Några våningar nedanför dånar asfalten. Bilar har bråttom, de bildar opinionen som är för aktiv dödshjälp. Sjukhuset är klibbigt. Det finns insekter i väggarna men städarna är duktiga på att dölja dem. Hon hade fått ett nytt rum, ett rum där hon fick vara ensam och låg så att hon såg TV:n. Sjukhusets TV-apparater är aldrig större än en rubiks kub. De gör ingenting, bara man hamnar i sängen närmast. Hon har hamnat i sängen närmast. Alla tankar kring renhetslängtan, särspråk, exklusiva referenssystem, originalitetskult, magi och alkemi, abstrakt bildkonst och atonal musik, självhärligt experimenterande,
filosofisk hybris, mirakelmonopol, torgskräck, resonemangsskräck, politisk fördrömdhet, religiös mystik, inbillad klasslöshet, suverän ensamhet och mer eller mindre rollkamouflerad individualism försvinner när hon slår på TV:n. Håller hon upp handen i luften och lurar perspektivet ser det ut som att hon kan kuva kuben i sin hand. Men det är bara som det ser ut. Ibland kommer sjuksköterskorna in för att dela ut spruta. De kommer allt oftare. Från början var de väldigt försiktiga med sina sprutor, de sa att morfin är som nikotin. Man ska inte bli beroende av att dämpa sina smärtor, det är någonting onaturligt. Men något har hänt och nu för tiden är det som om de knappt kan bärga sig över av att föra in den där sprutan under axelvadden. Som om de blev höga av att göra någon annan hög. Post-narcissism. Det känns skönt när de kör in nålen, den gör att hon kan urskilja TV:n från väggarna. Nu kan hon äntligen se Mat-Tina. Inte bara Mat-Tina, utan också Mat-Tinas stekpanna och Mat-Tinas lök som Mat-Tina fräser i stekpannan. Sjuksköterskan frågar om hon skulle vilja ha någon kvällsmat. "Det råder överskott av skogaholmslimpa på avdelningen." Ingen skrattar. Hon säger det varje gång. "Spara det till någon annan, jag har morfinslangen att gnaga på." Ingen skrattar åt svaret heller. Hon säger det också varje gång. När replikerna blir så förutsägbara att det gör ont i sjuksköterskans huvud går hon. Nattpasset har knappt börjat och hennes rutinmässiga härdsmälta får inte ske först om några timmar. När sjuksköterskan är borta så knackar någon på fönstret. Det är en bil som knackar med sitt hjul. Den gör det varje kväll när sjuksköterskan har gått. Det är någon form utav Mazda från början av 90–talet. Bilen tycker att hon är vacker. Det är så klyschigt att tycka en sjuk människa med slangar i näsan är vackert, men det är så vackert att vara klyschig. Bilen saknar motorik för att öppna fönstret, så de tittar bara på varandra. Den ser ledsen ut precis som alla andra bilar. Hon är inte ens säker på att det är samma bil som kommer varje kväll. Det finns säkert många identiska modeller av Mazda från början av 90–talet. Rationellt sett så vore det ju både dumt och opraktiskt att inte massproducera, det vet hon, men samtidigt kan hon inte värja sig ifrån hur skönt det hade varit om det bara fanns en Mazda från början av 90–talet, en unik bilindivid som på något mystiskt sätt flög upp till fjärde våningen och knackade på hennes fönster. Det fanns inget sätt att vara säker på den saken nu. De stirrar på varandra ganska länge, sedan ska bilen vidare.