Det brukar stå en man vid Valla Torg och mata kråkor. Jag har bara sett honom där en gång, men jag vill tro att det är någonting han brukar göra . Att det är där han bor och lever. Tyvärr så finns bara sådana platta karaktärer i böcker, och trots att hans marinblå mössa och kastanjebruna rock är helt verkliga så är att: smulorna han kastar svävar som i slow motion längs luften för att låta näbbarna fånga dem som vore de stjärnor, bara ord jag kan skriva och ingenting som faktiskt sker inför mina ögon.

Kvinnan som brukar skrika och gråta vid Årstaberg bredvid den blå stolpen är en som alla andra. Men det brukar hon inte. Sorgen är ingenting jag önskar henne. Det är bara jag som vill att hon ska gråta överallt, alltid så att jag vet att vi har varandra när även jag snörvlar och geggar ner. Men i mitt huvud är det jag som rollger. Hon är gråtkvinnan. Han är kråkmannen.

De har inga barn och är inte gifta men bor inte tillsammans. Enda gången de ses är när hon gråter så fullständigt att hon är tvungen att surfa på sin egen syndaflod förbi honom där han står i snön och inte ser på henne. Han brukar inte sova hemma i deras gemensamma lägenhet eftersom de inte har någonting gemensamt och han bor hos sina kråkor. De bor inte hos honom. Hon sover i badkaret för att inte drunkna.

Gråtkvinnan brukar titta på mig på väg mot pendeltåget, hoppas jag. Hon brukar säga att jag skriver på tok för dystert för mitt eget bästa. Jag lyssnar och håller med; jag lovar att bättra mig. Kråkmannen brukar skriva meddelanden med smulor i snön som det är meningen att jag ska se när jag åker förbi med tvärbanan; jag ser, läser. De brukar ofta innehålla åsikter om mitt yttre och om hur jag vrider och vänder på mina kroppsdelar i förhållande till varandra och i förhållande till honom. Han tycker att jag beter mig som en konflikträdd kråka: jag säger att jag hör och att jag lovar att sluta.

Jag skriver ett brev:
”Trots att det är någonting för hela mänskligheten så har jag kommit på att dikter är ingenting för mig, att det bara är någonting jag fastnat i att skriva, för att jag trodde det är så man blir vacker.” Avsänder till ”Kråkmannen och gråtkvinnan: Jorden, Världen.” Sedan skriver jag det här.