju envisades med att slingra sig fram och tillbaka så att man aldrig kunde veta vart man var på väg. Så till slut bestämde han sig för att ta tunneln i vars slut han kunde se de brandgula slingorna – på så vis kunde han ju i alla fall tillfredsställa sin nyfikenhet angående dem.
Han sände en sista orolig tanke till Bob, och riktade en hastig, omedveten bön till kraften i sitt bröst att hans vän skulle klara sig ut ur tunnlarna oskadd. Sedan begav han sig in den utvalda tunneln, besluten att kämpa för sitt liv hur små chanserna nu än var.

Tio minuter senare var han framme vid de glödande linjerna, och upptäckte flera saker samtidigt.
För det första så hade de här tunnlarna en gång haft någon religiös funktion för templet ovan – väggarna täcktes här av hieroglyfer och uthuggna bilder, som definitivt hade satts dit av människohand. För det andra så var de där glödande linjerna små strömmar av lava, som rann från taket i tre stadiga strålar och försvann ned i en hålighet i marken. Detta i sin tur bevisade två saker – det här berget var en alltjämt aktiv vulkan, och att han skulle bli tvungen att gå tillbaka och ta den andra vägen. Strålarna rann så tätt att han inte skulle kunna ta sig förbi utan att få dem på sig, och om de träffade honom så skulle han dö, kort och gott.
Modstulen vände han tillbaka, och tio minuter senare befann han sig inne i den andra tunneln. Han kastade en snabb blick tillbaka på raset och förbannade det inom sig. Sedan drog han ett djupt andetag och gav sig in i den mörka labyrinten med högburet huvud och utan verklig fruktan.

Vandringen utvecklade sig till någon sorts sinnessjuk, vriden mardröm. Tunnlarna delade ständigt upp sig, och vägskälen var ibland två och ibland tretton till antalet. Till att börja med försökte John med att bara ta de tunnlar som låg längs till höger, men han upptäckte snart att den metoden bara innebar att han gick i cirklar och kom tillbaka till tidigare platser än en gång. Därför började han med att ta de tunnlar som såg mest lovande ut, eller som hans magkänsla inte protesterade emot. Reslutatet blev att han några timmar senare raglade omkring i tunnelsystemet utan att ha en aning om var han befann sig eller vart han var på väg. Flera gånger skars vägen han hade valt av till följd av fler lavaströmmar eller av breda, bottenlösa avgrunder, och hettan i gångarna blev mer och mer outhärdlig. Flera gånger skrämde han upp stora flockar med märkliga fladdermöss, som flög mycket ryckligt och klumpigt. De var mycket envisa där de falxade omkring honom, och kom de nära nog bet de fast i honom med sylvassa små tänder och lapade i sig av hans blod tills han grep tag i dem och slet bort dem. De kändes underliga att röra vid, och till slut tog han sig mod och höll fast en av fladdermössen i handen och studerade den i stället för att kasta iväg den.
Fladdermusen rörde sig i hans grepp, morrade och väste och försökte slingra sig fri. Men den lilla kroppen bestod bara av skelettben, vingarna var förtorkade och spruckna och det enda som var kvar av pälsen var små tussar som klängde sig fast vid de kloförsedda, beniga fötterna. På de blottade huggtänderna glänste Johns eget blod, och små eldar brann i fladdermusens tomma ögonhålor.
Åsynen fick John att må så illa att han kastade den lilla kroppen så hårt han kunde mot klippväggen. Fladdermusens torra kropp splittrades i tusen bitar, men dessa delar fortsatte att röra sig svagt då han sprang förbi den och fortsatte in i tunnlarna.
Upptäckten fick hans oro för vännen att växa. Tiamats krafter måste verkligen vara stora om dess magi kunde påverka döda ting omedvetet. Vad handlade allt det här om, egentligen?
Han hade inget svar på den frågan, och fortsatte därför bara sin tröstlösa vandring utan att våga tänka.

Höger, vänster, tredje tunneln från höger, åttonde från vänster, vänster, vänster, andra från höger, mitten, syd, tillbaka en bit, cirkel runt, höger, tredje vänster…
Bara att försöka hålla ordning på atta de svängar han tog gjorde honom matt i huvudet, och John tvingades snabbt att ge upp. Han valde snart väg utan att tänka på det, hans ben rörde sig på autopilot, och att göra korta pauser för att slita loss fladdermössen från sina armar, sin rygg och sina ben blev snart ett slags sinnessjuk rutin.
Han blev mattare och mattare där han gick, och han var innerst inne förundrad över hur snabbt elden sög musten ur honom. Det gick aldrig upp för honom att detta bara var halva sanningen – fladdermössen hade efter några timmar stulit så pass mycket av hans blod att han började känna av det lite.
Då han kom fram till ännu en återvändsgränd var han för trött för att visa hindret – en gammal, en gång extremt stark men nu patetiskt murken trädörr någon nåd. Han kastade sig emot den, och det gamla låset brast genast sönder. Dörren svängde upp.
Och så, helt plötsligt, snubblade han ut i ett stort, cirkelrunt rum där det inte fanns några fladdermöss.
John stannade förbryllad till och stirrade sig omkring.

Rummet var perfekt kupolformat och fint utsmyckat, även om väggar, golv och tak var lika skrovliga som inne i tunnlarna. Hundratals märkliga, blodiga bilder av stridande soldater och drakar täckte väggarna, men ingen av dem verkade föreställa Tiamat av någon anledning. Det fanns fyra utgångar, medräknat den han just brutit sig in genom, och alla de övriga tre täpptes för av samma typ av svårt murknad gammal dörr som den han slagit ned.
Det fanns bara två enskilda föremål i kammaren, och bägge fick honom att hoppa högt och stirra i chock.

I salens mitt satt en ung kvinna på golvet med ryggen emot honom – en kvinna vars långa, svarta hår slingrade sig i massor nedför hennes smala rygg. Hon var klädd i någon sorts ganska gammelmodiga läderkläder, smyckades med rubiner, och hennes kopparfärgade hud glänste i smaragdernas ljus.
Kvinnans axlar skakade av gråt, och hennes torra, kvävda snyftningar fyllde och ekade i kammaren. Hon satt nedböjd, och i armarna höll hon ett litet, litet skelett – liket efter ett barn som såg ut att ha dött för mycket länge sedan. Skelettet var dammigt och sprucket, men kvinnan höll det lika ömt som om det hade varit ett fortfarande levande barn, och hela hennes kroppsspråk talade om den mest avgrundsdjupa förtvivlan. Hennes snyftningar påminde om ett sårat djurs läten, och hon skälvde som om hon frös okontrollerbart.
Av förklarliga skäl gav åsynen John ilningar längs ryggraden, och han visste inte vad han skulle tro. Det sista han skulle ha väntat sig här inne var att stöta på en annan levande människa, och speciellt en som betedde sig så konstigt som den här kvinnan.
Kanske hade hon varit vilse här ett bra tag, och blivit galen till följd av mörkret och ensamheten.
John stod kvar i dörröppningen en god stund och bara stirrade på kvinnan, som inte en enda gång vred på huvudet åt hans håll. Men till slut insåg han att han måste göra något.
Han harklade sig, men kvinnan såg inte upp från barnskelettet eller reagerade över huvud taget. Hennes snyftningar fortsatte att eka genom kammaren.
John tog några steg framåt tills han kom att stå strax bakom kvinnan. Han stirrade ned på barnskelettet över hennes axel. Det hade varit ett mycket litet barn då det hade dött, högst fem eller sex år, men det var täckt av damm och smuts och benen var nästan svarta till följd av sin höga ålder.
Han förstod verkligen inte.
Så han gjorde till slut det enda som verkade vara logiskt i situationen – han sträckte ut handen och tog försiktigt tag i kvinnans axel för att få henne att reagera.

Kvinnans axel kändes mycket märklig under hans fingar, varm och utmärglad. Och plötsligt tycktes något fylla luften, en märklig, vit dimma som för några sekunder täckte ljuset från smaragderna och gjorde rummet alldeles mörkt.
Då ljuset återkom blinkade John en gång, och sedan en gång till. Sedan släppte han kvinnans axel och hoppade baklänges med ett ofrivilligt utrop.
Där det just hade suttit en levande, gråtande kvinna satt nu ännu ett skelett, större än det första. Kvinnoskelettet satt i precis samma ställning som kvinnan hade gjort – det höll barnliket i sina beniga armar, nacken var böjd och de tomma ögonhålorna stirrade ned på barnet, hade stirrat ned på barnet i århundranden…
Hon bar resterna efter den klänning som kvinnan just hade burit, hel och ny. Nu fanns det bara några läderbitar kvar av den som hängde fast vid benen lite här och var, och på stengolvet glittrade de lossnade rubinerna nästan hånfullt i det gröna ljuset.
Kvinnans skelett var lika gammalt och förtorkat som barnets, men något var ändå annorlunda. Och då John försiktigt rundade henne förstod han vad – hennes kranium var vått under ögonhålorna, det rann vatten ur dem, droppe för droppe.
Vatten, eller tårar?
John vacklade balänges mot väggen med en hand för ögonen, i hopp om att kunna jaga bort den bisarra skräcksynen. Men då han tog ned handen igen var båda skeletten kvar, och för att göra saken värre så kunde han nu återigen höra kvinnans klagande gråt, kunde se dropparna rulla nedför hennes beniga, förtorkade kinder.
Vattenmannen skakade på huvudet, övertygad om att han nu slutgiltigt hade förlorat förståndet. Bestämt vände han ryggen mot skeletten och fortsatte fram mot en av de dörrar som fortfarande blockerades av en murken dörr.
Tänk inte på det, sade han till sig själv. Tänk inte. Fortsätt bara.
Det var synd att han inte genast sammankopplade kvinnoskelettet med de zombiefladdermöss som anfallit honom. Som det nu var gjorde han den kopplingen efter exakt fem och en halv sekund – tre sekunder för sent för att se kvinnoskelettets ögonhålor börja glöda av helvetisk eld, en och en halv sekund för sent i allmänhet.

John hade lutat sig fram för att undersöka dörren då han plötsligt insåg att vad han hade sett var en illusion, att illusioner alltid skapades med ett syfte. I precis samma ögonblick hördes ett skarpt, skrapande ljud bakom honom, och han snurrade runt med handen på spjutet och hjärtat dunkandes någonstans uppe vid halspulsådrorna.
Ingenting – bokstavligt talat. Barnskelettet låg kvar på marken, orörligt och dött, men av kvinnoskelettet syntes inte ett spår.
John drog efter andan och backade intill dörren med uppspärrade ögon. Diamantbladet for utan ett ljud fram ur spjutet, och han höll det redo i handen medan han väntade.
Snabbt gick han igenom sina valmöjligheter, och han kom fram till att han helst ville ta en eventuell konfrontation genast. Inne i salen skulle han i alla fall ha utrymme och svängrum, medan en angripare med en aning lokalkännedom lätt kunde smyga sig på honom ute i korridorerna.
Han kunde inte se skelettet någonstans, men det lugnade honom inte – hon hade redan bevisat att hon kunde skapa illusioner, och han hade inte en aning om vad hon kunde göra för övrigt. I den sekunden önskade John hetare än någonsin att Bob varit på plats – han hade ingen större erfarenhet av att slåss alldeles ensam, till skillnad från eldmannen. Dessutom var den här fienden eldelemental, vilket innebar att Bob skulle ha kunnat känna den med sina krafter.
Som situationen nu var, var det oundvikligt att fienden skulle utdela det första slaget.
Och det kom betydligt snabbare än vad John hade väntat sig.

Plötsligt hörde han ett skrapande ljud ovan sig, och samtidigt träffades hans axel av en liten sten. Snabbt flyttade han blicken uppåt, och fick en chock då han stirrade rakt in i skelettkvinnans brinnande ögonhålor. Hon klättrade fram längs taket, och hennes händer och fötter verkade fästa sig själva på ytan precis som en flugas. Men i samma sekund som han lyfte huvudet släppte hon taget, och med ett konstigt, gutturalt och skrämmande ljud dök hon ned på honom.
Stöten då hon slog emot honom fick John att förlora balansen och han föll, med det frästande och klösande skelettet över sig. Men han klängde sig automatiskt fast vid spjutet, och så fort han fick tillfälle drog han tillbaka det och slog till.
Två av angriparens torra revben slogs av, och någon mörk, tjärliknande vätska som verkligen inte var blod började genast stänka från brottytorna. Men kvinnoliket verkade inte märka av skadan över huvud taget – hennes huvud for framåt, och plötsligt genomfors Johns arm av en stingande smärta då hon sänkte sina tänder i hans arm.
Han skrek ofrivilligt till, men vägrade släppa taget om sitt vapen. Han försökte slita loss sin arm, men skelettet var förvånandsvärt starkt. Hennes fingrar borrade sig in i hans arm och höll den stilla, och plötsligt kände John den nu välbekanta, stumma känslan som innebar att blod sögs ut ur hans ådror av huggtänder.
Han slog ut med sin fria arm mot skelettet, som inte reagerade på gesten, och började sedan treva över marken för att hitta något som han kunde använda för att befria sin arm med. Hans fingrar slöt sig om en av de stenar som hade fallit från taket, och i nästa sekund slog han skelettkvinnan över ansiktet med den så hårt han bara kunde.
- Lägg av, benrangel!
På sätt och vis fungerade det – hon släppte taget om hans arm med ett skrik av smärta och ryggade baklänges en aning. Men hennes huggtänder var täckta av blod, och inför Johns ögon började hon att förändras.
Från hennes läpplösa mun sköt plötsligt en lång, spetsig tunga ut, och hon slickade girigt blodet från sina huggtänder innan hon reste sig igen. John hade krossat hennes ena tinningben med sitt slag, men skelettet verkade inte bry sig om det. Det gapande hålet visade upp hennes tomma skalle, men blodet förändrade henne, precis som träskdemonen hade förändrats. Hennes lemmar överdrogs plötsligt av tunna lager muskler, hud och blod, och hennes ögon tycktes återbildas, även om magin inte räckte till för att läka hennes ögonlock. Därför stirrade hennes bruna ögon kusligt uppspärrade och fruktansvärt koncentrerade rakt på honom. Genom hålet i hennes skalle kunde han se att hennes hjärna hade återbildats delvis, och mellan hennes revben hade vissa organ börjat forma sig själva. Hennes kranium överdrogs med hud, men alltihop såg halvdant och ruttet ut och huden glipade öppen överallt. Stora sjok av den återbildades faktiskt, bara för att flagna och falla av sekunderna senare och blotta muskler och ben under.
Kvinnan kastade en blick ned på sig själv, och hennes ögon lös vansinnigt då hon flyttade dem till vattenmannen i stället. Hon hasade sig närmare, ett vidrigt, förruttnat lik, och hennes svartnade huggtänder glänste i smaragdljuset.
- Blod, raspade hon fram med en röst, som gav John kalla kårar. Ge mig ditt blod, vattenvarelse!
Hennes lemmar omgavs plötsligt av ett bländande vitt ljus, som tycktes ha sin källa vid just den punkt innanför hennes revben där hennes hjärta en gång hade bultat. John backade undan ytterligare ett steg och skar sedan till med spjutet, och kvinnans döda kropp var inte snabb nog för att undvika svepet.
Hon drog sig tillbaka ett steg och gav ifrån sig ett morrande ljud då Johns spjut splittrade det ruttnande kött som täckte hennes mage. I raseri kastade hon huvudet tillbaka och – skrek.
Det var det mest fruktansvärda ljud John någonsin hört. Från att ha börjat som ett gnällande läte växte det snabbt i styrka och ton tills det skar som vitglödgade knivar i huvudet på honom. Det kändes som om hans hjärna höll på att explodera, och hennes vita ljus spred ut sig tills det täckte hela hans synfält.
John raglade baklänges med händerna pressade mot öronen, han kunde plötsligt inte tänka, inte röra sig, hans kropp reagerade inte på hjärnans kommandon. Hans ben gav vika, och han föll på knä på golvet. Men skriket fortsatte att skaka om hans hjärna, och ljuset täckte snabbt allt han kunde se.
Och så, precis när han kände att hans hjärna hade nått bristningsgränsen, avstannade kvinnans skrik.
John blinkade flera gånger då ljuset återgick till mörker, och skriket bleknade till ett ringande, långvarigt ljud inne i hans huvud. Plötsligt blev han medveten om att han låg på knä på det skrovliga stengolvet med händerna pressade mot öronen, att han som genom ett mirakel fortfarande hade ena handen slutet runt sitt vapen, att kvinnoliket stod kvar orörligt framför honom och stirrade på honom.
Vattenmannen svajade till och sänkte tvekande armarna. I samma stund kunde han känna något vått och varmt droppa nedför ansiktet, och då han tvekande rörde sin ena kind var hans hand täckt av blod då han stirrade ned på den.
Blodet rann i tunga droppar från hans ögon ännu en gång, och hans huvud kändes fullkomligt tomt. Allt han kunde höra var brusanden och ringande läten, och då zombien närmade sig honom gjorde han inget – han bara satt där han satt och stirrade på henne.
Då hon sträckte ut en hand mot honom såg han att den plötsligt var täckt av märkliga, ormliknande utväxter, tjugo centimeter långa och med samma färg som sjögräs. Utväxterna rörde sig av sig själva och tycktes sträcka sig fram emot hans ansikte, och ren självbevarelsedrift kickade till slut in.
Han reste sig upp alldeles för hastigt, och vacklade baklänges några steg innan benen gav vika och han trillade ihop igen. Kvinnan följde efter honom, han kunde se hennes ansikte som genom ett dis, och hennes läpplösa mun grinade mot honom på ett sätt som skulle ha fått vem som helst att springa sin väg skrikandes.
Vattenmannen trevade fumligt bakom sig för att hitta något som han kunde stödja sig på, men det enda resultatet blev att han skar händerna blodiga mot den skrovliga väggen. Då kvinnan sedan talade för första gången kom hennes ord som genom en mjölktjock dimma, och de lät märkligt avlägsna och förvrängda. Dimman framför hans ögon började byta färg igen, från vit till blodröd, och han slöt ögonen för att försöka klara huvudet en aning. Men fiendens röst drog sig bara närmare, hes och sjungande, och raspade som en bågfil inne i hans torterade huvud.
- Varför gjorde han det… varför skadade han sitt eget barn? Ge mig ditt blod, vattenvarelse, så som han tog mitt! Jag ska tömma dig på blod, jag ska stjäla din själ, jag ska krossa din kraft och göra den värdelös och svag…
John skakade på huvudet för att klara tankarna och försökte nå fram till Leviathan för råd. Men sjöormen var tyst, som om den hade blivit knockad av det hemska skriket. Och zombies var, oturligt nog, en av de få varelser som Bob aldrig hade givit honom någon större lektion om.
Kvinnans ruttnande ansikte kom närmare, och John kunde känna tentaklerna på hennes händes svepa över sina armar. Det fick honom i rörelse igen – han grep tag om spjutet med båda händerna, och ignorerade den skärande smärtan i huvud och lemmar. Med all sin kraft sparkade han till skelettet, och ytterligare två av hennes revben bröts. Hon vacklade överraskad baklänges, och mera av den svarta, tjärliknande substansen stänkte ned över Johns kläder tillsammans med flgnande hud. Han gav henne ingen chans att hämta sig – i nästa sekund sjöng diamantbladet, och zombiens huvud skiljdes från halsen med ett torrt, knäckande ljud.
Huvudet for flera meter bort av kraften och splittrades mot en vägg i närheten för att förvandlas till en blodig gröt, men till Johns fasa verkade inte kroppen reagera på sin förlust. Det huvudlösa liket störtade framåt igen, och vattenmannen blev så överraskad att han inte hann värja sig innan kvinnans iskalla händer plötsligt grävde sig in i hans armar. Han kände flera sting av smärta då tentaklerna på hennes armar tycktes tränga igenom hans hud med trubbigt våld, och allt eftersom hon sög blodet från hans ådror försvagades han medan hon stärktes och växte. Mer och mer muskler och hud tycktes växa fram på hennes döda kropp, men allt var ruttet och stanken av surnande kött var så intensiv att John fick kväljningar.
Kvinnan drev närmare honom och tvingade honom med förvånandsvärd styrka tillbaka mot väggen. Han såg stjärnor då hans huvud plötsligt slog emot den skrovliga stenen, och omvärlden var ett rött dis. Han kände en tilltagande matthet i sina lemmar medan han kämpade för att frigöra sig från varelsen, och han insåg plötsligt att hon höll på att tömma hans kropp fullkomligt på blod.
I ett sista desperat försök att frigöra sig tog John spjärn mot väggen och kastade sig sedan framåt mot sin angripare. Hon tappade inte taget, men tentaklerna på hennes ena arm släppte taget så pass mycket att John med möda kunde slita sin fortfarande beväpnade hand fri. Han grep om vapnets handtag med sin fria hand och slog sedan ut med det – reflexivt, men lika skickligt som någon som hade tränat i åratal med ett sådant vapen.
Kvinnans krossade huvud gav ifrån sig ett fasansvärt jämmer då hennes ena arm skars av strax ovanför armbågen och föll till marken, med tentaklerna vilt piskande i luften och blodet stänkandes vida omkring. Inte ens en sekund senare råkade den andra armen ut för samma öde och John kunde slutgiltigt slita sig fri, våldsamt blödande och yr i huvudet.
Han stirrade i äcklad fashination medan kvinnans arm- och huvudlösa kropp vacklade omkring i kammaren. Huvudet var lika illa krossat som en vattenmelon som råkat hamna under en slägga, men det fortsatte ändå att ge ifrån sig fruktansvärda gnällanden och ylanden, och tentaklerna på armarna fortsatte till och med nu att röra sig svagt.
Åsynen fick nästan den unge vattenmannen att skrika, men i stället backade han mot den närmaste av de tre dörrar som blockerades av en gammal murken trädörr. Han vände sig emot den ett kort ögonblick och gav den en spark, som fick den att trasas sönder fullkomligt – men då han vände sig tillbaka var kvinnans kropp tätt inpå honom igen, och blodet från hennes avhuggna armar sprutade över honom.
John reagerade fullkomligt instinktivt. Diamantbladet blixtrade till en enda gång innan det begravdes i likets nu bultande, förruttnade hjärta, och sedan stannade kroppen upp som i dum förvåning. Huvudets jämranden förvandlades till ännu ett av de där fruktansvärda, öronbedövande skriken, och den här gången trodde John uppriktigt att hans huvud exploderade. Han knuffade med ett rop bort liket från sig, och det gled tyst av hans diamantblad och föll till marken, men huvudet fortsatte att skrika och skrika och skrika. Världen splittrades i miljontals små fragment och blev blodröd, innan allt slutligen tonade bort i ett bamhärtigt, smärtfritt mörker.

Skuggor över Estaria, kap. 47
Att vakna upp igen visade sig vara en utomordentligt plågsam process, och då John slutligen lyckades tvinga upp ögonen hade han inte en aning om vad som hade hänt, eller om det gått tio sekunder eller tio timmar sedan han svimmade.
För några sekunder låg han bara där han låg och stirrade upp i salens tak medan hans huvud långsamt började rekonstruera vad han hade råkat ut för. Minnena kom tillbaka med sådan häftighet att han tvärt satte sig upp med en flämtning – något han genast fick ångra, eftersom hans huvud kändes onormalt lätt och omöjligt att balansera.
Omtöcknad och förvirrad såg han sig om och upptäckte genast sin motståndare igen.
Då hon dött för andra gången hade hennes kropp berövats det stulna blodet, och hon var nu återigen ett skelett. Hennes avhuggna armar låg för sig, torson och benen fanns alldeles intill John och hennes splittrade kranium grinade emot honom från ett av salens hörn.
Då han väl hade försäkrat sig om att faran var undanstökad satt John en lång stund och försökte hitta en punkt där hans huvud skulle klara av att hålla sig upprätt utan alltför stor ansträngning. Då han sneglade ned upptäckte han att punktsåren på hans armar redan hade läkt till hälften, men tentaklerna hade hunnit stjäla en hel del blod från honom. Han var mörbultad, sönderskrapad och blåslagen, kroppen värkte i kapp med huvudet och han kunde nätt och jämt kontrollera de kväljningar som genomfor honom med jämna mellanrum.
Stanken av blod och ruttet kött låg tät i salen och hans kläder täcktes alltjämt med rester från skelettkvinnan.
John hävde sig mycket, mycket långsamt upp på fötter och stod kvar där och svajade några sekunder innan han hittade balansen. Han upptäckte att han frös, vilket var en för honom så gott som ny känsla, och han slets mellan en önskan att få i sig lite vatten och en önskan efter att dekorera närmaste vägg med sin senaste måltid.
Världen var fortfarande insvept i bloddimma, men han blev tacksam då han rörde vid sitt ansikte och upptäckte att hans ögon i alla fall hade slutat blöda. Han skulle slippa tampas med blindhet i alla fall – inte för att hans chanser att hitta ut ur labyrinten blind var mindre än vad de skulle vara nu när han kunde se…
När världen äntligen hade slutat snurra gick John bort till den dörr han hade slagit ned. Det tog honom en god stund, men trots att hans ben skakade så lyckades han slutligen ta sig över den trasiga dörren och in i nästa korridor.
Den tunnel han nu befann sig i var lite bredare än de flesta han hade gått, och golvet var någorlunda jämt. Dessutom var ljuset mörkare grönt än det varit dittills, eftersom stenarna som lyste upp vägen var delvis täckta av gammal stelnad lava. Uttröttad lutade den unge vattenmannen sig mot en av väggarna och suckade tungt. Hettan var visserligen inte värre än tidigare, men John kände sig redo att döda för några andetag kall luft i den sekunden.
Platsen var inte normal, den var sjuk och ondskefull, och John var obehagligt medveten om att det hade någon koppling till Tiamat. ?ter sände han en orolig tanke till sin vän, men han var också realistiskt medveten om att det inte fanns något han kunde göra för Bob om han inte såg till att klara sitt eget liv i första hand.
Han försökte frammana sina läkekrafter, men blev inte förvånad då hans försvagade tillstånd och platsens starka eldelement hindrade dem från att göra sitt jobb. Inte ens hans sökekrafter fungerade, och Leviathan var alltjämt stum och orörlig i hans bröst. Den här gången var han helt på egen hand.
John skakade tyst på huvudet, drog ett djupt andetag, och började gå.

Vandringen som följde utvecklade sig till den mest minnesvärda tilldragelsen i Johns liv – men ändå skulle han senare komma att minnas ytterst lite av den.
Han gick, och gick. Han valde tunnlarna han gick i helt på måfå, och kom aldrig någonsin fram till något som ens antydde att han var på rätt väg. Hans huvud var så dimmigt till följd av blodsförlusten att han var yr under hela färden, och det gröna mörkret slöt sig så hårt omkring honom att det skulle ha gett honom panik om han hade varit klar i skallen.
Fler flocker med zombiefladdermöss uppenbarade sig över hans huvud då och då, men han kunde för det mesta hålla dem på avstånd genom att slå mot dem med spjutet.
Flera gånger tog den massiva förlusten av blod ut sin rätt, och John förlorade balansen och föll ihop. Vid tre tillfällen svimmade han av, och vid samtliga dessa tillfällen visste han efteråt inte hur länge han hade legat.
Det redan från början mycket svaga hoppet om att hitta en utväg krympte allt mer medan han gick, och till slut rörde hans ben sig bara på ren rutin medan hans huvud kopplade ifrån helt.
Timme efter timme passerade, och John lade inte märke till att han blev svagare och svagare, att hans kläder strimlades av vassa klippor och att hans hud allt eftersom täcktes av sår och blod. Han förstod bara hur utmattad han var då benen till slut gav vika under honom och vägrade göra tjänst då han försökte resa sig upp igen.
John hade en liten aning tur beträffande platsen där han föll – det var strax intill ett klippblock, som sköt ut en bit över stigen. Genom att förbruka sina sista krafter lyckades han åla sig inunder det på händer och knän, och där kröp han sedan ihop för att sova.
Där han låg var han säker för de odöda fladdermössen, men han kunde höra deras vingslag där de susade omkring ovanför och han kunde också höra andra ljud långt, långt borta i tunnlarna, ljud som förvrängdes så av ekot att han på intet vis kunde avgöra vad de egentligen var för något.
Det dröjde trots hans utmattning länge innan han somnade den natten.



Under tiden som John sov en drömlös sömn i Tiamats katakomber var Bobs nerver inte långt ifrån bristningsgränsen.
Han hade utan problem kunnat ta sig ut ur templet tack vare kraftens vägledning, och hans tur hade till och med sträckt sig så långt som till att han utan problem hade hittat de övriga i gruppen. Dessa höll just på att genomsöka marken vid floden, mycket oroade över de unga männens frånvaro.
De hade först exploderat av ilska och skällt ut honom då han hade fått tag i dem, men deras ilska förvandlades lika snabbt till förfäran då Bob förklarade situationen. Därefter hade det inte varit tal om vila – i stället hade de splittrat upp sig i två grupper, Bob och Cheriza i den ena och Brogun och professorn i den andra. De hade sedan dess ivrigt – och förgäves – sökt runt i dalen efter en annan möjlig ingång till katakomberna.
Bob visste hur starka de eldkrafter var som vännen hade att tampas med, och hans ångest underblåstes av Tiamats bindningsprocess. Kraften lät inte situationen störa sina framsteg utan förtsatte obekymrat att binda sig till eldmannens sinne, vilket lämnade Bob med en känsla av smärta och utmattning.
Alla dessa faktorer blandades med hans rädsla för vännens liv och stressen det innebar att kämpa mot klockan, så han var av förklarliga skäl inte på sitt bästa humör då han och Cheriza sökte igenom sin halva av dalen. Platsen var enorm och igenvuxen, och innerst inne visste Bob mycket väl att oddsen för att de skulle hitta en eventuell andra ingång i tid var försvinnande små. Men han kunde inte tillåta sig själv att ge upp hoppet.

Grupperna sökte trots mörkret på varsitt håll i över åtta timmar med bara några korta raster för att vila, men då gryningen bröt in över djungeln återsamlades de till sist utmattade i lägret. Det var då över tjugo timmar sedan de hade sovit senast, och medan de satt och slängde i sig lite mat gjorde de i all hast upp en ny plan. Cheriza och Redwind skulle få sova medan Bob och Brogun fortsatte att leta, och så skulle de bytas av efter fem timmar och fortsätta i skift.
Bob kände sig personligen ganska så säker på att han inte skulle kunna sova förrän han var fullkomligt slut – trots att han inte hade haft något val, så avskydde han sig själv för att han hade lämnat John i en sådan svår situation.
Medan han och Brogun fortsatte att söka igenom djungeln i ett rutsystem, trötta och stressade, undrade eldmannen tyst för sig själv om hans väns tur och goda huvud skulle räcka för att rädda honom den här gången.
Hans tankar var så koncentrerade på jakten att han glömde bort att fundera på den elementara kraft han nu bar inom sig.



Då John vaknade igen efter några timmar på sitt håll kände han sig förvånandsvärt utvilad, trots att han var stel som en pinne i hela kroppen efter att ha sovit rakt på det knaggliga golvet. Hans sår hade så gott som läkt, så allt som var kvar var yrseln och en uppblossande feber.
Trött och slö satte han sig upp i den mörka gången, sträckte armarna över huvudet och lyssnade efter fladdermössens vingslag. Han var fruktansvärt törstig, och efter att ha funderat ett slag öppnade han slutligen Bobs vattenflaska och drack försiktigt lite av innehållet. Sedan kröp han ihop i en någorlunda bekväm ställning på golvet, vilade hakan mot knäna, och funderade.
Faktum var faktum, att vandra runt i katakomberna på måfå skulle bara påskynda hans död. Och han kände trots allt inte för att gå ned utan att sätta upp en kamp.
Hans fingrar lekte tankfullt med vattenflaskan i bältet, och han rynkade pannan lätt medan han funderade.
Han hade kvar strax under en halvliter vatten. Hans krafter fungerade inte därför att han var så uttorkad att allt vatten i hans kropp användes för att hålla honom vid liv – det fanns inget överskott som kunde användas till magi.
Han kunde ha en sista, extremt riskabel chans. Om han boostade sin styrka en sista gång genom att tömma flaskan så skulle han dö snabbare. Men det fanns också en chans att hans sökkrafter skulle börja fungera ett tag – länge nog för att han skulle kunna uppfatta floden utanför katakomberna. Lyckades han med det – om det inte var alltför långt ifrån den plats där han befann sig – så skulle han kanske ha en chans, trots allt. Inte tack vare sitt vapen, sina reflexer eller sina kunskaper – tack vare en halvliter grumligt vatten.
Det var på ett sätt tur för John att febern och blodsförlusten hade trubbat av hans omdöme och gjort honom mindre försiktig. Som det nu var resonerade han mycket lugnt och kallt – han skulle dö i vilket fall som helst, så vad gjorde det för skillnad om han gjorde ett sista försök att få behålla livet?
Hans rörelser var utstuderat långsamma och bestämda då han tog upp flaskan igen och tömde den på det jordiga, unkna vattnet.

Till att börja med kände han inte så mycket mera än att feberdemonerna som härjade i honom gav vika en smula för vattnet. Men sedan fick han till sin stora glädje kontakt med Leviathan igen.
Sjöormen var lika avtrubbad och slö som han själv, men den lånade honom villigt vad som var kvar av dess styrka. Så John slöt sina ögon och sjönk ihop på golvet, och hans medvetande lämnade det köttiga skal som han kallade sin kropp.
Bara att starta upp de sovande krafterna förärade honom en sprängande huvudvärk, och mer än en gång var han nära att tappa taget och sjunka tillbaka. Men han var väl medveten om att det här var hans sista chans, och hur lockande det än verkade vara att ge upp så vägrade han att ge vika för frestelsen.
Han sträckte ut sig, och hans medvetande rörde vid varma berg och bubblande lava och het, sjuk eld. Gångarna kändes hundratals mil långa där han förflyttade sig i dem, men i själva verket behövde han bara söka några kilometer bort innan han snuddade vid en öppning ut mot vattnet.
Hans irrfärder hade fört honom närmare räddningen än vad han hade trott – men det kändes egentligen inte så viktigt för honom då han kom på fötter igen. Han var trött och febrig och varm, och egentligen längtade han efter att få sova igen, sova tills alla besvär försvann och han kunde fortsätta med friska krafter.

Och saken blev bara värre, för även om han hade rest i gångarna på telepatisk väg så var det en helt annan sak att gå i dem fysiskt. Han blev trött fortare, och han förlorade fokus snabbt – flera gånger blev han tvungen att tvinga fram Leviathans kraft för att rådfråga sjöormen om vägen. Men för varje gång förbrukades mera vatten, för varje gång blev hans kontakt med kraften lite mindre. Där han gick var Leviathans röst slutligen inte mera en svag viskning, elden var allt som fanns.
Och då kraften slutligen försvann fullkomligt, då Leviathan somnade igen, visste John med sig att han var dödsdömd.

Han sjönk ned i sittande ställning på det skrovliga stengolvet och vilade hakan mot knäna medan han stirrade rakt framför sig med feberglänsande ögon.
Det var ironiskt att hans kraft skulle försvinna just nu, när han befann sig mindre än två kilometer bort från friheten. Men utan vägledning hade han inte styrkan att fortsätta, för vägen delade sig överallt och vilken tunnel som helst kunde vara den rätta.
Hur som helst så var han för trött, för febrig och för infekterad av en fientlig kraft för att riktigt orka bry sig.



Bob höll koll på solen medan han och Brogun letade, och i huvudet försökte han räkna ut hur lång tid John egentligen hade kvar innan det var för sent.
Det faktum att han hade drabbats av livshotande feber redan ovan jord var inget bra tecken, speciellt som det fanns lavaådror i den mark genom vilken tunnlarna hade slingrat sig. Den värsta eldkällan av alla – Tiamat – var visserligen borta, men omgivningen och den minimala mängd vatten John hade burit med sig bevisade att han ändå inte skulle överleva tjugofyra timmar till nere i labyrinten. Så även om de hittade en ingång så måste antingen John ha hittat dit också, eller så måste han vara mycket nära den om de skulle ha en chans att rädda honom.
Oddsen var mindre än minimala, men Bob sökte vidare. Han var medveten om de oroade blickar som landade på honom, om medlidandet och sorgen, om den sjuka, tunga kraften i sin kropp. Men han skärmade av alla dessa intryck och gjorde inget annat än att leta.
Då dagen hade passerat halvvägs och de ännu inte hade gjort några framsteg var Tiamat så pass invävd i Bobs kropp att han kunde börja använda dess krafter en aning. Men medan han kämpade med dem, med att få sökkrafterna under kontroll, med att pressa tillbaka drakens oönskat starka kraft, tickade tiden stadigt förbi. Och hans egen rädsla, hans skuldkänslor och hans panik växte med varje minut som passerade.



John satt kvar på det skrovliga stengolvet i åtskilliga timmar, halvt medvetslös, utan att märka hur tiden passerade. Hans kropp hade nästan gett upp kampen. Febern fick honom att omväxlande skaka och svettas, och den molande huvudvärken var så ihärdig att han undrade om zombiekvinnan hade skadat något med sina skrik. Till det lade sig en allmän ömhet och stelhet, och en trötthet så djup att det kändes som om vartenda ben i hans kropp hade omvandlats till solitt järn.
Till att börja med bara satt han där han satt, rörde sig inte. Men hans svaghet växte allt eftersom hans eget element dunstade från hans kropp och ersattes med den fientliga, sjuka elden. Johns feber växte stadigt och snabbt eftersom han till slut slutade svettas till följd av vätskebristen, med resultat att hans temperatur steg långt över det normala.
Hans huvud började sakta, sakta sjunka ned mot bröstet där han satt, och de röda dimmorna började återigen bli svarta.

Men där, på randen till medvetslösheten, hände det något som fick Johns livsgnista att flamma upp en sista gång.
Oväntat hörde han ett ljud nära sig som av mjuka fotsteg, och han ryckte kraftigt till. Hans hand for rent automatiskt till spjutet innan han upptäckte vad det var för något som åstadkom det där ljudet.
På marken framför honom satt en enormt stor polira och studerade honom nyfiket. De han hade sett dittills hade varit av samma storlek som vanliga huskatter, men den här hade mankhöjd som en rejäl hund. Taggarna på dess rygg satt inte så tätt, men de var så långa att de sopade i backen då poliran gick. Dess päls var perfekt kamouflerad för djungeln utanför, mörkt grön med ljusare fläckar här och var, och dess ögon var stora och glödande gula. Polirans långa morrhår rörde sig uppmärksamt i luften, och då den såg att han hade upptäckt den kom den fullkomligt orädd fram till honom och nosade på honom.
John kunde inte låta bli att skratta, även om ljudet lät hest och sprucket. Han sträckte ut en hand mot poliran, som först ryggade undan en aning men sedan drog sig närmare och lät honom klappa dess rygg. Berörningen fick den att ge ifrån sig ett belåtet purrande, och den slöt ögonen i välbehag.
- Synd att professorn aldrig får träffa dig, kommenterade John, och blev förvånad över hur tunn hans röst lät i tunnelns eko. Han skulle ha tyckt om dig.
Katten gav ifrån sig ett märkligt, djupt jamande och drog sig sedan tillbaka från honom. Den vände och började gå in i den tunnel som låg närmast, men framme vid mynningen stannade den till och vände sig emot honom. Då den såg att han inte hade rört sig gav den ifrån sig ett otåligt jamande och trampade fram och tillbaka, och de gula ögonen fick ett nästan uppmanande uttryck.
John visste inte vad han skulle tro. För några sekunder var hans huvud tomt, och han gjorde inget utan stirrade bara på katten.
Sedan gick det upp ett ljus för honom, och han kom på fötter så snabbt att hans huvud började snurra okontrollerbart igen.
- Poliras har gjort sig kända för att visa vilsegågna personer rätt igen, citerade han rakt ut i luften. Bob, kan jag ha sådan tur, eller har jag börjat inbilla mig saker efter allt som har hänt?
Poliran väntade alltjämt på honom, och John beslöt sig utan vidare funderingar att ta den eventuella risken. Stödd mot väggen tog han de få steg som skiljde honom från poliran, och katten gav ifrån sig ett djupt, uppmuntrande spinnande innan den vände sig mot gången igen och smög vidare på silkesmjuka tassar.

Trots att han nu hade vägledning så var trippen fortfarande långt ifrån behaglig för vattenmannen. Han kunde inte vara säker på att poliran verkligen visade honom vägen, och hans tillstånd i övrigt var fruktansvärt dåligt. Han kunde bara ta sig framåt mycket långsamt, och gång på gång blev han tvungen att sätta sig ned och vila för att kunna fortsätta. Han var orolig för att poliran förr eller senare skulle tröttna på sin långsamma färdpartner, men katten visade sig vara tålmodig. Den väntade på honom då han vilade sig, och den gick långsamt för att han skulle kunna hålla jämna steg med den.
Frånvaron av hans vattenkrafter gjorde John döv och blind, och febern som härjade i hans kropp gjorde varje steg till en kraftansträngning. Men på något sätt fann han kraft inom sig att fortsätta, hur mycket utmattningen än tyngde ned hans lemmar och den febriga värken fick hans huvud att snurra.
Vid det laget var han så avtrubbad att han nästan inte kände av eldmagin runt omkring sig, och vid ett tillfälle var det nära att kosta honom livet då han med nedböjt huvud höll på att gå rakt in i en vägg av lava som skar av stigen. Polirans gälla jamande varnade honom dock för faran, och han undvek lavastrålen, tog den säkra stigen runt, och fortsatte sin ändlösa färd.
Krafterna lämnade honom i en långsam och stadig ström, och John var efter ytterligare en timmes vandring åter nära att ge upp då han plötsligt lade märke till något, som hans avtrubbade sinnen inte hade registrerat tidigare.
Han såg upp, och efter att ha funderat ett slag kom han på vad det var. Ljuset hade förändrats – gången hade dittills varit upplyst av ingenting annat än glödande kraftsmaragder. Dessa förekom fortfarande, men inte i lika stort antal – ljuset var fortfarande grönt, men på ett helt annat vis.
Han stannade till och blinkade några gånger innan han slutligen kunde ta in vad det var han såg över sig.
Taket, som välvde sig två meter ovanför honom, var fyllt med sprickor – långa, smala sprickor som gick ända ut till friheten i djungeln. Ljuset kom från solen, och det fick en grön ton eftersom det filtrerades genom tjock vegetation innan det nådde in i grottan.
Upptäckten fick Johns hjärta att bulta snabbare, och för några sekunder bara stod han där han var med ansiktet uppåtvänt och njöt av åsynen av solsken. Han kunde uppfatta doften av multnande löv och vatten i stället för den eviga närvaron av smält sten och eld, och då han fortsatte efter poliran hade det kommit en ny energi i hans steg.

Och så, till slut, fanns utgången där.
Det gick mycket snabbt – efter en halvtimmes vandring i sönderspruckna tunnlar, som släppte in solljus och dofter, vek poliran plötsligt runt ett hörn. John följde efter den, och sekunden därpå träffades han över ansiktet av en svag, ljuvlig bris. Den var varm och fuktig, men kändes ändå uppfriskande och tröstande efter den helvetiska hettan nere i tunnlarna.
Solljuset slog emot honom så kraftigt att John raglade till och blev tvungen att stödja sig mot väggen – inte sedan han hade tagit av sig ögonbandaget efter sin flykt från Atlantis hade han blivit så bländad. Men efter några minuter hade svedan avtagit, och han öppnade sina tåriga ögon och stirrade på utgången.
Den bestod av en enorm spricka i bergsväggen – säkert tjugo meter hög, och minst lika bred, men ändå ganska väl kamouflerad utifrån eftersom den var delvis övervuxen av en tjock, söndersliten blommande växtvägg. Området strax framför sprickan täcktes av gamla benrester och halvruttnade kadaver från bytesdjur av vitt skilda storlekar – där låg allt ifrån möss till resterna av en ung, fyra meter lång rubindrake.

Vattenmannen följde efter poliran fram till växtväggen som i en dröm. Han halkade i det halvlevrade blodet på det skrovliga tunnelgolvet en gång och föll rakt ned på rubindrakens sönderslitna kropp – automatiskt sträckte han ut händerna framför sig för att ta emot sig, och kände en stingande smärta i händerna då hans handflator slets blodiga mot drakens vassa fjäll. Men han reste sig lika snabbt, utan att bry sig om blodet som droppade från hans händer, och några sekunder senare hade han med viss möda slitit ned såpass mycket av växtväggen att han kunde stiga ut i solljuset utanför.

Han stod i en märklig urgröpning i marken, underlaget var fullkomligt slätt och det fanns inte en växt någonstans i den. Bergväggen han just hade kommit ut ifrån reste sig hög och väldig, och sidorna var nästan fullkomligt täckta med de tjocka, tunga växtgardinerna. Utanför grytan vällde djungeln återigen upp, och fastän han inte kände igen området han hade kommit ut i drog John en djup, lättad suck.
Men trots att han var så trött hade hans huvud inte slutat att fungera helt, och då han tog sig en närmare titt på den stora urgröpning han stod i gick en skarp varningsklocka av inom honom. ?ven här var marken täckt med ruttnande kadaver och sönderslitna benrester, och vissa av de döda djuren var stora rovdjur. Han såg flera döda leoparder och sönderslitna kroppar efter stora ormar, till exempel, och stanken av förruttnelse var kväljande.
Sammantaget gav platsen honom otroligt dåliga vibbar, och då marken plötsligt skakade under honom samtidigt som luften fylldes av ett skärande, ekande väsande tog han emot det med en känsla av resignation. Allt hade liksom gått för bra trots allt, något måste hända.
Han vände sig om, lugnt och sansat, och tittade på den nya fienden som just hade vältrat sig nedför bergssidan och nu låg på marken mellan honom och tunnelöppningen.
Skuggor över Estaria, kap. 48
Då John vände sig om väntade han sig att få se en rubindrake, en stor leopard eller ett ovanligt blodtörstigt lejon. Vad han i stället fann sig stirra på var något helt annat.
För någon sekund såg han bara oförstående rakt in i en märklig, fjällig, blodröd vägg. Sedan lyfte han blicken uppåt och drog häftigt efter andan.
På marken framför honom låg en ofantlig, ormliknande varelse – dess kropp var tjock som en öltunna och den var minst tjugofem meter lång, och låg för stunden ihoprullad på marken. Dess kropp låg i ofantliga, talrika ringar på marken, lager på lager, och genomfors av spasmodiska rörelser då ormen rörde på sig för att behålla balansen. Det ofantliga huvudet vajade av och an fem meter över huvudet på John, men nacken var böjd och de kolsvarta, enorma ögonen var stadigt fixerade på honom med ett hungrigt intresse.
Djurets fjäll var eldröda och flammiga, och den ofantliga kroppen täcktes av hundratals ärr som förrådde att den mäktiga ormen hade talrika strider bakom sig. En kluven tunga spelade fram och tillbaka i luften ovanför John, och ormen hade två enorma huggtänder. Den ena var böjd som en elefantbete, gul till färgen, minst en meter lång och droppade av ett färglöst, luktlöst gift. Den andra hade någon gång brutits av och bestod bara av en halvmeterslång, gulnad och gropig stump,som inte täcktes av något gift. Strax bakom denna stump möttes Johns blick av den absurda åsynen av en klargrön krokodilsvans, som stack fram ur ormens mun och slängde hit och dit livlöst.

John registrerade alla dessa detaljer i förstummad tystnad, för chockad av ormens storlek och plötsliga uppdykande för att kunna reagera.
Ormen verkade slutligen bestämma sig för att nykomlingen kunde innebära ett välkommet extramål – den öppnade munnen på vid gavel och gav ifrån sig en skärande hög, bengenomträngande väsning. Krokodilsvansen föll tillsammans med resterna av sin ägare då djuret öppnade munnen, och landade med ett äckligt, blött ljud alldeles framför den unge vattenmannen. John stirrade ned på den illa massakrerade krokodilkroppen i en sekund – svansen var oskadd, men djurets huvud och främre kropp var avslitna och uppätna och den bakre kroppen var så söndersliten att den bara var en blodig, köttig massa.
John flyttade tillbaka blicken till det enorma huvudet bara för att se en märklig, grå glimt i djurets ögon, och plötsligt exploderade en ofärgad ljusstråle från ormens ögon. John hoppade skräckslaget bakåt, och strålen missade honom med nästan en meter och slog i stället ned i krokodilkroppen.
Liket bytte genast färg från grönt till grått, och på några sekunder förvandlades de mjuka, köttiga vävnaderna och de porösa benen till massiv sten.
John, som för första gången insåg att hans motståndare var en basilisk, slöt handen kring sitt spjut och backade undan med ögonen stadigt fästade på motståndaren. Han visste med sig att det här var ett slag han inte skulle vinna – det här djuret var hundratals år gammalt, listigt och kraftfullt, med en ogenomtränglig hud impregnerad med skyddande eldmagi och fler attackmetoder än en bläckfisk hade armar. John själv var extremt försvagad, och hade inte ens sin magi att försvara sig med.
Men det innebar inte att han tänkte dö utan att först göra ett försök att försvara sig.
Ormen väste igen och kastade plötsligt ned huvudet – John hann precis vräka sig åt sidan och undvek att bli spetsad av djurets huggtänder. Men han hade ändå otur – giftet stänkte från djurets friska tand och några droppar fann sin väg fram till vattenmannen. Sammanlagt åtta droppar träffade honom på bröstet, ena armen, och i ansiktet.
Giftet frätte sig igenom Johns kläder som lava skulle ha bränt sig igenom papper, och nådde sekunden därpå hans hud. Det kändes som om någon hade stänkt brinnande syra på honom – en glödande smärta exploderade i de partier som hade berörts av giftet, och John kunde känna hur dropparna åt sig igenom hans hud och grävde sig in i det betydligt känsligare köttet under. Hans ansikte kändes som om det höll på att flagna från kraniet, bröstet brann och armen gjorde så ont att han nästan hoppades att giftet skulle fräta av den helt.
Han flämtade av smärtan, men var tvungen att ignorera den då ormen åter gjorde ett kraftigt utfall. ?terigen lyckades han hoppa åt sidan, men den här gången tog hans tillstånd ut sin rätt – han var inte snabb nog. Ormens tänder missade honom, men ännu en försteningsstråle exploderade från dess ögon, och den slog i marken så tätt intill John att han vräktes omkull av den.
Han landade på den arm som hade träffats av giftdropparna, och smärtan som flammade upp inom honom fick en vit dimma att lägra sig för hans ögon för en sekund. Då den skingrades mötte Johns blick basiliskens, och det grå skimret i djurets ögon lämnade inte den unge mannen någon tvivel – han skulle dö nu.

Striden hade varit mycket kort men ganska häftig, och John var på ett sätt nöjd. Han försökte ta sig upp på knä så att han skulle kunna kasta sitt spjut, men han var väl medveten om att han skulle vara förvandlad till en stenstaty innan han kunde kravla sig upp.
Glimten i basiliskens ögon flammade upp, men till Johns häpnad vräkte djuret sedan, fullkomligt oväntat, huvudet bakåt och vrålade rakt ut av smärta. Den tunga kroppen vred sig på marken som i olidliga plågor, och då basilisken kastade ned huvudet igen fick det sin förklaring – tunga droppar med blod regnade plötsligt över marken, och John kunde utskilja att djurets högra öga hade genomborrats av
ett litet, grönglittrande föremål.
En våg av underbar lättnad sköljde igenom den unge mannen, och han visste vad han skulle få se redan innan han riskerade en snabb glimt över axeln. Mycket riktigt – på randen till den steniga kratern stod alla hans vänner samlade, Bob med en ny kastkniv glittrandes mellan fingrarna, Brogun med sammanbiten min och svärdet i handen, professorn med armborstet höjt och Cheriza med handen nära kniven i sitt bälte.
Som en man hoppade de fyra ned i den steniga kratern i marken och sprang framåt, och på vägen sjöng Redwinds armborst. Ormen vrålade igen av ilska och smärta då dess återstående friska öga genomborrades på samma sätt som det andra hade gjort, och basilisken började slå vilt omkring sig med sin starka, långa stjärt.
Medan de tre krigarna fortsatte förbi John för att ta hand om fienden sprang Cheriza fram till honom, och för första gången fanns det en antydan till oro i hennes blick – John insåg att han förmodligen såg ut som om han just hade kravlat sig upp ur helvetet. Prinsessan tog tag i hans arm och började dra honom med sig, bort mot kraterns rand.
John tvekade lite, han ville helst försöka hjälpa sina vänner. En snabb blick över axeln bekräftade hans misstanke – de tre hade gått lös på den blinda basilisken, och trots att djuret hade förlorat sin förstenande blick var det fortfarande livsfarligt. Den piskade vilt omkring sig med stjärten och slog runt med huvudet, och bara under den sekund John tittade undvek Redwind döden två gånger genom att vara en bråkdels sekund snabbare än motståndaren. Men Cheriza verkade ana sig till Johns tankar, hon tog ett stadigt grepp om hans arm och ropade:
- Låt dem ta hand om det! Du kan ju knappast stå på benen!
John tvekade, men insåg att hon hade rätt – han skulle bara vara i vägen om han försökte hjälpa de andra nu. Motvilligt följde han flickans ledning, och hon drog honom med sig upp ur kratern så att de kunde stå ovanför och se ned på striden.
Det såg ganska illa ut – professorns pilar hade ingen verkan på det bespansrade djuret, och Brogun kunde inte hitta någon fläck som var såpass oskyddad att han skulle kunna sätta in ett avgörande hugg. Men tillsammans retade de ändå den blinda basilisken till vansinne med snabba, svidande stötar, och plötsligt befann Bob sig under dess huvud och ropade något åt det som John inte kunde höra genom larmet. Med stigande fasa såg han hur det enorma djuret sträckte nacken bakåt och sedan slungade huvudet med all sin kraft mot just den punkt där Bob befann sig.
Hade den unge eldmannen varit bråkdelen av en sekund långsammare så skulle hans kropp ha spridits ut över hela kratern. Men han lyckades kasta sig undan, och marken skakade då basiliskens enorma huvud med våldsam kraft brakade ned i marken.
Giftet sprutade vida omkring då djurets andra huggtand bröts av, och blodet flög från brottytorna. Men det var inte slut där – ormens huvud fortsatte nedåt av bara farten, och marken rämnade med ett fruktansvärt brak då dess huvud slog i stenen.
För några sekunder låg basiliskens huvud kvar på marken medan djuret försökte hämta sig, omtöcknat och förvirrat. Blodet flöt tjockt från dess avbrutna tand, och giftet frätte sönder stenen som det kom i kontakt med.
I den sekunden var Bob och Brogun framme vid odjurets huvud, bägge bistert beslutsamma.
Brogun höjde sitt svärd och riktade det mot det omtöcknade monstrets högra öga, och Bob placerade en hand på stålbladet. I nästa sekund omgavs Broguns vapen av vitglödgad eld, som sken så starkt att det gjorde ont att titta på den.
Den jättelike mannen spände alla sina muskler för en sekund, och sedan drev han vapnet framåt med all den styrka han hade.
Med ett fruktansvärt, fräsande ljud trängde det vitglödgade vapnet igenom ormens öga och fortsatte rakt in i hjärnan bakom.
Brogun släppte genast sitt vapen och hoppade baklänges, och ormen gav samtidigt ifrån sig ett vrål av smärta som kändes ända in i hjärtat på de omkringvarande. Inte en enda av dem var oberörd då det magnifika djuret kastade fram och tillbaka med huvudet och ylade ut sin smärta, svagare och svagare tills bara en hes, rosslande väsning var kvar. Sedan dog även detta ljud ut, och den enorma kroppen genomfors av en krampaktig ryckning innan livet slutligen lämnade den.

För några minuter bara stod de där de stod, som fastfrusna, och stirrade på det enorma djuret. Blodet rann tjockt från basilisken och fyllde upp kratern, stinkande och ångande hett, och dess illa tilltygande kropp fortsatte att rycka spasmodiskt långt efter det att Broguns svärd gjorde slut på ormens liv.
Brogun vadade långsamt igenom blodet som fyllde kratern, och med Bobs hjälp lyckades han efter några försök dra loss sitt vapen från ormens skalle. Under sammanbiten tystnad lämnade de sedan kratern, tätt åtföljda av professorn, och begav sig bort till Cheriza och John.
Den unge vattenmannen stod lutad mot ett träd, och Cheriza stod intill honom med en arm om hans midja och stödde honom ytterligare. I sin andra hand höll hon en flaska med läkemagi, och hon gjorde sitt bästa för att försöka pussla ihop den unge mannens sår med vattendimman som fanns i behållaren. Ingen av dem kunde påminna sig om att någonsin ha sett någon i ett sådant bedrövligt tillstånd.
John var täckt med blod och skrapsår från huvud till fot, hans händer var så illa skrapade att de såg ut som röda klumpar och hans kläder var i trasor. Han var smutsig, hans ansikte hade hög färg till följd av febern och vattenglimten i hans ögon var borta. Hans ansikte var blodigt, skrapat och sårigt. Trots det log han brett emot dem.
- Jösses! Utbrast Brogun förskräckt då han fick mål i mun igen. Hur mår du egentligen?!
- Jag har aldrig mått bättre i hela mitt liv! Försäkrade John muntert. Sedan svimmade han.

Den lilla truppen slog läger några hundra meter från platsen där de hade stridit mot basilisken. De bar dit sin illa tilltygade kamrat och gjorde i ordning en bädd åt honom av växter och filtar, och sedan läkte de ihop hans sår och skråmor så gott de kunde med buteljerad vattenmagi.
Såren efter basiliskens gift gick att läka delvis, men magin rådde inte på ärren som de lämnade efter sig. John själv försökte ta bort dem då han vaknade, men inte ens hans krafter kunde göra något åt ärren. Så länge han levde skulle John därför minnas striden mot basilisken varje gång han såg sin spegelbild, eftersom hans ena kindben nu pryddes av två perfekt droppformade, kolsvarta små ärr, som formade en cirkel eftersom de gick i omlott kring varandra.
Vattenmannen sov i flera timmar, och då han vaknade drack han nästan två liter vatten, bytte kläder, läkte de sår som magidimman inte hade kunnat göra något åt, och berättade sin historia för de övriga.
De vidarebefordrade också sin enkla historia, som mest gick ut på att de hade letat och att basiliskens vrål hade fört dem rätt i sista sekunden. Redwind hade sedan kokat ihop anfallsplanen i all hast, och de hade använt den i brist på bättre.
Redwind var mycket nedstämd över att de hade tvingats döda basilisken, och han förklarade för dem att djuret hade varit minst femhundra år gammalt och mycket unikt i sitt slag – i hela världen fanns det kanske trettio basilisker kvar, och av dem var högst tre så gamla, kraftfulla och magiska som den de just hade dödat. Professorn sörjde över det stycke historia de hade tvingats utplåna, men han muntrade upp sig något då han hörde Johns historia om kvinnoskelettet som hade anfallit honom.
- Det måste ha varit ett av de spöken som förlänger sitt avtryck genom att dricka blod, en demon, en så kallad dharja, förklarade han. Hennes själ var låst vid sin fysiska form av mörk magi, och hon använde den för att jaga. Det var inte dåligt att du klarade av henne själv. Hon måste ha varit fullkomligt utsvulten, och desperat efter att få äta. Men vet du inte alls vem hon kan ha varit, vem barnet var, vad de gjorde där?
John måste svara nekande, och professorn såg besviken ut. Han ogillade få saker så mycket som ett olöst mysterium.

John återhämtade sig som alltid mycket snabbt, speciellt sedan Bob hade befriat honom från febern. Men han fick ändå stränga order om att vila för resten av dagen, till och med då han kände sig frisk nog för att gå upp och hjälpa till med vedinsamlingen. Därför var han ganska sur, och tinade inte upp förrän lukten av mat från elden påminde honom om hur utsvulten han var.
Bob och Brogun hade återvänt till basilisken innan kadavret hade börjat ruttna i djungelhettan, och de hade skurit ut så mycket kött de orkade bära ur djurets nacke och svans. Bara att ta sig innanför fjällen var ett fruktansvärt jobb, men då de kom tillbaka med armarna fullastade med ångande, droppande köttstycken var de ändå ganska nöjda. De tog allihop itu med att strimla basiliskens kött, och även om Bob fick en del till hands för middagen så hängdes det övriga upp på pinnar runt elden för att torkas.
Bob hade tagit med sig några av basiliskens vackra, diamanthårda röda fjäll tillbaka, så en stund senare vilade John ut och tittade på medan de övriga fyra, med fjällen som skärbrädor, strimlade basiliskens kött och en del färska grönsaker, frukter och rötter plockade från djungeln. Bob smorde sedan in det strimlade köttet med en av sina speciella kryddblandningar och började steka det, och de övriga lutade sig bakåt och tittade på medan han lagade mat.
Där de satt då, med doften av jord och vatten och stekt kött och regnskog i näsborrarna, kände de sig ganska avslappnade allihop. De var alla väldigt lättade och glada över att John hade hittat sin väg tillbaka oskadd, de var hungriga och trötta, och vilan och det faktum att de snart skulle få mat gjorde mycket för välbehaget.
Men då maten väl var framställd, elden omhändertagen och John hade blivit omsedd en sista gång blev stämningen allvarlig igen.


Den lilla gruppen samlade sig runt elden och började diskutera situationen med lågmälda röster.
- Jag antar, inledde Redwind sorgset, att Cherizas far menade att Tiamat kunde användas för att skapa en sorts terrorbalans – om Leviathan användes mot eldmänniskorna skulle de kunna slå tillbaka med Tiamat, och tvärtom. Men ärligt talat så tycker jag att det finns ett och annat hål i den planen.
- Det enda vi har uppnått är att vi nu har två element att hålla gömda för Johns farsa, sammanfattade Bob dystert och fyllde på mer kokta rötter i sin skål. Men John skakade på huvudet.
- Min far kan inte använda Tiamat, eftersom den är eldelemental. Vi har den, och den innebär inget hot – men om man bortser från att den ökar vår slagfärdighet i strid så ger den oss ingen fördel heller. Vi har inte kommit någonstans.
- Jag undrar hur min far fick kunskap om Tiamats existens, kommenterade Cheriza tankfullt – hon hade varit ovanligt öppen och trevlig sedan Johns återkomst, och även om de andra var förvånade så gillade de henne betydligt bättre som sådan än som den besserwisser hon i vanliga fall var. Därför svarade professorn beredvilligt och finkänsligt.
- Jag tror att den saken kommer att förbli ett mysterium. Han visste, det räcker. Vad som spelar någon roll är att vi inte har kommit ett steg längre. Vi har till och med ett nytt