Två blickar som mötts.
Ingen våga hålla kvar den.
Gång på gång sker detta.
Varför är vi så fega?
Vi vågar inte ens möta någons blick.
Det finns några undatag som faktiskt vågar.
Som vågar hålla kvar blicken.
Som vågar ta det första steget.
Och tur är det väl att dessa människor finns.
Annars hade vi stått där i hörnen och inte vågat någonting.
Stått där och hoppats.
Hoppats att den andra skulle ta första steget.
Varför gör vi så här?
Är det för vi är fega?
Eller är vi rädda?
Men vad är vi då rädda för?
Det finns inget ont med att ta första steget.
Det handlar bara om mod.
Mod att våga göra det.
Att inte fega och bli rädd.
Om alla bara sluta vara så fega och rädda skulle det bli bättre då?
Det vet vi inte.
Men om vi testar så får vi se.

Men jag är själv en av de.
En av de rädda och fega.
Så jag vet hur svårt det är att komma fram....