anteckningar hemifrån; skrivbordet står under ett västerfönster sammanfattningsvis - här och nu
solslicken blir längre och längre, som en sträv kattunga som djupt inne i sin bröstkorgs värma börjar få långdagrarna att spinna. skuggorna stretchar över den översnöande gräsmattan. talgoxarna och mesarna är ett komplett set med nya, gulgröna tennisbollar. små självflygande tättingar som inte behöver ett servande racket för att flyga rätt upp i skogen på bergssidan. varje eftermiddag konferensar de i aspkronorna på andra sidan landsvägen. ett tjatter, och man tänker hur det visslar och blåser innanför deras kinder, och ur deras små lungors säckpipor närmast marscherar de ljuvligaste vårnojs och trudelutter man kan ana. att man glömmer så fort på ett år. håret är nyslingat. hasselnöt. till little feat. bastun som ljumvärmt hela badrummet till nakentemperatur. utanför är världen vit ännu. den ska vara det ännu en tid. vårdagjämningen kommer att inträffa när solskivans centrum passerar gränsen mellan södra och norra himmelshalvan. när den glidit över himmelsekvatorn. den passagepunkten på himmelsekvatorn kallas vårdagjämningspunkten. hotspoten är inte en dag, utan en ögonblicklig händelse. händelser som inträffar vid bestämda tidpunkter vid olika klockslag på skilda platser. i år, 2010, glider vår svenskskandinaviska solskivas centrum över himmelsekvatorn lördagen den 20 mars, kl 18.32. Paul Barrere, diktade nån gång kring 1974;
Well I’m waitin’ for something to take place Somethin’ real, somethin’ to feel en gång sprang en ekorre ner i norlings tomma sluss i hallstahammar. det hängde blå nylonrep ned längs stensidorna i den månghundraåriga slussen, avsedda för kanalfararna att tygla sina båtar med. men den här gången fanns ingen, utom ekorren, i slussen. vattennivån låg kanske trettio, fyrtio centimeter under reptampen och ekorrens pälsbeklädda svans blev för tung av vätan. när han sprang i undervegetationen på den ekollonrika marken i lövdungarna kring slussområdet, med ögonen endast ett par tum ovanför marken, kunde han omöjligt ha sett schaktet som gapade mellan de slutna slussportarna, utan intet ont anande, tog han sikte mot grusvägen på andra sidan. kanske var jag bara tio år då, slussen nästan tvåhundra, och ekorren kanske bara två år. liksom åren kommer och går, kommer också liv, och de går. så fort ifrån oss. jag grät inte den där gången.
Prosa
av
wayward - taiga
Läst 318 gånger och applåderad av 7 personer Publicerad 2010-02-23 13:25
|
Nästa text
Föregående wayward - taiga |