Jag tänkte idag
för en kort sekund
att jag ska sluta
skriva poesi
och börja måla
istället.

Det skulle räcka
med en enda tavla,
en tavla som sa allt.
Ett vitt ark
och helt ny teknik:

Jag skulle luta
mig över det vita arket
och låta det suga
upp alla mina tårar

tills det inte fanns
en enda orörd yta
Inte en enda fläck
skonad från sorgens skyfall
och smärtans översvämning.

Då skulle tavlan
vara färdig
och innesluta
allt jag har att säga
med själens alla läckor
för evigt intorkade
i det en gång rena
arket fläckritt vita.


Och ingen skulle se
dess mening och motiv
bara ett skrynkligt ark
Nej, ingen skulle se
tårarna som torkat in...

bara ett skrynkligt ark
och alla skulle fråga
och välmenat påpeka
att nåt måste ha spillts

nåt måste ha spillts...

och jag skulle vara
ännu en
missförstådd konstnär
och det är inget
jag behöver.
Nej, jag nöjer mig
med att vara
enbart missförstådd

så jag målar ej
den tavlan

för den tavlan
den är jag.