En svart skugga svepte förbi genom ditt hår
och när du slutligen bestämde dig
tynade du plötsligt bort

Upplöstes av mörka fingrars eviga sköte
så oskuldsfull och skön
den nu dig bäddar in
Först nu kanske du äntligen finner ro
eftersom den aldrig räckte hela vägen ut

Du hade din tid i en ask
men porten tillbaka är förevigt försluten
liksom själens värme varit

Du blickar nu ut över horisontens ände
Ta tag i ditt hjärta
vad känner du nu?
Den väg vi sått så gott vi själva kunnat
som ibland kunde visa sig vara så fridfull och skön
dock ofta bråd med tvär död

Rosors fallna skrud för alltid täcker ditt lock
så som grått
ofta inneburit din dragna lott

En dag du kanske din själsfrände ser
ljuset som nu lyser
dina sargade sår farväl

Tårar...
som spillts genom årens lopp
Då du förevigt uppgått
vill ändå bara oss alla gott
för nu har lyckan äntligen funnit sitt hopp