Jag skriver alltid med blyerts, för då går det att ångra.
Jag säger "kanske", "man kan nog tycka" och "jomen det känns väl bra, tror jag... Eller?".
Jag flackar förvirrat med blicken och ler försiktigt.
Jag biter ner naglarna tills det blöder och gömmer sedan fingrarna i långa tröjärmar.
Jag ursäktar min existens och ber om förlåtelse för att jag skrattar så högt.

Jag gör allting halvhjärtat, för då gör det inte lika ont att misslyckas.