ibland blir jag som en retad katt... det kommer när jag inte får nå ända fram... när jag känner mej ensam ihop... eller sakta blir övertalad ... till att tro... känna, vara.... nåt annat än mig själv... för mitt sätt att vara är ju... fel... oförnuftigt... lurad är jag ju... för kärleken finns inte på mitt vis... bara på låtsas...

så vaknar jag till.... skräcken går som en elektrisk stöt... genom hela min kropp... hjärnan skriker på hjälp, nån stans i bakhuvudet: "DU HÅLLER PÅ ATT ÖVERGE DIG SJÄLV"...

ja separationsångesten har jag levt med hela mitt liv... och den blir nog kvar...
men den enda som aldrig kommmer överge mig själv... garanterat... är jag!

så... reser mig... tornar upp mej... morrar... fräser... ilskan kommer för att rädda mig... från ännu ett sätt att bli förskjuten... oönskad... förlöjligad... lämnad...


den som ska vara... utan att bli rörd vid... ömhet är något för de önskade... beröring, smekningar... fysiskt samförstånd... mina plus och det jag en gång var bra på... är nu bara minnen... fina men avlägsna.. inget jag får tillbaks...

vem vet var som finns där framme.... kanske nåt annat fint...