För några sekunder stirrade de unga männen bara på varandra, utan att röra sig eller säga något. Sedan insåg Gian plötsligt hur det hela måste se ut i Gabriels ögon. Han hoppade genast upp igen utan att bry sig om den kvardröjande smärtan i benet och försökte stammande och blodröd i ansiktet att förklara sig.
Gabriel lyssnade på hans hackiga förklaringar med förvirrad min och kom sedan fram och satte ned de omaka och kantstötta kaffekopparna på soffbordet.
- Men herregud, lugna ner dig, uppmanade han, nästan lite orolig. Det är väl klart att det inte var din mening att riva ut den där.
Gian lugnade ned sig och satte sig på soffan igen, innan han plötsligt kom på att han kanske borde plocka upp sedlarna igen. Men då han började glida ner från soffan igen skakade Gabriel på huvudet och stack kaffekoppen i handen på honom med en bestämd gest.
- Äsch, låt det ligga. Jag plockar upp dem senare.
Gian gav honom en undrande blick, men Gabriel såg fullkomligt likgiltig ut. Han satte sig på soffan en liten bit ifrån Gian med sin egen kaffekopp utan att ens kasta en blick på sedlarna på golvet.
- Um, jag vill inte snoka på den här punkten, Gabriel, började den grönögde besökaren med tvekande röst. Men borde du inte ha det där på banken? Det är förbannat mycket pengar att ha gömt under en dyna i soffan.
Gabriel flyttade blicken till hans ansikte och såg lite förbryllad ut, som om han inte förstod vad hans besökare snackade om. Sedan kastade han ännu en blick på sedlarna på golvet och verkade slutligen förstå. Men hans svar lät inte klokt i Gians öron.
- När det där väl tar slut, så dyker det snabbt upp mera. Oroa dig inte för det.
Gian stirrade på honom medan han försökte förstå hur pengar bara kunde ”dyka upp”. Gabriels likgiltiga attityd till så mycket pengar var svår för honom att förstå, speciellt som han och hans familj ofta fick pussla och vrida och vända på pengarna för att få dem att räcka till. Han funderade allvarligt på att fråga, men kom fram till att det skulle ha varit en ganska så oförskämd sak att göra.
För att ge sig själv tid att tänka tog han en klunk av det rykande heta kaffet, som visade sig vara både starkt och välsmakande. Samtidigt lutade Gabriel sig ned och fiskade upp en sedel från golvet. Han höll den i sin öppna handflata och sträckte fram den emot Gian, som stirrade oförstående på honom.
- Jag är definitivt skyldig dig för bensinen ut hit, och för en ny halsduk, förklarade han med osäker röst. Det här borde väl väga upp det?
Gian sneglade ned på tusenkronorssedeln i Gabriels bleka, tunna hand, och skakade sedan kraftigt på huvudet.
- Herregud, det där kan jag inte ta emot. Vi lär väl träffas på skolan – du kan väl bjuda på en fika där eller något i stället. Det systemet använder vi i min bekantskapskrets, och det fungerar bra.
Gabriel drog tillbaka sin hand igen och släppte ned sedeln på bordet. Han såg generad ut, och Gian pressade genast fram ett leende igen.
- Det var väldigt snällt av dig att erbjuda dig, men jag kan bara inte ta så mycket. Du får bjuda mig någon gång i stället. Är det okay?
Gabriel nickade långsamt och stirrade ned i den svarta vätskan i koppen medan han försökte samla sig, tänka efter. Hans besökare satt tyst och lät honom välja sina ord, men han kunde känna Gians gröna ögon på sig, känna hans undrande aura. Och han visste faktiskt inte hur han skulle kunna förklara.
Gian i sin tur, kom under denna paus slutligen på vad det var med Gabriels armar som hade fångat hans uppmärksamhet ute i bilen, och han gillade det inte det minsta.

Det bleka skinnet på den unge mannens armar var täckt av en tjock massa av ärr – hundratals fina, tunna ärr, så blekta och slitna att de smälte in i huden som omgav dem. Gian kunde se de upphöjda ärrkanterna tydligare än färgen. Det var svårt att se skadorna eftersom de diskret smälte in i bakgrunden, men då han väl insett vad det var som hade fångat hans uppmärksamhet kunde Gian tydligt se den ärriga massan. Den löpte hela vägen från Gabriels händer, hela vägen upp över båda armbågarna och in under t-shirtsärmarna. Trots att ärren inte var färska så såg det ganska kusligt ut, och den grönögde unge mannen undrade vad som hade hänt – såren såg visserligen ut att vara självförvållade, men han ville inte sätta sin tro till slutsatser som kunde visa sig vara förhastade.
Men Gabriel verkade inte ens lägga märke till hans ansiktsuttryck. Han tog en av filtarna från soffan och svepte den om sina axlar för att hålla kylan borta, fortfarande med ett fast grepp om sin varma kaffemugg. Hans blick var tankfull, och den svepte fram och tillbaka över rummet på ett sätt som avslöjade att hans nerver var spända som gitarrsträngar för sekunden.
Det blev tyst emellan dem igen, och besökaren var den förste att tala. Han ställde ifrån sig sin egen kantstötta kopp och frågade sedan nyfiket:
- När du sa att det dyker upp mera när de pengar du har tar slut… ursäkta, men vad menade du egentligen med det? Det låter nästan lite… tja, du vet…
Gabriel log ett snett, svagt leende och skakade på huvudet, nu med blicken fastnaglad nere i koppen igen.
- Det är inget skumt med det… eller ja, i alla fall inte på samma sätt som du tror. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara… det verkar som om det är en del av mitt problem. De där pengarna… de dyker liksom bara upp, jag hittar dem, de verkar komma till mig. Jag vet att det låter helt knäppt…
Han hejdade sig och svalde hårt, försökte tänka efter. Gian satt tyst, men hans förvåning var tydlig, och Gabriel visste inte vad han skulle göra. Att förklara det hela skulle vara idiotiskt, speciellt för någon som han inte ens hade känt i tjugofyra timmar. Men Gian verkade så trevlig och så tålmodig… och Gabriel var i desperat behov av någon att tala med. Vid gudarna, han behövde få berätta för någon, behövde få berätta sin sorgliga historia för en annan levande människa. Till och med trots att det skulle innebära att han skrämde bort ännu en ny person ur sitt liv, innan han ens hade hunnit lära känna honom.
Den blåögde mannen vägde sina möjligheter fram och tillbaka medan tystnaden sträckte ut sig, valde ut de bitar han kunde anförtro den främmande unge mannen och påminde sig själv om det som det var absolut nödvändigt att han höll tyst om. Då han slutligen påbörjade sin förklaring kom hans röst långsamt, eftertänksamt, som om han vägde varje ord på guldvåg innan han tillät dem att lämna munnen.

- Du såg ju vad som hände på biografen, började han försiktigt. Jag vet verkligen inte hur jag ska uttrycka det här, men förklaringen är en… parasit av något slag. Det är inte jag som person som ställde till med det där, det är en tingest… en sak… ett någonting, som bor inuti mig. Det kan skapa eld och göra andra… otäcka saker, och jag har ingen större kontroll över det.
Han hejdade sig, och Gian förstod att den unge mannen var väl medveten om hur fånig inledningen på hans historia lät. Och i vanliga fall skulle kanske även Gian ha bedömt honom som galen. Men nu gällde inte den vanliga världens spelregler längre. Han hade sett elden, han hade sett hur omgivningen påverkades där Gabriel gick fram, och han var redan medveten om att historien bakom det hela skulle bli något alldeles nytt. Så han satt lugnt och tyst och väntade, och då Gabriel inte blev motsagd kunde han också förmå sig att fortsätta.
- Jag påstår inte att jag vet vad det är för något, men det har en egen vilja och en egen utstrålning. Då och då ställer den till med eld och skapar explosioner, speciellt i situationer som den ogillar. Det är en av anledningarna till att jag bor här ute – det här huset kan jag riva bit för bit, och det finns inte en människa som bryr sig…
- Den påverkar dig rent fysiskt också, va? Frågade Gian nyfiket och lutade sig lite framåt i soffan. Jag har funderat på varför du ser så, ursäkta uttrycket, sjuk ut. Är det förklaringen?
Gabriel bekräftade detta med en liten nickning och ett svagt småleende.
- Du har helt rätt. Det är lite som att ha en levande sjukdom inom sig. Den gör mig trött och får mig att… må allmänt dåligt.
Gabriel hejdade sig där. Han skulle ha kunnat berätta hela sanningen, han skulle ha kunnat berätta om den märgdjupa utmattning han kände ibland, om den ständiga bristen på aptit, anfallen av feber, de kliande utslag och den våldsamma huvudvärken han fick om han vistades nära vatten- och elledningar för länge, illamåendet, de nervösa krampanfallen, såren som plötsligt bara fanns där och som sedan försvann igen lika oförklarligt, den onaturliga överkänsligheten mot oljud och buller, den onaturliga rädslan för att umgås med andra människor, och den extrema känsligheten mot vissa lukter. Han skulle ha kunnat förklara att varelsen inuti honom gjorde att han var okänslig mot kyla och tålig mot öppen eld, men att han trots det brände sig efter fem minuter ute i solen. Han skulle ha kunnat förklara varför dessa omständigheter och händelserna i hans hemstad hade omformat honom till eremit, och han skulle ha kunnat förklara att han inte förväntade sig att leva länge nog för att se nästa decenniumskifte. Men han ville inte – för första gången på över fem år befann han sig ansikte mot ansikte med en annan människa, de pratades vid, och Gian såg varken rädd, arg eller äcklad ut. Han lyssnade med intresse, och han verkade tro på historien och reagera med värme. En värme som bestod av tillit och vänlighet, och en värme som Gabriels slitna, plågade och utmattade väsen sökte sig till som en törstande söker sig till floden. Trots att han visste hur själviskt han begav sig så var han desperat efter att få samtalet att vara, efter att få uppleva så mycket av denna värme som möjligt innan Gian lämnade hans hem och tog den med sig.
Gabriels knogar vitnade runt kaffemuggen, och hans blå ögon borrade sig plötsligt in i besökaren med en närmast giftig intensitet.
Gian satt lugn och avslappnad i soffan, med armbågarna lutade mot knäna och koppen stadigt i händerna. Hans klargröna ögon vilade lugnt på Gabriel, och det fanns ingenting i hans ansikte eller hållning som ens antydde obehag eller oro. Det var långt mera än vad den blåögde mannen kunde förstå – han visste med sig, att hade han för fem år sedan mött någon med de symptom han nu hade, så skulle han ha varit både rädd och misstänksam. Gians lugna acceptans gjorde honom både glad, nervös och misstänksam – hans nya bekantskap måste antingen vara självsäker över gränsen till självbelåten, eller mer än lovligt naiv. Och där han nu satt och studerade honom, insåg Gabriel att det måste vara det senare – Gians ansikte utmärktes inte av den överlägsenhet och den dumhet som han hade sett på så många människors ansikten. De gröna ögonen glittrade av levnadsglädje, och det fanns inget beräknande eller stridslystet i dem. Det var en ovan syn, och trots att Gabriel tyckte om den så gjorde den honom också fruktansvärt nervös. Människors förakt, ilska, avsky och rädsla visste han hur han skulle bemöta – han visste hur han skulle skydda sig mot deras patetiska fördomar och deras värdelösa förolämpningar. Men han visste inte hur han skulle skydda sig mot den värme han nu möttes av.
Gabriel kände ett stick av smärta i bröstet, men för en gångs skull brydde han sig inte om det. Han orkade inte med parasiten just nu – han var alltför nyfiken på det mysterium som satt framför honom i soffan. Han blinkade förvånad då han lade märke till att Gian vred sig lite nervöst inne i sin varma filt, men sedan insåg han plötsligt att han hade suttit och stirrat på honom under intensiv tystnad i nästan en minut nu. En varm rodnad sköljde upp i Gabriels ansikte, och han skyndade sig att vända bort blicken samtidigt som han förtvivlat försökte komma ihåg vad det var han just hade pratat om.
Men han hade ingen anledning att oroa sig. Gian satte ifrån sig koppen och sträckte på sig så att det knakade i lederna, innan han slutligen fundersamt mumlade:
- Jag har aldrig i mitt liv hört något liknande, men jag är ju också så långt ifrån en verklig expert som man kan komma. Har du aldrig varit hos en läkare och blivit undersökt? Det skulle ju kunna vara ett fysiskt fel…
Han avbröt sig då han såg Gabriels sneda leende, och plötsligt kom han ihåg hur elden som hade förstört bioduken hade sett ut. Nej, det lät inte särskilt troligt att det kunde orsakas av en fysisk sjukdom. Men Gian hade inga andra idéer om vad det kunde ha varit, och en del av honom var med goda skäl övertygad om att det han hade blivit indragen i egentligen bara var något slags stort skämt. Det kändes lite väl otroligt att han på mindre än åtta timmar hade fått sin världsbild omkullvält, stampad på, och slängd i papperskorgen. Men han hade också svårt att tro att Gabriel ljög för honom, så han tog där och då beslutet att vänta lite till med att bilda sig en slutgiltig uppfattning om det hela.
Han skakade på huvudet för att klara sina tankar, plötsligt ganska trött. Men han fortsatte samtalet eftersom hans nyfikenhet var större än hans sömnbehov.
- Okay, det är troligen ingen sjukdom. Men jag undrar… föddes du med den här… parasiten i dig? Eller uppstod den senare?
Han visste inte säkert, men han trodde sig för en sekund kunna se ett besvärat uttryck i de där himmelsblå ögonen. Gabriel vek undan med blicken, och hans röst lät mumlande då han svarade.
- Nej… nej, den har inte alltid funnits där.
Men han gav ingen vidare förklaring, och Gian anade att han nu hade rört sig in på ett personligt revir. Han beslöt sig för att lämna den saken, och fortsatte tvekande.
- Du säger att du bor här alldeles ensam? Men du är ju inte äldre än vad jag är. Var håller dina föräldrar till?
Han ångrade orden lika snabbt som de hade lämnat hans mun. Gabriels ansikte blev om möjligt ännu vitare än förut, och hans ögon for med blixtrande snabbhet upp till Gians ansikte igen. Hans röst hade fått en frostig, kall ton då han svarade på frågan.
- Det är ganska svårt att förklara, och jag vill inte hålla dig uppe hela natten.
Den här gången hade han definitivt korsat gränsen, och ännu en gång så skulle vem som helst utom just Gian ha uppfattat den hotfulla auran i rummet. Den grönögde unge mannen lyfte bara händerna i en avvärjande gest och log ett avväpnande leende.
- Okay, vill du inte prata om det så behöver du inte. Ingen fara.
Han drack ännu lite mera kaffe och lade huvudet lite på sned så att han bättre kunde studera den upprörde unge mannen som satt intill honom på soffan. Gabriels ansikte täcktes delvis av långa, risiga hårtestar, och hans blå ögon lös med ett intensivt sken. Händerna som kramade porslinskoppen skakade lätt, och draget över hans mun förrådde att han var fruktansvärt spänd och nervös. Gian förstod inte varför, men han var smart nog att förstå att det inte var bra för en kille som kunde självantända att bli alltför upprörd. Han styrde därför snabbt in samtalet på mera neutrala områden.
- Jag skulle vilja fråga, började han med ledig röst. Hur långt fram ligger du i skolan? Vissa av lärarna är ganska krävande, och det kan bli besvärligt att komma ikapp ifall du nu har halkat efter. Men jag antar att du har gått i skolan på andra platser innan du kom hit?
Hans taktik fungerade – Gabriels axlar sjönk ned nästan en decimeter då han slappnade av igen, och hans ögon slutade att skära in som glas i allt de studerade. Han pressade till och med fram ett litet leende.
- Jag har inte gått i skolan den senaste tiden, men jag har studerat en hel del på distans. Den biten är jag inte så orolig för.
Ännu en gång skulle han ha kunnat förklara sig närmare, försöka utveckla att parasiten höjde hans intelligens, gjorde det lätt för honom att lära sig och komma ihåg och att förstå samband, att den gav honom en närmast plågsam kunskapstörst. Men han vågade helt enkelt inte. Han hade egentligen redan berättat alldeles för mycket, det var ett mirakel att Gian inte hade lämnat huset redan då han hade nämnt parasiten. Han behövde inte göra saken ännu värre än vad den redan var. Det var svårt för Gabriel att över huvud taget förstå att det fanns en annan mänsklig varelse i hans hus – han hade inte pratat med Gian så länge, men den sociala ansträngningen hade redan gjort honom fullkomligt utmattad och snurrig.
Han satte ifrån sig koppen och tryckte för en sekund handflatorna mot tinningarna, försökte koncentrera sig, fokusera.
- Jag… har alltid tyckt bäst om att läsa in nya saker, avskyr att lyssna på föreläsningar. Så det har fungerat bra hittills.
- Du kommer nog inte att ha så stora problem då, anmärkte Gian vänligt. De älskar att dela ut projekt, våra lärare. Du har ingen anledning att oroa dig. Och du har ju en dag kvar för… mental förberedelse, så att säga.
Även han satte ifrån sig sin kopp, och sedan pressade han handen emot munnen för att kväva en gäspning. Han kände sig väldigt sömnig vid det laget, och då han kastade en blick emot ett av de barrikaderade fönstren kunde han genom en liten springa konstatera att det var kolsvart ute. Regnet piskade också emot marken utanför med fruktansvärd kraft, och smattrandet och ljudet av rinnande vatten dränkte nu till och med ut krafsandet från råttorna.
Gian skakade på huvudet och gäspade igen innan han skakade på huvudet.
- Du… jag har absolut ingen lust att köra hem i hällregn och kolmörker. Är det okay om jag stannar kvar här över natten?

Gians enkla förfrågan fick Gabriel att stirra på honom som om han hade varit ett spöke, men den grönögde mannen blev inte förvånad den här gången. Han hade redan gissat sig till att denna reaktion skulle komma, men han tyckte att det var värt ett försök – om han började köra hemåt nu så skulle han antingen somna bakom ratten och köra i diket, eller bli tvungen att stanna till intill vägen och sova i baksätet på bilen. Och eftersom det var en liten bil, och eftersom han själv var av normallängd, så ville han inte ta till den sistnämnda lösningen. Redan innan mötet med Gabriel hade han haft en hård dag, och han ville sova.
Gabriel såg ned på sina händer för en sekund, och meddelade sedan blygt:
- Jag har inte… hunnit skaffa någon säng ännu. Jag sover på soffan än så länge. Om du vill hålla till godo med den andra änden på soffan så har jag inget emot att du stannar här, men det är inte alltid så bekvämt. Här kan bli kallt, och frukosten är inte högsta standard…
- Jag var ute på campingtur med mina kompisar en gång, kontrade Gian leende. Vi förvirrade oss in på ett klippigt område och blev tvungna att sova tre nätter på raken nedklämda mellan en massa stenar. Vi hade räknat med att kunna fånga fisk till middag, men lyckan uteblev och vi fick käka lavar i tre dagar. Tro mig – man är inte kräsen efter den upplevelsen.
Den här gången kunde Gabriel inte helt pressa undan sitt nervösa leende, och Gian log tillbaka innan han reste sig upp och fiskade fram sin uråldriga mobil ur fickan.
- Jag måste ringa mamma och säga att jag inte kommer hem i natt, förklarade han som svar på Gabriels undrande blick. Hon flår mig ifall jag inte hör av mig.
Gabriel nickade förstående och plockade till sig båda de tomma kopparna. Då han lämnade rummet med dem hörde han pipandet då Gian slog in numret, och sedan hörde han sin nya bekantskaps röst:
- Hej, mamma… ja, bion är slut nu… ja, det var en helt okay film… mår syrran bra nu? Det var skönt att höra… och du är okay? Jättebra… du, jag kommer inte hem ikväll. Gabriels buss gick så sent så jag körde hem honom, och jag vågar inte riskera bilen i det här ösregnet så jag sover på hans soffa i kväll… ja, det ska jag göra… jovisst… ja, du också…
Vid den punkten i samtalet lämnade Gabriel rummet, och trots leendet på hans ansikte så kände han ett skarpt stick av sorg då han hörde det ensidiga samtalet. Det påminde honom så mycket om…
Han avbröt snabbt sin tanke och skyndade in i badrummet, och han tog tid på sig med att diska ur kopparna för att ge Gian lite privattid. Då han återvände var den grönögde besökaren också klar, och Gabriel möttes av ett stort leende då han kom in i rummet igen.
- Det var inga problem för hennes del, förklarade Gian glatt och vräkte sig ned på soffan igen. Tack så mycket, Gabriel! Det är ingen fin bil, men det är allt vi har i familjen och jag vill inte göra skrot av den genom att köra i det här skitvädret.
- Det är inget problem, försäkrade Gabriel genast – och han menade det verkligen.
- Så… vilken soffhalva är din? Frågade besökaren vidare och svepte med handen över den gamla nittiogradaren. Jag är dödstrött, och du ser ut att behöva sova själv.
Gabriel skakade leende på huvudet.
- Jag sover där det känns bäst. Du kan ta vilken halva du vill.
- Tackar så mycket! Behöver du hjälp med att släcka ner först?
- Nej, det går snabbt. Lägg dig du.
Gian lät sig inte krusas. Han gled genast ned i liggande ställning och ålade sig fram till soffans ena ände. Väl där krafsade han till sig några filtar och täckte över sig med dem för att komma undan från den kyliga luften, och sedan började han kränga sig ut ur sina genomsura kläder – de hade redan sugit nog med värme ifrån honom.

Då Gian väl hade krånglat av sig tröjan, strumporna och jeansen sköt han helt sonika ut dem från under filten och släppte dem på golvet intill soffan, och av någon för honom helt okänd anledning kände Gabriel sitt ansikte hetta då han såg detta.
Han hade rest sig upp för att släcka ned lampor och vaxljus, men då Gian lade sig till rätta på soffan med en arm under huvudet och slutna ögon fann den blåögde ynglingen sig bli stående som fastnaglad intill soffan. Han stirrade på sin besökare, och återigen fylldes han upp av tusen tankar som förvirrade honom bortom allt förstånd.
Gians mörka solbränna syntes tydligt till och med i det flackande skenet från oljelampor och vaxljus. Hans hår var oredigt och fuktigt, och även om han hade mera muskler och hud så var deras kroppsbyggnad inte helt olika. Han såg alldeles för normal ut för att vara en så vänlig själ som han var, och Gabriel hade svårt att ens tro på att den unge mannen fanns där, att han inte skulle vara helt ensam i huset igen förrän nästa dag. Det var så ovant och så svårt, men även om det bara skulle komma att bli en engångsföreteelse så ville Gabriel försöka njuta av den ovana situationen medan den ännu fanns där. För trots att det var tröttande och omtumlande med sällskap så var det också mycket, mycket trevligt, hur lite han nu än förtjänade det.
Gabriel ryckte upp sig och flyttade blicken från sin fridfullt slumrande gäst. Han hukade sig ned intill soffan och började krafsa ihop de utspillda pengarna igen. Han hävde ned dem i plåtlådan igen utan att ens titta på dem och ställde sedan ifrån sig asken på bordet, utan att ens bry sig om att stänga locket. Sedan började han gå varvet runt rummet, och längs med vägen släckte han den ena ljuskällan efter den andra. Då den sista slutligen var släckt förflyttade han sig snabbt bort till soffan och kröp ned i sin ände, vant och snabbt trots det totala mörkret. Han krängde snabbt av sig sina egna halvblöta jeans och rullade ihop sig under sin filtranson, ivrig att återfå lite av sin värme.

Gabriel hittade till skillnad från sin besökare inte ro allför snabbt. Gian var till exempel van vid ljudet av andras andetag, både från de gånger hans vänner hade sovit över och från de ännu flera gånger då han lillasyster hade krupit ned i hans säng mitt i natten för att kunna känna sig trygg från sina mardrömmar. Han låg lugn och avslappnad och inväntade tålmodigt sömnen. Gabriel, å andra sidan, fann dessa ljud väldigt distraherande men kanske inte just ovälkomna. Men han var intensivt medveten om att det fanns en annan levande, varm varelse i rummet, en annan människa som andades och försökte sova, och det var en helt ny upplevelse för honom.
Han kunde säkert säga att Gian inte sov, men den unge mannen verkade helt tillfreds med att bara invänta sömnen i tystnad. Och det väckte ännu flera frågor – var det oartigt att bryta tystnaden, eller ansågs det helt normalt? Han visste inte, och det var fantastiskt frustrerande.
Gabriel sträckte ut sig på den gamla soffan med händerna under nacken, trött bortom allt förstånd. Han hörde de välbekanta ljuden av smygande råttor, ruttna brädor som knäckte i vinden och våldsamt regn – lukten av regnet och av den våta jorden trängde till och med in i rummet och blandade sig med doften från vaxljusen och oljelamporna.
Men han hörde också ljudet av långsamma, stadiga andetag från andra sidan av soffan, och det kändes nytt och nästan lite kusligt. Han hade många gånger hört spökljud och sett otäcka skepnader tack vare parasiten, men det här var första gången det verkligen hade funnits någon i huset, någon som han kunde se och höra.
Gabriel vred sig nervöst på soffan och lade sig på sidan i stället. Trots att han inte hade gjort något speciellt ansträngande under de senaste timmarna så kände han sitt hjärta bulta hårt emot revbenen, och hans andetag kom snabbare och mera kippande än vanligt. Han kände att parasiten var rastlös – den rörde sig runt hans hjärta, bakom hans ögon, den sneglade med giftigt hat ut på välden som omgav dem och den var redo för varje händelse som kunde tänkas inträffa.
Det var en otäck och märklig känsla, och Gabriel hatade den. Varelsen var inte fysisk, men den hade fäste i honom och många dagar tycktes den fylla hela hans revbenskorg. Den verkade stjäla platsen från hans lungor, göra det tungt för honom att andas. Den rörde sig runt hans organ och fick dem att göra ont, den grep efter hans hjärta och fick det att rusa, den flöt i hans blod och sög styrkan, glädjen och energin ur honom, den sökte sig in i hans hjärna och fick honom att se och höra saker som inte fanns i verkligheten. Då och då byggdes dess ilska upp och blev eld, den stal energi ifrån honom och omvandlade den till kraft. Det verkade inte finnas några gränser för den plåga som den kunde vräka över honom, och även om Gabriel inte var medveten om det själv så hade han börjat närma sig en punkt där det var tufft för honom att kontrollera varelsen. Hans kropp blev allt svagare, och hans sinne var förhärdat och skört.
Han snurrade över till andra sidan så att han kom att ligga med ansiktet ut emot rummet. Samtidigt kunde han till sin förvåning konstatera att Gian, att döma av de djupa, jämna andetagen, redan hade somnat. Det var ett mindre mirakel för den blåögde ynglingen eftersom han själv ytterst sällan somnade innan klockan två, och ännu mera sällan sov längre än fem timmar per natt.

Medan minuterna långsamt drog sig förbi förblev Gabriel vaken, distraherad av de mjuka andetagen från soffans andra sida och av känslan i sitt bröst. Många timmar av förvirring, osäkerhet och oväntade händelseförlopp kom nu kraschande ned på honom, och han var så trött och så tung i lemmarna att det kändes som om han skulle sjunka igenom soffdynorna. Men den huvudvärk han i vanliga fall kände vid den här tiden på dygnet var faktiskt inte på plats, vilket var en lättnad.
Tröttheten, avsaknaden av värk och ljudet av sommarregn utanför bidrog i en ovanligt hög grad – kanske hade det lite att göra med sällskapet också. För en halvtimme senare hade Gabriel faktiskt slumrat till, och hamnat i ett tillstånd av orolig men stabil sömn.