Jag ser dig på stadens torg, ledsen, sårad.

En man håller om dig och viskar i ditt öra.

Han säger precis det du behövde höra.
Inom mig brister hjärtat likt en spelblank sjö när det regnar.

Du går emot mig, jag backar, jag flackar med blicken.

Du pratar, jag stirrar.

Din skönhet är som en solnedgång på en regnig dag.

Men ditt hjärta är det jag vill ha.

Muren över det som är ouppnåligt är omöjlig att riva.

Den kan bara förintas med hjälp av kärleken.

Även om detta skulle ske så skulle aldrig de.

För kärleken mellan dem är förbjuden, giftig.

Varken jag eller du har något att säga.

Kärleken ämnad att dö, reser sig likt en lotus på näckrosblad.

Blir större, starkare växer med varandra till de inte längre kan skiljas.

Försöken att dem skilja åt är det som får deras älskades tårar att strila.

Kinder blöta av tårar, sorgen för döden av han och henne.

Vänskapen som knöts, kärleken som gick förlorade.

Inte längre, inte mer ska detta ske.