Skuggor över Estaria, kap. 50

Redwinds återkomst drog ut på tiden, och den lilla gruppen gjorde sig fem timmar senare redo för att ge sig ut och leta efter honom då han återvände till dem.
Han såg mycket tankfull ut, gick med utdragna, släpande steg genom det blekgröna gräset, och i handen kramade han ett skrynkligt, gulnat pergamentstycke. Med hans återkomst tycktes de skuggiga skepnaderna av luftmänniskorna komma fram igen, och några tiotal meter bort kunde de ana den lilla kvinna som Redwind hade kallat sin mor. Hon gjorde, precis som alla andra, ingen ansats för att komma bort till dem och tala med dem, och de ignorerade henne i förmån för den blonde mannen då han slutligen kom fram till dem.
Han log mot dem och höll upp pergamentstycket.
- Jag har hittat vad vi behöver, så nu tycker jag att vi ger oss av. Vår närvaro är allt annat än välkommen, och vi bör nog spara lite på luftfolkets gästvänlighet utifall vi en dag skulle bli tvungna att komma tillbaka hit.

Den lilla gruppen packade ned sina filtar igen under tystnad. De kände sig alla märkligt slöa och dästa, och ingen av dem undrade särskilt mycket över exakt vad det var Redwind hade upptäckt i det gamla pergamentet. Men all trötthet de hade känt under djungelvandringen hade mirakulöst nog smält bort från deras lemmar under den korta vilan, och det tog dem ingen tid alls att återvända in i den vita dimma som omgav berget. Ingen av dem såg tillbaka, trots att de kunde känna dussintals vakande ögon i ryggarna.
Dimman var precis lika tjock på vägen nedför platån som den hade varit uppför, och samma sak hände igen – plötsligt bara stod de nedanför den platta bergstoppen, och ingen av dem var medveten om hur de egentligen hade kommit dit. Den märkliga, bomullsinpackade utsikten försvann så fort de kom ut ur dimman, och de kunde återigen se ut över den grönskande djungeln, miltals åt alla håll. Märkligt nog så kunde ingen av dem säga hur lång tid de hade tillbringat över molnen, och trots att de visste att de hade sovit, ätit och pratat, så kändes åtta minuter som en lika bra gissning som åtta timmar.

Återfärden nedför det släta, märkliga berget tog dem bara en halv dag, jämfört med uppstigandet som hade pågått i tre. Det faktum att de slapp gå praktiskt taget lodrät gjorde sitt till, att resa nedför berget var bara krångligt på de absolut brantaste partierna där de måste hålla i varandra för att inte riskera att falla. Cheriza halkade en gång och gled delvis utanför den smala stigen, men Brogun, som gick närmast henne, var genast framme och kunde fånga upp den rejält uppskrämda prinsessan innan hon föll.
Utan värre händelser än så lyckades de hasa sig nedför den kala bergstoppen, och det var för dem alla en underbar lättnad att återvända ut i den alldeles för varma, livliga, tröttande och djurfyllda djungeln. Deras sinnen kändes än en gång normala, och de tog sig tid att pausa vid ett litet vattendrag som rann förbi alldeles nedanför det kala bergets fot. Då de bröt upp igen var alla utom John täckta med klasar av blodiglar, och professorn hade förlorat en pil sedan han hade tvingats skjuta mot en nyfiken kajman som hade kommit alltför nära för att det skulle vara behagligt. Men trots det tog de sig tid att njuta av lukten av växtlighet, vatten och het luft, och djurens alla ljud lät mycket behagligare när man hade fått sakna dem några dagar.

Efter åtskilliga timmars vandring stannade de till vid en flod för att slå läger för natten, och så fort de hade satt sig tillrätta visste de alla att det var tid för Redwind att tala.
Den blonde mannen såg ganska tankfull ut, och hans svarta ögon var stadigt riktade ut över den breda, gnistrande blå floden. Då han slutligen flyttade blicken till sina medresenärer igen hade de alla ett intryck av att han egentligen inte såg dem – hans medvetande tycktes befinna sig mycket, mycket långt borta. Hans fingrar kammade rastlöst igenom det tjocka, gröna gräs på vilket de satt, och då de omkringvarande såg hans trötta hållning, hans rufsiga hår och hans sorgsna ansikte hade de mycket svårt att tro att mannen som satt framför dem verkligen var över femhundra år gammal och äldre och visare än vad någon annan de någonsin mött var.
Men hans röst var stadig då han inledde samtalet.
- Hittills, började han långsamt, har vi försökt hindra ett krig mellan elementen genom att huvudlöst kasta oss in i den ena planen efter den andra utan att veta mycket om konsekvenserna. Resultatet av detta är att Johns far nu är mer hotande än någonsin, ett krig lurar vid horisonten, och vi har fått en helt ny fiende att räkna med – Tiamat. Med andra ord så har vi misslyckats i våra strävanden på ett ganska så spektakulärt vis, något som jag borde ha förutsett redan då vi gav oss ut för att söka reda på Leviathan.
- Å andra sidan så har vi sällan haft så mycket att välja på, påpekade Brogun torrt och lade ifrån sig sitt svärd, som han dittills hade suttit och rengjort med en knippa gräs.
Redwind lutade huvudet bakåt och kände den varma solen mot sitt ansikte. Dagen var vacker, skogen omkring dem var inte hotfullare än vanligt, och till och med den uråldrige professorn hade svårt att tro att världen verkligen var så nära ett omstörtande krig som den var. Hans leende var sorgset då han slutligen besvarade Broguns blick.
- Du har rätt. Vi har nästan aldrig haft något val, och jag har dessvärre inte funnit något sätt att stoppa ett krig på. Men i böckerna stod det berättat om hur vi i alla fall kan slippa den ständiga oron över att Leviathan och Tiamat ska komma att användas i kriget.
Han drog ett djupt andetag och fortsatte sedan.
- Vi har åtskilliga gånger snuddat vid en mycket speciell fråga i våra samtal – vad är egentligen en elementar kraft för något? Var kommer den ifrån, och går det på något vis att förgöra den? Hittills har jag undvikit att svara utförligt på de frågorna, men jag tror att jag nu har tillräckligt mycket bekräftelser på att mina teorier är riktiga för att jag ska våga föra dem vidare. Jag tror, att elementara krafter en gång var människor – kraftfulla människor, människor som Bob och John. Jag tror, att värdkroppen förstörs då magin den innehåller är för stark för att kunna bindas fullkomligt till en enda varelse av kött och blod. Magin sliter sig loss och har då kraft nog för att existera i egen form – i form av en elementar kraft.
Han drog upp en stor, blodröd blomma ur marken alldeles intill och smulade sönder den mellan sina fingrar, och han talade snabbare, nästan febrilt, innan någon hann avbryta honom.
- Den nyfödda kraften är mycket stark, men kan inte använda sig av sin styrka utan en fast kropp att verka från. Därför kan den existera, levandes i ett dvalaliknande tillstånd i århundranden, kanske till och med årtusenden. När den sedan stöter ihop med en värdkropp som är stark nog för att husera den kan den tillåta en bindningsprocess, som flätar fast den vid värdens kropp och sinne. Kraften är inte en del av värden – därför klarar den fasta kroppen av att hantera tillskottet av magi. Vid den första bindningen tar kraften också en ny form, som symboliserar den människa den var då den fortfarande levde i en egen kropp. Den elementara kraften minns fortfarande detaljer från sitt liv, den har en egen personlighet och utvecklas på ett mycket mänskligt sätt. Dock är det sinne kraften är bunden till den dominerande faktorn, och kraften i sig har inget att säga till om då det gäller vad dess magi ska utnyttjas till. Därför har Leviathans magi så många gånger utnyttjats till förstörelse, trots att den i själva verket är en mild och fredsälskande kraft. De är starka väsen, men de blir svagare genom åren eftersom de lämnar lite av sin kraft kvar inom alla de människor som de låter sig bindas till. Därför orsakar kraften värdkroppens död genom elementar förgiftning, och om värden i sig är tillräckligt stark så är chanserna stora att dessa i sig blir nya krafter då de dör. Pågår utbytet av kroppar ofta nog försvagas elementet allt mer, och en dag försvinner det helt eftersom den magi varav det består har ätits upp av värdkropparna som hyst den. Det är en mycket komplicerad process, men jag är övertygad om att det är så den ser ut i stora drag...
- Så krafterna dör om de byter kroppar för ofta, sammanfattade Bob tankfullt. Det är intressant, men vi har knappast tid att vänta på att det ska ske om några tusen år.
- Det menar jag inte att vi ska heller, svarade professorn honom. Du missar huvudpoängen med min historia. Kommer ni ihåg omständigheterna som gäller för att spöken ska kunna existera?
De funderade alla några sekunder, innan Cheriza svarade.
- Ett spöke är ett elementart avtryck efter en person som är en liten aning mera kraftfull är den genomsnittliga människan. Avtrycket existerar fram till dess det har förbrukat all den magi genom vilken dess liv upprätthålls, sedan försvinner det, citerade hon rakt ut i luften.
- Exakt! En elementar kraft är alltså, om mina teorier stämmer, ingenting annat än ett extremt kraftfullt spöke. Vi vet alla att spöken kan dödas genom magi, men eftersom krafterna är så starka så fungerar varken det eller rått våld på dem. Enda sättet att i förtid förgöra en elementar kraft är att utsätta värdkroppen för extremt höga halter av det andra elementet. Det har gjorts förut, men inte många gånger, och det är en mycket riskabel och outforskad process. Men det är enda sättet att förgöra en elementar kraft, utan att värdkropparna måste dö med den.
- Jag antar att det kommer ett ”men” här, inflikade Bob torrt.
- Men inte ens den magi som elementen i sig innehåller, blandade med den magi som du och John äger, är ens i närheten av den otroliga energi som kommer att behövas för att döda Leviathan och Tiamat. Det finns bara en enda plats tillgänglig för oss där det finns två källor, starka nog för att kunna utföra det jobbet åt oss.
- Och denna plats befinner sig givetvis inte inom gångavstånd, inflikade John syrligt.
- Den platsen är moderskärnan, en punkt nära Estarias centrum. Där finns två källor, vattenkällan och eldkällan. Dessa källor sänder ut all den vatten- och eldmagi som existerar i hela Estaria, de är mödrarna till den kraft som brinner i oss alla, mödrarna till allt liv, alla känslor och all passion i hela världen. Moderskällorna, och enbart moderskällorna, innehåller den kraft vi kommer att behöva för att förgöra Leviathan och Tiamat.

Tystnaden som föll efter detta uttalande var tjock som sirap, och samtliga i det lilla sällskapet stirrade dumt på den blonde mannen. Redwind höll dock ögonen stadigt riktade mot trädkronorna som formade sina smaragdgröna valv högt ovanför dem, och det fanns inte det minsta lilla drag av humor i hans ögon. Uppenbarligen var han fullkomligt allvarlig.
- Jag har läst om moderskällorna, sade John slutligen långsamt. Jag trodde faktiskt att de bara existerade inom mytologin.
- Mycket få Estariska varelser har någonsin sett dem, svarade Redwind stilla. Moderskällorna brinner i Estarias hjärta, i dess mitten, och tills för några tusen år sedan vaktades de av ett släkte av vattenvarelser som vi kallar svartalver. Svartalverna använde moderskällorna för att fördriva fientliga spirituella väsen och spöken, bland dem elementara krafter, men deras främsta uppgift var att skydda källorna. Ni förstår, moderskällorna är Estarias livskraft, och förstördes de så skulle planeten upphöra att existera fullkomligt. Svartalverna gjorde det till sin uppgift att vaka över källorna, eftersom de visste att dessa var känsliga trots den enorma kraft de försvarades av. Men en dag drabbades svartalvernas hemvistelse av en mystisk katastrof – ingen vet vad, men det sägs att de nästan alla utplånades och dog över en enda natt. De få som blev kvar förblev nere i underjorden för att vaka över moderskällorna, men även dessa dog ut, en efter en. Denna dag tvivlar jag på att det finns mer än en handfull svartalver kvar, och de som fortfarande lever befinner sig på vitt skilda platser och gör sig stort besvär att hålla sin existens hemlig för människorna.
- Menar du allvar?! Utbrast Brogun med gapande mun. Föreslår du verkligen att vi ska bege oss till de här... moderskällorna och döda Leviathan och Tiamat?! ?ven om de existerar, så finns de i Estarias hjärta, i planetens kärna! Vi kan inte ta oss dit, det är omöjligt!
- Det är inte alls omöjligt, svarade professorn tålmodigt. Estaria är inte en stjärna eller en ordinär planet – Estaria får sin styrka av eld och vatten, vilket innebär att dess inre är perfekt balanserat och möjligt att leva i. Det existerar tusentals världar under jordskorpan, världar okända för allt och alla, världar som skyddas av moderskällornas magi. Det är möjligt att ta sig genom jordskorpan och resa mot Estarias inre – planetens mitt sammankopplas med dess yta av en sorts tunnel, delvis skapad av naturen och delvis av svartalverna, som kan användas för att ta sig fram till moderskällorna.
Han lade märke till deras ansiktsuttryck, och tillade snabbt:
- Jag har själv sett och vandrat i denna tunnel. Jag tog mig aldrig ända fram till moderskällorna, eftersom jag inte har några elementara krafter. Två platser i Estarias centrum är så starkt magiska att de bara kan passeras av människor med stor kraft. Men jag tror att vi kan ta oss dit – eftersom vi har både John och Bob och deras magi att skydda oss med.
- Men trots det! Utbrast John och slog ut med händerna. Estaria är en ganska så stor planet! En vandring till moderskällorna skulle ta hundratals år, och vid det laget så tror jag att vi alla – möjligtvis med undantag för dig, Redwind – struntar fullkomligt i om det blir krig mellan elementen eller inte!
- Så svårt är det inte, lugnade Redwind honom. Passagens början finns ute i Sarevoöknen, ett ofantligt ökenområde söderut. Därifrån delar tunneln upp sig i tre passager, den första neutral, och de övriga skyddade av stark magi. Mellan dessa passager finns samma typ av magi som skyddar min hemstad – man kan alltså gå in i dimman, och när man kommer ut igen har man gått tio steg men är hundra mil närmare sin destination! På så vis kan man snabbt nå fram till svartalvernas ruinstad, och därifrån är det bara en kort dagsetapp till moderskällorna.
- Det låter som en ganska så chansartad vandring, invände Cheriza tveksamt. Om ingen tidigare varit där, om platsen ligger så långt borta... hur kan du ens veta så mycket om den?
´- Luftfolket är gammalt, och de vet mycket och skriver ned det mesta de vet, svarade Redwind enkelt. Jag har läst, sett och dragit slutsatser. Men jag kan inte sticka under stol med, att ett sådant här företag mycket väl kan bli vårt sista. Vi skulle också kunna begrava oss inne i djungeln och hoppas på att Aeus den fjärde och hans styrkor aldrig hittar oss och att Tiamat håller sig i skinnet, men faktum kvarstår. Lyckas forskaren ta kontroll över sjöormen så står Estarias hela befolkning, kanske själva planeten, i farozonen. Förr eller senare kommer John och Bob att dö, och deras element måste binda sig till någon annan. Risken är till och med stor att de själva blir elementara krafter efter sin död. Om forskaren, eller någon med liknande ambitioner, någonsin får en sådan kraft i sina händer så är den här världen dömd till förödelse. Jag menar, att vi måste döda krafterna så att de aldrig någonsin kan användas i krig, och det enda sättet att döda dem på är en resa till moderskällorna. Jag har nu berättat huvuddragen av min plan för er – nu är det upp till er att avgöra om vi bör genomföra det här, och om ni själva vill vara med om det.

Efter Redwinds lilla tal föll tystnaden igen, och alla i den lilla gruppen satt försänkta i djupa tankar.
Hade förslaget kommit ifrån någon annan hade de alla gapskrattat den personen rakt upp i ansiktet. Men nu kom det ifrån Redwind – den uråldrige, vise man som de alla kommit att lita på mer än vad de litade på sig själva.
Cheriza var den första att ta till orda. Hennes ögon var märkligt glansiga då hon såg upp, och hennes ögon var intensivt fästade på Redwind.
- Krafternas död, började hon försiktigt. Hur skulle de påverka Bob och John? En elementar kraft kan ju lämna en värdkropp frivilligt, men det är en fruktansvärt smärtsam process som alltid dödar värden. Hur skulle de påverkas?
- Jag tror inte att de skulle dö, svarade Redwind ärligt. Jag tror inte att processen skulle skada dem, eftersom de har levt nära varandra så länge nu. Deras element är ganska så balanserade, de är inte så känsliga. Men jag kan inte ge några garantier.
Han såg rakt på de unga männen då han talade, och Bob kunde inte låta bli att le då han gav sin åsikt.
- Om vi skulle dö av det, så är vi ju i alla fall kvitt våra krafter – och alla andra problem också, för den delen. För att vara ärlig, så ser jag inte att vi har något att förlora på en resa till moderskällorna.
- Jag tror att jag håller med, tillade John och snurrade tankspritt några av sina dreadlocks runt ett finger medan han pratade. Vi kommer ju ändå att dö om en fem, sex år. Vi har inte så mycket att förlora på det här som ni andra har.
De unga männen utväxlade blickar och leenden sinsemellan, och professorn, Brogun och Cheriza kunde känna en tanke växlas mellan dem – en tanke, som var helt och hållen deras och som ingen av dem hade en tanke på att dela med sig av.
Brogun flinade brett då han gav sin åsikt.
- Jag är ingen huvudperson i det här, men om ni bägge vill genomföra det här, såska jag vara med er hela vägen och jag ska strida för er så länge som det behövs och så länge som jag fortfarande orkar lyfta mitt svärd.
- Jag följer med, inflikade Cheriza nästan trotsigt. Leviathan är på många vis mitt ansvar, och jag vill över huvud taget se slutet på den här historien. Det är min plikt som vattenmänniskornas kommande drottning!
Hon väntade sig nästan protester, och blev förvånade då männen bara log mot henne.
- Jag följer också med, naturligtvis, avslutade Redwind. Jag kan i alla fall en del av vägen mot Estarias kärna, och även om inte det jag har i huvudet skulle bli till någon hjälp så kan jag i alla fall fälla en och annan fiende på vägen med mina pilar!
Beslutet hade därmed fattats, och Redwinds leende hade blivit ännu bredare då han pekade uppåt. Medan de talade hade solen gått ned fullkomligt, och månen hade anlänt till himlavalvet ovanför deras huvuden. John tittade upp mot den och lade genast märke till att något hade ändrat sig med den – den var inte lika illande gul längre, utan hade en normal, ljus färg, och han höjde förvånat på ögonbrynen.
- Månflamningen har upphört, påpekade Redwind glatt. Det är en otrolig lättnad. Nu måste vi bara vandra tillbaka till El Dorado, och därifrån är nästa destination det stora eldsamhället Backstile som ligger mitt i Sarevoöknen, cirka åttahundra klades söder om Atlantis. Och tack vare månflammornas slut så slipper vi resa dit den långsamma vägen – vi kan fuska, och använda oss av teleportörkristallen i El Dorado!
Detta väckte positiva känslor hos två av de resande – Cheriza och Brogun såg betydligt uppmuntrade ut, medan John och Bob satt som två frågetecken.
- Teleportörkristallen? Frågade Bob till sist försiktigt. Vad är nu det för något?
Det blev abrupt tyst i lägret, där alla dittills hade talat med alla, och tre av de omkringvarande stirrade på honom som om de inte kunde tro sina öron. Undantaget var John, som var precis lika nyfiken som sin vän.
- Herregud, det är lätt att glömma hur lite ni bägge egentligen vet om världen! Utbrast Redwind då han fick mål i mun igen. Jag trodde att varenda småbarn visste av var en teleporteringskristall var!
John såg lätt generad ut, men Bob var inte av typen som lät sig tryckas ned i skorna.
- Jag har i alla fall inte en aning. Vad är de, vad gör de, och vad har de egentligen med de här så kallade månflamningarna att göra?
Redwind skakade mistroget på huvudet, men nedlät sig ändå att förklara.
- En teleporteringskristall är exakt vad det låter som – en kristall som låter en teleportera från en plats till en annan. Ni har sett flera stycken redan, även om ni aldrig har fattat vad de är för något – de är de där stora, fula kristallerna som står uppställda på torget i alla lite större samhällen.
Bob letade i sitt minne, och nickade sedan – han hade mycket riktigt sett flera sådana, bland annat i Gaylaston och Lucreca. Han mindes svagt att han hade frågat om dem vid flera tillfällen, men aldrig fått något svar.
- Teleporteringskristaller finns över hela Estaria, förklarade Redwind tålmodigt. Till att börja med så är det en mycket märklig kristall, och varifrån dess förmåga att teleportera folk kommer är det ingen som vet. Alla dessa kristaller satt en gång ihop i en enda, enorm klump som föll som en meteorit från himlen. Då man upptäckte stenens egenskap styckades kometen upp, och bitarna transporterades iväg åt alla håll och kanter för att ett nytt transportsystem skulle kunna byggas med hjälp av dem. Varje del har förbindelse med alla andra som finns över hela Estaria, och de kontrolleras med de resandes mentala krafter. Det är inte komplicerat att använda dem, men de har en stor nackdel. Då och då går månen in i en obestämd fas som vi kallar månflamningar – det är då månen blir sådär gräsligt gul, ett fenomen som ingen vet exakt vad det är för något. Under dessa perioder – som kan vara alltifrån några minuter till ett helt kvartal – fungerar teleporteringskristallerna inte. Därför har vi varit tvungna att resa den svåra vägen under hela den här tiden – månflamingarna har hållit på i flera månader, oavbrutet. Nu när flamningarna har upphört, kan vi ta oss till de flesta destinationer över hela Estaria inom loppet av några sekunder. Och det är verkligen bra, för med kriget så nära förestående räknas verkligen varje dag. Vi kan ta oss till Backstile lätt och smärtfritt, och därifrån kan vi nå nedgången mot moderskällorna inom loppet av några dagar.
- Man lär sig något nytt varje dag, kommenterade Bob och kvävde en gäspning mot handflatan. Men jag håller med om att det var goda nyheter, tillade han hastigt då han såg Cherizas mördande ögonkast.

Efter detta lilla krigsråd började Bob, om än med assistans av de andra, att tillaga middagen. Samtalen tog snabbt fart medan de arbetade, och det var uppenbart för den unge eldmannen att ingen av dem egentligen var alltför orolig för denna lilla tripp till Estarias kärna.
När allt kom omkring, så hade de redan rest till så många märkliga ställen att detta bara var ett till i raden.
Han smålog vid tanken, och tryckte frånvarande en hand mot bröstet, alldeles ovanför sitt bultande hjärta. Tanken på att bli av med Tiamat ingav honom en stor lättnad – han var säker på att just det elementet inte skulle föra något gott med sig. Något med Tiamat utandades osminkad ondska, och Bob visste med sig att han inom sig härbärgerade något, vars kraft han inte kunde förstå eller fullt ut kontrollera.
Om elementara krafter en gång varit människor, så kunde Bob inte låta bli att tänka att Tiamat en gång måste ha varit likadan som Johns far. Han kunde ana samma förryckta ondska inom dem bägge två, och då han såg sig runt i den lilla gruppen måste han undra för sig själv...
Var de här fem människorna verkligen starka nog för att kunna stoppa den här ondskan innan det var för sent?
Han rynkade pannan vid tanken och provsmakade frånvarande den mustiga köttsoppan som puttrade i sin gryta på elden.
Hans liv hade verkligen förändrats, och han erkände villigt inom sig att det mest var till godo, trots allt det blod, den smärta och de oändliga problem de hade att tampas med. Aldrig någonsin i sitt liv hade han skrattat, pratat, diskuterat och trivts så mycket. Han hade aldrig känt sig så... accepterad.
Men hur det nu än var, så var Estarias väl och ve en tung börda att bära för dem alla, och med Bobs tankar hade ett sting av skuld slutligen blandat sig. Han visste med sig att hans familj inte visste om han levde eller var död, och att de brydde sig om svaret trots händelserna vid deras separation. Han önskade att han på något vis kunnat få fram en hälsning till dem att allt var som det skulle.
Han suckade tyst för sig själv och lutade huvudet bakåt. Doften av eld, jord, väta, multnande växtlighet, djur och mat blandade sig till en behaglig komposition i det lilla lägret, och då han öppnade ögonen och såg upp i det gröna trädtaket ovan tyckte han att det var en fantastiskt vacker syn i all sin enkelhet.
All den skönhet de mötts av under sina resor var svårt att ta in.
Men det var å andra sidan magi, elementara krafter, blodiga strider, chockerande avslöjanden, nya vänner, nya fiender och vetskapen om att han och John skulle vara döda inom sex år också. Det var extra svårt att förstå, att de kanske skulle fortsätta att leva utan sina kroppar – att de skulle fortsätta att existera, tvingade att binda sig till andra för att leva.
Han lutade pannan mot ena knäet för en sekund, och sköt otåligt undan Tiamats bubblande ilska. Långt borta kunde han känna en leopard röra sig, och rubindrakarnas eld existerade överallt som små flammande punkter i fjärran.
Säga vad man ville om det här livet, men man skulle aldrig kunna påstå att det var tråkigt eller okomplicerat.

Grytan tillagades mest på torkat basiliskkött, nötter och färska rotfrukter, och då den lilla gruppen en stund senare låg utsträckta på sina filtar under månskenet, åt av den goda maten, kände eldens värme, andades den friska, doftande luften och njöt av åsynen av den silverfärgade, undersköna floden... då kände de alla, att livet nog inte kunde erbjuda dem mycket som kändes bättre. De sköt alla undan sina bekymmer och sin oro den natten, de talade sinsemellan om oviktiga och roliga saker, de berättade mer om sig själva och stärkte sina band sinsemellan.
Speciellt Redwind hade många historier att förmedla från sitt långa och innehållsrika liv, och han roade dem allihop med sitt högst personliga framförande av de eror i historien som han faktiskt hade varit på plats och upplevat. Men en sak lade de alla märke till att han fortsatte att undvika – han vägrade tala något om den mystiska kvinna de nu alla var överens om att han varit förälskad i, Alex. De var samtliga såpass finkänsliga att de undvek att fråga honom rakt ut, men av de fyra åhörarna var samtliga mycket nyfikna på vem Alex hade varit och på vilket sätt hon hade inverkat på professorns liv.
Då de slutligen kom att somna var de alla lugna till sinnes, och i lägret härskade en allmän känsla av att allt så småningom skulle ordna sig till det bästa.

Skuggor över Estaria, kap. 51

Det tog den lilla gruppen ytterligare fem dagar att ta sig tilllbaka till El Dorado, och då de slutligen befann sig på en av de djungelstigar som slingrade sig upp genom urskogen mot berget var de alla innerligt lättade över att turen var över. De hade visserligen kunnat bada under turens gång, men de hade alla tröttnat på den fuktiga, intensiva hettan, att alltid ha på sig våta kläder, att minsta lilla rispa i huden infekterades och varade om inte John fick ta hand om det, den ständiga febern och de många angreppen från mindre djur som aldrig verkade uppföra.
Men trots att gruppen var ordentligt sliten så var de alla på gott humör under vandringen uppför bergstigen som ledde till El Dorado. De hade redan nya planer redo för sig, och de såg alla fram emot att få sig ett varmt bad, att äta vid ett rejält bord och sova i en riktig säng.
Dagen var dessutom ovanligt vacker, precis lagom molnig för att inte vara outhärdligt het, och djungeln omkring dem lyste i smaragdgrönt och gyllengult med enorma, färgsprakande fläckar i form av blommor, tropiska fåglar och stora fjärilar överallt.
De var precis halvvägs uppför berget, och El Dorado doldes från deras sida fortfarande av tät regnskog, då de måste göra halt eftersom en rem på Cherizas ryggsäck plötsligt gled upp så att hon tappade en stor del av sin packning på marken. En del av föremålen rullade en bra bit nedför slänten innan hon hann få tag i dem, och prinsessan visade att hon inte hade varit helt döv då Bob hade använt sina kraftuttryck medan hon och de andra försökte plocka i ordning i oredan igen. De övrigas humör sjönk dock inte av det inträffade – de fortsatte att skratta och prata medan de plockade ihop, och sedan samlades de alla runt Cherizas ryggsäck för att försöka sätta remmen på plats igen.
Det var då de var samlade där, då de alla satt och jobbade runt ryggsäcken, som John som förste person plötsligt lade märke till att doften av skog och varm jord och blommor var förorenad av något annat.
Brandrök.
Han höjde förvånad på huvudet och slöt ögonen för att uppfatta doften bättre. Och det gick inte att förneka att den fanns där, även om den var mycket svag och av allt att döma kom ovanifrån.
Förbryllad utväxlade han ögonkast med Bob, som också hade uppfattat röken vid det laget. Den unge eldmannen såg mycket förvånad ut.
- Är det vanligt att man svedjar jord härom kring? Frågade han Redwind, som såg upp från den färdiga ryggsäcken.
- Nej, var fick du det ifrån? Marken och skogen är alldeles för blöt för att man ska kunna bränna den häromkring. Jag skulle tro att lukten kommer från någon skorsten i närheten.
- Kan så lite rök verkligen tränga igenom skogen? Protesterade Bob och slöt ögonen. Han sökte omkring sig, letade efter den eld som han visste var rökens källa, och han hade en mycket, mycket obehaglig förkänsla som hade något att göra med att Tiamat plötsligt hade blivit rastlös och uppiggad.
Plötsligt och oväntat fann han de eldkrafter han hade sökt efter, och han spärrade förskräckt upp ögonen och störtade på fötter.
- Vid alla gudar! Skynda er, vi måste fortsätta genast!
Utan att invänta svar svingade han upp sin packning på ryggen igen och fortsatte springande uppför bergsluttningen. De övriga utväxlade oroade och förvånade blickar.
Utan att slösa tid på diskussioner drog de på sig sina egna packningar och sprang efter sin vän, som inte hade dröjt länge nog för att se efter att de verkligen följde honom.

Bob visade sig vara en imponerande sprinter – han drog ifrån sina kamrater blixtsnabbt i uppförslutet, och stannade inte till en enda gång för att vänta in dem. Den lilla gruppen följde dock efter så gott de kunde, och då de bröt fram ur djungeln möttes de av en åsyn som fick blodet att stelna i deras ådror.
På toppen av berget syntes El Dorado tydligt mot den blå himlen, och de kunde bara alltför väl se att staden stod i flammor. Flera av de byggnader som de sett avteckna sig så ståtligt mot horisonten hade rasat och stod som brinnande ruiner, och eldens dånande blandade sig med skrik, smattrandet från kulvapen och klingandet av svärd som slog mot svärd. Människor kämpade på sluttningarna – El Dorados invånare försvarade sig tappert mot soldater, alla av vattenelementet och alla iklädda den kungliga uniformen. Kvinnor och barn kunde ses överallt på sluttningen, springandes, skrikandes och gråtandes, medan män kämpade och blödde och dog runt omkring dem. Rännilar med blod flöt nedför sluttningen omkring dem, och elden som slog upp från den magnifika staden sköt upp i höga pelare mot den blå himlen ovan.
För några sekunder stod alla i den lilla gruppen orörliga och som lamslagna, innan åsynen av Bob som, oberörd av striden som pågick runt omkring honom, fortsatte uppför sluttningen mot staden utan att sakta farten. Mer än en gång högg eller sköt någon vattensoldat efter honom, men han lyckades som genom ett mirakel undvika att bli träffad varje gång.
John var först med att reagera – han kastade av sig packningen, och sedan rusade han efter sin vän utan att över huvud taget reagera på att kulorna och svärdshuggen ven tätt omkring honom.
De kvarvarande ropade efter honom att stanna – till och med Leviathans röst bönföll honom om att vända tillbaka. Men John brydde sig inte det minsta om någon av dem – han var livrädd för sin väns skull, och hade ingen som helst avsikt att stanna innan han hade hunnit ikapp honom.

John sprang uppför sluttningen, väjde undan för hugg och skott hela vägen, och var nästan tvungen att springa i sicksack för att undvika att kollidera med folk från andra hållet. Långt framför sig, vid El Dorados gräns, såg han hur Bobs eldmagi blixtrade till och hur två av de anfallande soldaterna föll. Han kunde se sin vän, men han kunde inte känna honom, och inom sig visste han att Bob återigen inte var fullt medveten om vad han egentligen höll på med. Den unge eldmannen stannade till en sekund, som om han var osäker på vad han skulle göra, men sedan såg John hur han försvann in i El Dorado, springande.
Med hjärtat bultande plågsamt hårt i bröstet följde den unge vattenmannen efter, men han var långt bakom sin vän. Och där han sprang, uppfylldes han plötsligt av ett glödande hat mot sin far, som ju otvivelaktigt var den skyldige till den förödelse som bredde ut sig framför ögonen på honom.
Varför hade Aeus den fjärde anfallit eldmänniskornas heliga stad, deras hemvist?! Var det för att El Dorado hade något han ville ha, eller hade han på något vis fått veta att John höll till där? I så fall, hur?
För en sekund var han så uppslukad av sina tankar att han förlorade uppmärksamheten på omgivningen, och i nästa sekund kände han en snabb, stingande smärta i högra armen. Han vände sig genast ditåt, och stirrade in i ansiktet på en av faderns soldater, som grinade hånfullt mot honom.
John insåg genast att det här var något av faderns nya experiment, och chocken fick honom att dra efter andan. Han hade aldrig sett något så motbjudande – varelsen såg ut att vara till hälften man och till hälften drake, hans hud var fjällig och hans ansikte var deformerat, och hans ögon glödde på ett sätt som inte avslöjade något annat än ren blodslusta. Den var täckt med grå armering, händerna pryddes av långa, skarpa klor, och långa huggtänder stack långt ut över de grågrönfjälliga läpparna.
Varelsen var lång och muskulös, han höll svärdet stadigt höjt för slag, och hans andra hand höll ett stadigt grepp om en ung eldkvinnas långa hår. Hon hade ett ytligt svärdssår över bröstet, och hennes armar var febrilt slagna om ett litet, skrikande spädbarn. Kvinnan skrek, hon också, men hon var för upptagen med att försöka skydda barnet för att kunna ta sig loss från varelsen som en sekund tidigare försökt döda henne.
Synen fick något att slå slint inom den unge vattenmannen, kanske för att kvinnan och den död hon höll på att möta på många sätt påminde honom om hans egen mor. Mjukt och reflexivt dansade han undan för vattenkreaturets svärd då det kom vinande igen, och soldaten svor och släppte taget om kvinnan för att kunna ägna sig helt åt nykomlingen. Men mellan Johns fingrar för det glittrande diamantbladet ut, och varelsens glödande ögon vidgades i chock.
Bladet träffade kreaturet över buken, och det hårda diamantvapnet gled som smör igenom hans armering, hud och muskler. Ett stråk av blod flög då bladet uppenbarade sig igen på dess andra sida, och i nästa sekund sprack muskulaturen upp som ett äggskal och drakmannens rykande inälvor flödade ut över marken.
John väntade inte ens för att se drakmannen falla. Kvinnan hade redan kravlat iväg med barnet i sina armar, uppenbarligen osäker på om han var en fiende eller inte, och slagfältet var nu såpass lugnt att John trodde att hon skulle klara sig på egen hand. Han fällde ihop sitt droppande blad, hoppade över drakmannens kropp, och fortsatte upp mot den plats där han hade sett Bob försvinna in i El Dorado.
Gång efter annan måste han väja undan för stridande, hoppa över söndertrasade lik, och kasta sig ur vägen för att undgå att bli nedmejad av kulvapen. Blodet rann tjockt på marken, blandade sig med El Dorados torra jord, och gjorde marken hal och svår att springa på. Stanken av blod och av vått stål, rök och smuts, svett och järn var bedövande, och även om de stridande var färre närmare El Dorado så var de många nog för att framfarten skulle bli svår.
Ungefär hälften av de stridande vattensoldaterna tycktes bestå av de groteska ödlevarelserna, och John sprang snart med spjutet i handen och högg och skar mot dessa, både för att skydda sig själv och för att skydda de stridande El Doradobor han såg omkring sig. Diamantbladet klöv sig igenom deras armering och fjälliga hud utan minsta lilla ansträngning från hans sida, och John var snart fullkomligt täckt med stinkande blod.
Då han äntligen nådde fram till El Dorados brinnande stadsgräns riskerade han en snabb blick över axeln, och såg de andra tre i sällskapet kämpa sig fram i grupp långt nedanför. Men just där de var fanns det inte så många vattensoldater, och de skötte sig fint – bara under den tid John såg på föll fyra av reptilvarelserna för Broguns svärd och professorns pilar, och silverdolken glittrade i Cherizas hand.
Han beslöt att de skulle klara sig utan honom, och fortsatte in i El Dorado utan att tveka mer.

Vart och vartannat av El Dorados storslagna hus låg i brinnande ruiner, och eld slog emot den unge krigaren från alla håll. Men mycket få stridande syntes till, eller andra heller för den delen – gatorna låg öde, striden hade förflyttats ut till slätterna som omgav staden. Blodet flöt dock i rännilar över kullerstenarna, och liken som låg utsträckta överallt – skjutna, halshuggna, massakrerade och skurna – var ett bistert bevis på den strid som hade rasat inom El Dorados gränser.
Det John såg gjorde honom illamående, men han hade ingen tid för svaghet. Han kunde inte se Bob någonstans, och hans dåliga föraningar växte sig allt starkare. Han såg sig hastigt omkring, och lade märke till att en av stadens mäktiga byggnader faktiskt fortfarande stod upprätt – det kungliga palatset.
På något vis kändes det ganska logiskt att leta efter vännen vid den enda stora byggnad som fortfarande var hel, så John vek av in på en sidogata och började springa mot palatset. Han anlände nästan genast till ett av de torg där man vanliga dagar bedrev handel i El Dorado. Tydligen hade så varit fallet även idag – omkullvälta vagnar med olika varor låg utspritt här och var, och den unge vattenmannen fick svårt att hålla balansen då han sprang rakt in i en vagnfull med apelsiner som låg utspridda i blodet på gatan. Han hoppade över den kullvräkta, brinnande vagn som frukten hade förvarats i, och höll på att landa rakt på det sönderslitna liket efter den lille man som några timmar tidigare hade varit en av torgförsäljarna. Nu stirrade hans bruna ögon livlöst upp mot himlen, och hans blod hade bildat makabert vackra mönster på kullerstenen under hans kropp. John kände sitt illamående växa då han kastade sig in på en av de smågator som ledde bort från torget.
Stridslarmet lät avlägset inifrån staden, och trots att han vek runt flera gathörn under sin språngmarsch så mötte han bara en enda fiende, ännu en av de hemska drakmännen. Men denne fiende föll med ett enda svep från diamantbladet, och vattenmannen fortsatte sin färd utan att låta sig störas av att han bitvis vadade upp över anklarna i blod. Han var mycket orolig för sin vän, och hade inom sig beslutat att alla frågor om vad som egentligen hade hänt här fick vänta tills han hade hittat Bob.

Då han slutligen anlände fram till palatset var han tvungen att stanna för att hämta andan och fundera. Han såg fortfarande inte till en enda levande människa, men gatorna var täckta med illa tilltygade lik. Det brann överallt omkring honom, för även om El Dorados stenbyggnader var oberörbara av eld så hade bambubalkongerna och husens inredningar stuckits i brand av vattenkrigarna under striden.
Men palatset stod kvar, nästan som förut. Den enda byggnad som tycktes ha tagit skada var den kungliga arresten, som han själv och Bob hade besökt under sitt första besök i staden – dörrarna hade skjutits in, och små eldflammor glittrade innanför gallren i fönstren.
John avvek från sin kurs och skyndade fram till den trasiga dörr som ledde in i arrestlokalerna. Väl inne upptäckte han att platsen brann ganska friskt, men den var inte övertänd, och han kände hjärtat knyta sig i bröstet då han upptäckte den orörliga kropp som låg utsträckt på golvet med ansiktet nedåt.
Först trodde han att Paniet var död, eftersom mannens skjorta dröp av blod. Sedan uppfattade hans skarpa hörsel ljudet av rosslande andetag över eldens dånande, och han kände sitt hjärta börja bulta kraftigt igen.
Att släcka elden omkring mannens kropp var bara ett ögonblicks verk, och sedan lade John sig på knä bredvid Paniet och letade med fumliga fingrar reda på hans puls. Den fanns där – svag och otydlig, men den fanns där – och Johns händer skakade lätt då han skar upp mannens skjorta med sitt bloddränkta spjut.
Han hittade genast såret – ett kraftigt hugg, förmodligen från en yxa, hade träffat fångvaktaren mellan ryggraden och högra skulderbladet. Skadan var djup, och den blödde fortfarande ymnigt – det måste ha hänt för högst två minuter sedan, annars skulle Paniet redan ha varit död.
John var så nervös att hans händer skakade, och det tog honom åtskilliga sekunder att strypa det kraftiga blodflödet från såret. Men sedan gick det lättare, och då han var klar fanns bara ett kraftigt, rött ärr kvar efter skadan. Han undersökte den storväxte mannen, men hittade inga fler sår, och han hade just avgjort att den vänlige fångvaktaren skulle överleva då Redwind, Brogun och Cheriza rusade in genom dörren.
Trion var mycket lättad över att ha återfunnit i alla fall en av sina kamrater, och John skulle förmodligen ha fått sina fiskar varma angående sitt beslut att springa i förväg om nykomlingarna inte genast hade uppfattat situationen. Som det var, gick Redwind och Brogun tysta fram och hjälpte den unge mannen att vända den nyligen döende fångvaktaren över på rygg. Paniets ansikte var grått som aska, men han höll redan på att kvickna till, och faktum var att han slog upp ögonen bara några sekunder efter det att Cheriza hade skjutit in en hoprullad tunika under hans huvud.
Han blinkade förundrat upp mot dem en sekund, innan han log svagt.
- Redwind! Jag kunde väl tro att du och ditt anhang hade något med den här röran att skaffa...
Han hejdade sig och hostade lätt, innan han med visst besvär riktade ögonen mot Johns bleka, tärda ansikte.
- Jag antar att det var du som pusslade ihop mitt sår, grabben? Tack ska du ha, jag trodde att gamle Paniet hade satt sin sista potatis när den där draktypen högg mig i ryggen.
Han slöt ögonen för en sekund, och då han talade igen tycktes hans röst svagare och mattare.
- Jag trodde aldrig att Aeus den fjärde skulle gå så långt som att anfalla El Dorado... men det visar ju bara hur fel man kan ha... och det har varit oroligheter länge nu... i förra veckan attackerades Elises restaurang i Lucreca av några maskerade typer som försökte bränna ned stället.
Han tycktes ana sig till de omkringvarandes ansiktsuttryck, för han höjde hastigt handen och tillade:
- Ingen fara, några gäster jagade bort dem... och Elise är inte den enda. El Dorado är inte ensamt i sitt slag. Byar tillhörandes både vattnet och elden har överfallits på löpande band under den senaste tiden i jakten på vår unge vän här. Många har dött under den tid ni har varit borta...
Han hostade, och John undersökte honom med sina krafter men fann inga som helst tecken på begynnande bristningar i lungorna.
- De kom i stulna luftskepp, fortsatte Paniet svagt. Vi förvarnades i ganska god tid, så de flesta stadsbor hann fly, men många stannade kvar och slogs. Det blev en stor massaker som resultat. Eldkonungen... eldkonungen är i säkerhet, men fyra i det kungliga rådet dödades... de sökte efter grabben här... på något vis hade de fått reda på att han varit i El Dorado, och de trodde att han fortfarande var kvar... de hade order om att fånga honom levande... de brände ned hela vår stad för det...
Han hostade igen, men hans ögon var lugna och milda då han öppnade dem igen och såg på den bleke och sammanbitne John.
- Inte för att jag vet vad han vill dig, grabben, men du måste se till och hålla dig borta från den mannens klor. Aeus den fjärde är galen, och får han tag på dig har du ingen nåd att vänta, hans son eller inte...
John kramade den medfarne mannens hand lätt.
- Jag vet det, svarade han uttryckslöst.
- Bra...
Paniets ögon slöts plötsligt, och han slappnade av i hela kroppen. För en enda, fruktansvärd sekund trodde John att han hade gjort något fel med läkningen, men han upptäckte lika snabbt att fångvaktaren bara hade svimmat till följd av utmattning och chock.

För några sekunder låg John kvar där han var, på knä bredvid patienten, med huvudet nedböjt och ansiktet dolt av sina långa dreadlocks. De övriga studerade honom nervöst, utan att veta vad de skulle säga eller göra.
Sedan rätade John på nacken igen, och det hade kommit en glimt av iskall beslutsamhet i hans blå ögon. Han reste sig upp.
- Någon av er får ta hand om honom. Lägg honom på en mjukare plats och ge honom vatten då han vaknar, och låt honom inte röra sig för mycket. Själv tänker jag ge mig ut och leta efter Bob.
De övriga stirrade förvånade på honom – det var första gången de hade hört John ge order. Men ingen av dem protesterade.
- Jag tar hand om honom, erbjöd sig Cheriza milt.
- Jag följer med dig och letar, tillade Redwind och Brogun i korus.
John nickade mycket lätt och log ett tunt, humorbefriat leende. Uttrycket i hans ansikte, kombinerat med de tjocka lager blod som täckte hans kläder och ansikte, fick rysningar att löpa nedför ryggraden på hans kamrater.
I den sekunden påminde John dem för allra första gången om sin far.

Utanför arresten delade de tre männen upp sig och gav sig av åt varsitt håll för att leta efter den försvunne eldmannen. De var vid det laget rejält oroade, allihop, eftersom de varken kunde förstå Bobs beteende eller det faktum att han ännu inte hade återvänt till dem.
Redwind gav sig av sönderut, ned mot slagfältet igen, medan Brogun gick norrut mot en av de stora marknadsplatserna. John tog vägen västerut, och han förflyttade sig halvspringandes längs vägen medan tankarna virvlade i hans huvud.
Vetskapen om att det han såg omkring sig hade hänt för hans skull fick honom att må illa. Han hade aldrig förut känt sig så förtvivlat beslutsam – om det här var vad fadern kunde åstadkomma med sina vanliga vapen, så skulle John hellre skära halsen av sig själv än låta honom få tillgång till Leviathans krafter. Hans hat och vrede växte för varje söndertrasat lik han passerade, för varje våg av hetta som slog emot honom från de brinnande byggnaderna, tills han trodde att hans bröst skulle sprängas om han inte fick utlopp för det på något sätt.
Han nådde fram till en av stadens huvudgator, som han mindes tydligt från sitt första besök i staden. Då hade massor av folk varit ute här, och gatan hade surrat av liv och rörelse. Nu var den fullkomligt öde, och så gott som alla butiker och tempel som kantade den hade stuckits i brand. Fler lik täckte marken, och lera och blod hade bildat en kladdig glasering över kullerstenarna.
John vek runt ett hörn, och kände genast igen den nya gatan – han och Bob hade besökt åtskilliga av butikerna här då de hade gått omkring i El Dorado. Platsen såg inte ett dugg bättre ut än resten av staden, och alla byggnader utom en stod i ljusan låga. Den som hade klarat sig var dock sönderskjuten och alla dess fönsterrutor hade krossats. John kände igen byggnaden – det var den lilla djuraffären där Bob hade råkat ut för den stora paddan med bärnstenen inväxt i pannan.
Där han stod och stirrade på affären förmörkades plötsligt solen av svarta moln, och ett onaturligt mörker föll över staden. Det enda som hördes omkring honom var eldens sprakande och avlägsna skrik, och utan någon speciell anledning kände han plötsligt hur det kröp i nacken.
John korsade gatan och knuffade sig tvekande in genom dörren, som hängde på trekvart. Genast hördes ett högt, skriande ljud inifrån butiken, och John hoppade högt och slet fram sitt vapen. Men han hade inte behövt oroa sig – ljudet kom från en av de hundstora, gyllene drakarna, och den rusade bara rätt förbi honom, trängde sig ut genom dörröppningen och försvann skriande nedför gatan. John andades ut en smula och vände sig tillbaka mot rummet.
Butiken var såpass ljus att han kunde urskilja den fruktansvärda synen. De flesta djuren tycktes ha flytt, men inredningen låg huller om buller och några av de stackars kräken hade inte haft sådan tur. Blodfläckar på golvet visade var dessa hade blivit ihjältrampade, och i ett hörn såg John den märkliga röda pälsbollen som han och Bob hade gillat så mycket. Det levde visserligen men var uppenbarligen vettskrämd, och de små, pipande ljud den gav ifrån sig ekade hemskt i den tomma butiken.
Bakom den sönderslagna disken kunde John urskilja en formlös skepnad på golvet, och då han tittade närmare upptäckte han att det var den lilla kvinnan som han hade köpt insekter av. Hon låg utsträckt på rygg, och då han hukade sig ned bredvid henne upptäckte han att hon var död – hennes bruna ögon stirrade livlöst upp mot taket, och i pannan hade hon ett litet, blåsvart kulhål som avslöjade hur hon hade dött.
Med skälvande fingrar slöt John hennes stirrande ögon, och korsade hennes händer över bröstet. Inom sig lovande han, att den här kvinnans död skulle hämnas – att hela El Dorado skulle få sin hämnd, att hans så kallade far skulle få betala dyrt för det här.
Utanför skar en blixt över himlavalvet, och då John tittade ut upptäckte han att staden låg i dunkel och att de första tunga regndropparna redan hade börjat falla. Elden skulle snart vara släckt, och de överlevande skulle kunna se vad som var kvar av deras älskade stad.

John lämnade den lilla butiken för att fortsätta sökandet efter sin vän. Regnet kändes uppfriskande då det sköljde över hans ansikte och blandade sig med allt blodet, men John märkte vare sig det eller att hans kläder snabbt blev genomvåta. Han var fullkomligt koncentrerad på att hitta sin saknade kamrat.
Han fortsatte nedför gatan, och kunde längs vägen se hur elden allt mer och mer hämmades medan regnet tilltog. Blodet på marken blandade sig med regnet till ett rött vatten, och medan han gick där passerade han plötsligt Bobs ärkefiende – den svarta paddan med bärnstenen i pannan. Den satt uppflugen på bröstet på ett av liken och kväkte belåtet i regnet, och den omgavs av ett rött hav av blod. Kroppen den befann sig på hade ett skottsår i magen, och genom den trasade huden och de bortsprängda musklerna kunde John utskilja inre organ och glänsande revben. I såret krälade redan insekter, och medan John såg på skickade paddan plötsligt ut sin långa, slemmiga tunga och fångade en av dessa.
Synen var mer än John kunde tåla – han hann precis vända sig bort, lutade sig tungt mot närmaste vägg, och sedan kräktes han.
Efteråt fortsatte han genast nedför gatan gen, med ögonen stadigt riktade bort från paddan. Men där han gick överfölls han av yrsel, och han var snart tvungen att sätta sig ned på den blodiga, våta gatan.
Han kände sig sjuk och illamående, men det blev i alla fall lite bättre sedan han hade sköljt ut smaken ur munnen med vatten från sin vattenflaska. Han drog några djupa andetag, och fokuserade sedan på att han inte hade tid för att klappa ihop just nu. De måste hitta Bob först.
På darrande ben reste han sig igen, och fortsatte nedför gatan. Flera gånger stannade han till och undersökte kropparna på marken, men det var meningslöst – de var döda allihop. Där fanns både El Doradobor, resenärer och vattensoldater, och stanken av blod tycktes krypa långt in under skinnet på John, fick honom att skaka och må illa.
Då han vek runt nästa gathörn föll regnet tätt och tungt, men tack vare de alltjämt brinnande husen runt gatan kunde han ändå utskilja bilden framför sig, och hans hjärta stannade.

Gatan var på ett ställe väldigt vid, nästan som ett litet torg, och i ”torgets” mitt stod en stor fontän uppställd. Den var gjord av röd marmor och föreställde en ganska hög drake, som sprutade vatten ur sitt vidöppna gap. Dess ögon var gjorda av slipade smaragder, som fick den att se nästan levande ut, och vattnet som cirkulerade i fontänen var rosafärgat. Torget var nämligen översållat med lik, och kropparna efter två män hade fallit ned i fontänen och deras blod hade färgat vattnet.
Bob var där. Den unge eldmannen satt ihopkrupen på kanten till fontänen med benen uppdragna och ansiktet dolt mot knäna. Redan på håll kunde John se att han skakade, och hans kläder var genomvåta och klistrade mot honom som ett andra skinn. Eld glödde runt hans händer trots regnet, och John kunde känna värmen radiera från honom i sjuka, pulserande vågor. Bob var fullkomligt dränkt i blod, hans ena dolk var täckt med det och bladet glittrade olycksbådande i hans hand, och nedanför honom låg en av drakmännen med uppskuren hals. Den stirrade upp mot himlen med döda ögon, men hade förmodligen inte mött sitt öde för mer än några minuter sedan.
Synen var sorglig, absurd och fruktansvärd, och John stod en lång stund kvar där han var och bara stirrade. Ingen av de unga männen rörde sig för ett tag – bägge stannade kvar där de var, i det smattrande regnet och bland alla liken.
Bob verkade inte ens ha lagt märke till hans närvaro, så John tog slutligen mod till sig och gick försiktigt in på det lilla torget. Hans röst lät märkligt hes då han talade.
- Bob? Är du alright?
- Han fick inget svar, och Bob rörde sig inte. Den unge vattenmannen blev ännu mera orolig, nästan rädd – han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till.
- För några sekunder bara stod han där han var, kände regnvattnet rinna i strida strömmar nedför sin kropp och höll ögonen på den hopkrupna figuren på fontänens kant. Han kände sig plötsligt mycket oerfaren och hjälplös – det var Bob som var bra på att tackla sådana här situationer, inte han själv.
Men han insåg till slut att Bob inte planerade att byta tystnaden, och att han själv inte kunde stå där som en idiot hela dagen. Elden höll på att slockna omkring dem och blottade svartnade ruiner – när som helst kunde någon dyka upp.
Vattenmannen utplånade avståndet mellan sig och sin vän med några försiktiga steg och ställde sig alldeles intill honom. Bob reagerade inte över huvud taget – han tittade inte upp, och hans axlar skakade fortfarande krampaktigt.
Och nu, när han stod så nära, insåg John plötsligt varför – den unge eldmannen skrattade.
Det var ett lågt, kvävt, kippande skratt, som helt hade svalts upp av regnets smattrande på lite håll. Ändå var det ett av de kusligaste ljud John någonsin hört. Han stod kvar där han stod, som handfallen, och bara stirrade utan att veta vad han skulle ta sig till.
Plötsligt for Bobs huvud upp med en snabb rörelse, och de unga männen befann sig ansikte mot ansikte. Det han såg fick blodet att isa sig i ådrorna på John.
Eldmannens ansikte täcktes av ett förvridet, ondskefullt småleende som inte alls hörde hemma på hans ansikte. Skrattet hade upphört, och då John mötte sin väns blick såg han, att Bobs gröna irisar tycktes ha svalts fullkomligt. Hans ögon var svarta, vansinniga och tomma, och John kunde inte hitta minsta lilla tecken på att hans vän verkligen befann sig där.
Bob skrattade igen och gungade lätt fram och tillbaka, men hans ögon lämnade inte den förstenade Johns ansikte för en enda sekund. Hans läppar rörde sig, men inga ord kom ut, och hettan omkring honom tilltog tills John kände hur huden brändes.
Sedan glittrade det kopparfärgade knivbladet, och Bob sade, med en röst som var både hans egen och Tiamats:
- Det är för sent för er del. Förr eller senare kommer hans kraft att användas för att förgöra den här världen. Ni kommer aldrig att kunna vara tillsammans i längden, för hans själ kommer att vara min. Den skulle ha varit det redan om det inte hade varit för dig... vattenmänniska!
Bobs arm drogs bakåt, och John hoppade baklänges reflexivt, tillfälligt fri från den förtrollning som hållit honom stilla. Men kniven fullföljde aldrig sin bana – ett uttryck av förvirring dök plötsligt upp på Bobs ansikte, och sedan svepte det glittrande bladet nedåt. Men inte mot John – Bob drev in det rakknivsvassa bladet i sin handflata, med sådan kraft att det passerade rakt igenom och sköt fram igen på andra sidan.
Blod droppade från såret, men trots att smärtan måste ha varit oerhörd så stirrade Bob bara tomt ned på sin genomborrade hand. John kastade all försiktighet över bord och gick närmare för att kontrollera skadan, men i samma sekund som hans hand snuddade Bobs axel grep den unge eldmannen tag om hans handled med ett järngrepp. Sedan knuffade Bob honom ifrån sig med våldsam kraft, och John snavade baklänges flera steg och föll sedan i det blodiga vatten som täckte kullerstenarna.
Bob slet ut kniven med sådan kraft att blodet stänkte långa vägar, utan att ägna någon uppmärksamhet åt den fallne. En liten, liten strimma grönt tycktes ha uppenbarat sig runt hans pupiller igen, och plötsligt började han mumla osammanhängande.
- Inte... honom. Du får aldrig... kan inte... låter dig inte...
Han skakade på huvudet och förde långsamt upp sin blödande hand till pannan. Sedan, fullkomligt oväntat, föll den unge eldmannen på knä i det blodiga vattnet med bägge händerna pressade mot huvudet som om han trodde att det skulle explodera. John frös ända in i märgen då Bob började tala, stammande och osammanhängande.
Inte.... inte dem! Haha! Blodet... är nog nu! Nog nu! Ha! Världen... aldrig... Estaria... vår plats! Inte dem! De ropar! De kommer, de kommer för att leta... han kommer att leta efter oss, kommer att hitta... Inte dem! Blodet, Ha ha, blodet, det har flutit nog, så bara håll tyst! Håll tyst, Håll tyst, Håll tyst, Håll tyst, Håll tyst!!!!!!
Det sista skrek han fram, och i detsamma letade sig ett stråk av blod ut ur hans mun. Hans ansikte var förvridet, som i olidlig smärta, och han fortsatte att skrika som en galning, ord på ett språk som John inte kände igen. Det avgjorde saken – med ett enda steg var vattenmannen framme vid sin vän.
Han slog armarna om eldmannen och fängslade effektivt hans armar utmed sidorna, så att hans kniv kom att bli verkningslös. Bob verkade drabbas av panik – han vred sig, slog och kämpade ursinnigt för att komma loss, men trots att John inte hade lika mycket muskler som honom så hade han fått ett bra tag. Och de smällar han ändå åkte på var ingenting, i alla fall inte om han höll tankarna på de omgångar stryk han hade fått hemma då fadern hade varit på dåligt humör.
Tanken på fadern fick galla att stiga i Johns mun, och det sved misstänkt i hans ögon. Men han höll fast sitt tag, till och med då Bob överöste honom med obegripliga hotelser på det främmande språket. Eldmannen slog, sparkade och armbågade, och hans hud var så het att det brändes att röra vid honom. ?ndå höll John kvar sitt tag, och han kom på sig själv med att mumla meningslösa, tröstande ord, ord som inte var menade för det galna elementet utan för mannen som kämpade för kontroll över sitt blodfyllda, köttiga skal...
Helt oväntat upphörde både strömmen av förbannelser och alla rörelser. Bobs axlar sjönk ihop – det var som om luften gick ur honom. John kunde känna att han skakade, och att den plågsamma hettan lämnade honom. Bobs närvaro uppenbarade sig igen, utmattad och förvirrad och rädd. Så John lättade på sitt tag, men han släppte inte helt, och Bob stod kvar även om han darrade som ett asplöv. Och så, rätt som det var så besvarade eldmannens armar den kram som greppet hade förvandlats till.

För några sekunder bara stod de unga männen där, i det hällande regnet, och klängde sig fast vid varandra som om de fruktade att de skulle vittra sönder så fort de släppte taget. De var inte medvetna om det, men de grät bägge två. De var medvetna om att kramen var så hårdhänt att de bägge två skulle få blåmärken av den, men de brydde sig inte. Det var som om all deras rädsla, deras vänskap, deras tillit, deras direkta kärlek måste bekräftas med denna enda kram – som om de bägge ville försäkra sig om att den andre faktiskt var verklig, och inte skulle försvinna.
De stod där länge – ända tills elden hade slocknat fullkomligt omkring dem, och allt som fanns kvar var regnets smattrande och deras egna djupa, hastiga andetag.
Då släppte de taget, och då han tog ett steg bakåt såg John att Bobs iris hade återvänt. Eldmannen var åter igen sig själv, och tanken fick ett mjukt leende att bryta fram på Johns läppar.
Bob besvarade leendet, och plötsligt rullade världen över på rätt köl igen, trots smärtan och rädslan och blodet. Bob kände en kittlande, sval känsla i sin hand, och han såg ned precis i tid för att se såret i sin handflata läka.
För några sekunder stod de i komfortabel tystnad, sedan talade Bob.
- Striden är över. Det är dags att ta hand om de överlevande. Var är egentligen de andra?
- De letar efter dig, förklarade John. Vi blev väldigt rädda. Vad var det som hände?
Bobs ansiktsuttryck mulnade vid minnet.
- Tiamat blev uppeldad av allt blodet och stridandet. Jag själv var ganska så förvirrad. Jag antar att han lyckades skjuta mitt medvetande åt sidan. Och du anar inte hur rädd jag är – han är verkligen ute efter att skada oss, och hela världen, John. Vi måste bege oss till moderskällorna så snabbt som möjligt!
- Vi ska, svarade John enkelt.
De log mot varandra igen, och Bob slog armarna om sig själv och huttrade till.
- Du trivs väl som stormälskaren i regnet nu, men jag fryser. Vi bör röra på oss – det finns säkert sårade att ta hand om, skydd att bygga, uppgifter att insamla.
- Du har rätt. Vi går tillbaka till palatset – det står fortfarande upprätt.
Och utan att ödsla fler ord vände de ryggen mot torget och började gå tillbaka samma väg som de kommit.
Skuggor över Estaria, kap. 52
Då de kom fram till palatset efter en våt vandring hälsades de med glädje av sina följeslagare. Men de fick snabbt fullt upp – sårade bars upp till palatset i mängder, och även om palatset i sig var olämpligt att lägga sårade i så låg stadens stora sjukhus tursamt nog alldeles intill. Byggnaden öppnade sina portar, och även om ingen officiell hjälp gavs så lyckades man i alla fall samla ihop de sårade och lägga dem i sjukhusets sängar, eller på madrasser och filtar på golven. Den stora byggnaden var snart överfull.
I vanliga fall skulle John och Bob ha älskat att studera den rena, enkla byggnaden med dess träinredning och enkla sängar. Som det nu var, blev de snart för upptagna.
Professorn styrde snabbt och smidigt upp det hela – han beordrade ut vissa för att hitta fler filtar och torra kläder till de sårade, vissa för att hitta mat, en del sändes ut för att finna fler som behövde vård och få dit dem, en del fick i uppdrag att förbinda skador. John använde bara sin läkemagi på de allra svårast sårade – resten fick traditionell vård, eftersom den unge mannen skulle ha bränt sina krafter totalt annars. Sjukhusets läkare a