Jag önskar jag kunde förklara.
Men tyvärr, det blir inte bättre än såhär:

Jag minns dig.
Jag minns dig i ett ruskigt novemberväder. Gatan var grå, himmelen var grå och huset bakom dig var lika grått som resten av den gråa novemberstaden. Utom du. Jag vet att du hade färg. Visserligen en svart jacka med trasig dragkedja, men för övrigt lyste du i alla färger. Jag tror du i detta ögonblick var lycklig. Fast vad vet jag egentligen såhär efteråt? Du kanske bara var en grå fasad som allt annat. En grå fasad med trasig dragkedja. Vad är lycka? Minnena är gråa. Men, jag är helt säker på att du hade färg i det grå november. Varför ser jag inte minnen i färg då? Du syns knappt mot husväggen i grå puts. Bara din svarta jacka med trasig dragkedja. Och en känsla jag trodde om dig.

Jag minns oss som två barn i en sandlåda.
Du vet, utifrån sett står barnens präktiga mammor och är stolta över att barnen trivs på bra tillsammans. Visserligen, barnen sitter tillsammans, men de leker aldrig tillsammans. Pojken i blå byxor kör en lastbil i sandlådan. Tippar lite sand på kanten och gör ett brum-ljud. Flickan med rosa tröja gör en sandkaka som hon gärna vill bjuda dockan på. Fin sandkakan blev, säger flickan. Brum, brum, säger pojken. De präktiga mammorna står en bit bort och tycker barnen leker fint ihop. Flickan är i en värld full av sandkakor. Pojken i en annan. Jag är flickan. Du är pojken. Utifrån sett lekte vi i sandlådan, tillsammans. Men jag undrar om vi någonsin befann oss i samma värld? Du väntade en ny händelse. Jag på ett tåg som skulle ta mig härifrån. Kanske det bara var ett tidsfördriv, en väntan på nått större. En lek. Du med din lastbil och jag med min sandkaka. Var det allt?

Jag minns det som en väntan.
På ett tåg? På en dröm? På en person som skulle förändra mitt liv? Eller ditt? Fast vi sa att det redan var förändrat till det finaste som fanns var det bara en väntan på något annat. Jag vet att du ibland väntade på riktigt. På tiden har du sagt. Att livet var slentrian och att du efter gymnasiet skulle flytta till en större stad söder om våran. Den är känd för en grön kanin och en stor plan. Helvetes jävla kaninjävel. Ersatte du mig med en grön kanin? Kanske var det därför vi inte väntade tillsammans? Dina drömmar var redan färdiga, och mina hörde du aldrig på. Eller var det för jag inte ville berätta? Drömmarna kanske aldrig fanns, bara en väntan på något större.

Jag minns något delat.
Det var den där dagen i mitten av februari som alla förhållanden är fantastiska och alla singlar badar skumbad och äter godis. Vi var det förstnämnda, vi delade någonting. Minns du? På din halva stod det i love you. Älskar du mig? På min halva stod det forever. Skitsnack. Ingenting varar forever. Jag älskar dig. För alltid. Älskar du mig för alltid? Det hängde runt min hals länge, och runt din längre. För att visa hur bra vi hörde ihop. Att vi älskade varandra för alltid. Men ingenting varar för alltid. Jag glömde säga det, den där dagen i februari när vi delade något fint. Fast, jag har kvar det. I en låda, i bokhyllan, bakom boken om självkänsla och tillit. Där, där ligger det. Samlar damm gör det också. Men det ligger där. Bevarar. Besparar. Något fint.

Det blir inte bättre än såhär.
Jag fortsätter vänta på mitt tåg. Och du på din dröm.

Men någonstans bland gråa fasader, trasiga sandkakor, väntan och gamla halsband finns du med mig. Jag vet det.

Förlåt Plutt.

/ Din Skrutt.