Sylvassa samtal och planer maldes ner i köttkvarnen. Någons benstomme skulle malas och förtäras av rovdjuren. Min kumpan hade inte hört av sig, pengar låg inte där dom skulle och gobben susade runt i systemet. Inpå kvällen slogs klubban i bordet, det bestämdes saker, fruktansvärda saker. Ett samtal senare och hans dörr hade sparkats in, lägenheten slogs sönder och samman, inget blod, inte än. Vi väntade i mörkret, jag och några andra hungriga vargar, vi satt där i hans lägenhet. Så kom han in, det gick snabbt. Jag och dom andra fick tag på honom, silvertejp på mun, en spark mellan hans ben, en fjäderbatong på ena knäskålen, handfängsel och han var min.

Vargarna tryckte ner honom på en stol och jag satte mig framför han och tände en cigg. Jag vittrade, jag kände, skådade och jag såg in i hans själ, han hade misslyckats. Jag tog fram en kniv och lade på bordet framför honom, inga tårar, bara ren skär skräck. Jag sade inget, jag behövde inte. Jag tog min kniv och med ett snabbt snitt skar jag upp hans orörda kind.
- Vi tar honom, sade jag med ett tungt sinne. Jag tyckte om den här killen, han var bra, vi hade skrattat tillsammans, mitt sinne var tungt, detta hade blivit personligt. Jag hade hoppats på en bättre utgång, att han lyckats få ihop pengarna, men han hade inte vågat.

Vi behövde inte släpa med oss köttstycket. Han gick frivilligt på vingliga ben. Vi tryckte in honom i baksätet och vi körde in i natten. Han darrade och vibrerade och började försöka slingra sig ur, misslyckade bortförklaringar. Tryck till han för helvete, skrek jag från framsätet. Jag stirrade på honom i backspegeln och han blev tyst som en mus.
- Du har ett val, fortsatte jag. Du ser till att lovor ligger i handsfacket inom 2 timmar, eller så säljer jag dig, fattar du? Han förstod klart och tydligt. Inga mer bortförklaringar, verkligheten tog överhand och tryckte ner stackarn i skiten.
Vi körde honom en bit till och kastade ut honom ur bilen. Vi väntar här, var det sista han hörde. Ibland kan ens intuition dra ner byxan på en våldföra sig hårt och länge för han sprang. Jag har aldrig sett någon springa så snabbt, som en liten kanin for han iväg.

Va i helvete, var allt jag fick ur mig. Han vågade, han gjorde det som få vågat, han sprang. När vi vänt bilen fanns inte ett uns av han kvar. Vi satt och funderade alla på hur i helvete det djävliga kunde bli ännu djävligare och sedan körde vi hem. Efter några timmar ringde han och svamlade att han skulle fixa pengarna, men att det skulle ta lite mer tid bara, han svamlade vidare om att låna av föräldrar. Jag sade bara en sak och sedan lade jag på luren, du är en död man.

Några dagar senare fick vi reda på att han hade tagit sitt liv. Nu när jag tänker tillbaka tänker jag inte på den ödesfyllda dagen och kvällen, jag tänker inte på den jag var, jag tänker på hans skratt och hur annorlunda allt varit om vi hade träffats idag. Men va fan hjälper det.