Kan du inte ta av dig mössan?, sa jag.

Mössan åkte av och det cendréfärgade, knappt axellånga håret blottades helt. Jag såg min hand fara upp och utan att kunna styra den nuddade mina fingertoppar strax hans vackra hår. Det var så mjukt.
Mjukare än vetemjöl.

Jag strök med handen längs detta underbara. Men bara snabbt. Sedan tog han på sig mössan igen. Och log. Försökte se självsäker ut. Men var egentligen bara generad.

När han sedan böjde sig fram för att säga några öldoftande skånska ord i mitt öra, kände jag att hans kind nuddade min. Så underbart mjuk den var.
När våra kindar skiljdes åt såg jag en lätt rodnad i hans unga, vackra ansikte.
Det var en rodnad mjukare än nyutslagna rosenblad.
Jag föll direkt.