...Och saknaden efter Den Rosa Pingvinen var outhärdlig. Det bankade och trilskades i bröstet på Fröken Paradoxal, medan hon satt vid datorn halvapatisk i rädsla för att gråta så att Härskarinnan, Modern, skulle se det. Att försöka förklara för henne varför Fröken Paradoxal grät, trots att hon åt konstiga vita bligladpiller, orkade hon inte.

Fröken Paradoxals insida fräter sönder, det är hon säker på. Vart ska hon ta vägen? Vart ska hon rymma?
Det finns inga ord, läpparna har klibbat ihop som om de limmats ihop med superlim. Fröken Paradoxal ville sjunka genom jorden. Hon ville inte vara med mer.
Men det var ju inte hennes val, hon var ju en superkvinna och var odödlig. Hon kunde inte välja döden istället för livet. Och även om hon kunde det skulle hon aldrig våga vara så självisk, i rädsla för vad andra skulle tycka.

Vart var han, Pingvinen? Kände han hennes oro? Eller var han så van vid Fröken Paradoxals hysteri och hennes oro att han inte märkte någon skillnad längre?

Hon skrev ned i sitt block \"Älskade Pingvinen, kom hem igen. Jag behöver dig nu.\" innan hon kom på hur självisk och elak hon var som krävde hans närvaro och uppmärksamhet.
Hur kunde Fröken Paradoxal vara så självisk?