Innan morgonen ännu hunnit ljusna
och månen fortfarande kunde skymtas i skyn,
när sjöar och åar alltjämt var frusna,
då skyndade hon sig hastigt genom byn.
Hon var nervös, nervös och ganska liten och skör
nervös som man så ofta, ofta bör,
när saker och ting en berör.

Hon var en ung och nyfiken sjuksköterskestudent
som ville arbeta på en fin privatklinik
med duktiga läkare och patienter på vänt,
men var hon på väg till sin psykiatripraktik.
Nervositeten den grodde, grodde så inför,
och studenten kunde inte, inte förstå varför,
hon var duktigt och alltid på gott humör.

Väl inne genom lasarettets huvudport
fick hon fram och tillbaka en stund gå
hon hade aldrig insett att lasarettet var så stort
och hon var ju inte framme, inte ens närapå.
Inom sig kunde hon tydligt, tydligt höra
precis som om någon viskade, viskade intill hennes öra,
- Fortsätt gå min vän, låt mig inte störa.

Hon gick fram och tillbaka, och kors och tvärs
innan hon fann en liten skylt som sa
Psykiatri - och hon tänkte - Puh, vilken pärs,
men nu visste hon i alla fall vilken väg att ta.
Och framåt, framåt började hon sig föra
trots att benen, benen var ganska möra,
men vad annat kunde hon göra?

Hon gick genom en lång och mörk gång,
med grönt golv gjort av plast,
och väggar och tak av tråkig grå betong,
hon skyndade fram i all hast.
Men precis, precis som en demon i hennes öra
kunde hon igen tydligt, tydligt höra
- Fortsätt gå flickan min, låt mig inte störa.

Studenten gick skyndsamt och rundade en knut
med hjärtat bultande som aldrig förr,
tillslut tog gången äntligen slut
men då fanns där bara en stängd grön dörr.
Hon undrade, undrade vad det skulle medföra
om hon handtaget, handtaget skulle vidröra,
för röstens skratt kunde hon tydligt höra.

Ett djupt andetag, sen steg hon in
och gick innanför dörrens karm.
Det fanns endast en trappa i detta krypin
och luften var tung och kvävande varm.
Igen kunde hon viskandet, viskandet höra
precis som om det ville, ville henne förstöra
- Fortsätt söta du, fortsätt dig framåt föra.

Steg efter steg gick hon trappan ner
och mörkare och mörkare tycktes det bliva
precis som om ljus aldrig skulle finnas mer
men neråt och neråt fortsatte studenten att kliva.
Studenten visste inte, inte annat att göra
än att fortsätta trots, trots viskandet i sitt öra
- Fortsätt gå studenten lilla, du spröda och sköra.

Väl nere fanns ännu en gång
och vår modiga student fortsatte att gå
även här fanns väggar av betong
men detta var ju kulverten ändå.
Viskandet fortsatte, fortsatte att beröra
det ville säkert, säkert henne förgöra
- Fortsätt gå söta du, så ska jag dig förstöra!

Ett hörn ledde denna gång också förbi
och nu var hon riktigt rädd
varför blev hon inte från rösten fri
och vart blev hon ledd?
Viskande kunde hon tydligare, tydligare nu höra
för nu viskades det i huvudet och inte, inte i hennes öra
- En liten bit till nu så kan jag dig snart röra.

Det blev varmare och varmare i kulvertens gång
det var mörkt och bara lite kunde hon se
det kändes som om gången blev mycket trång
och hon tänkte; - stackars mig o ack o ve.
Från rösten kunde hon sig inte, inte frigöra
den fortsatte, fortsatte att henne störa
- Kom min älskade, låt mig dig beröra.

Panik kom och hon försökte hejda sin gråt
hon sprang och sprang som aldrig förr
för hon visste inte vad att ta sig åt
när hon plötsligt dunsade in i en dörr.
Viskade lät sig då, då tydligt framföra
för studenten, studenten att höra
- Du är här, kom in och låt mig dig fullgöra.

Dörren var alltjämt låst och stängd
men en nyckel hade vår student
efter allt kände hon sig befängd
men steg in efter att ha öppnat dörren på glänt.
En lycklig röst kunde hon nu, nu höra
som skrattade glatt, glatt åt studenten den sköra
- Kom är och låt mig dig förföra.

Hon gick tyst genom avdelningens korridor
patientrum kunde ses trots svagt ljus
hon kunde höra försiktigt trippande tår,
men var höll alla andra hus?
Rösten sjunga, sjunga kunde hon nu höra
- Kom hitåt älskade, låt mig dig förföra
- Kom hitåt söta du, låt mig dig beröra.

Hon kände en hand på sin rygg och en på sin arm
det kändes som om någon greppade hennes hjärta
hon kunde inte andas, och blev olidligt varm
och hon skrek och skrek av smärta.
Men rösten sa bara lugnt, lugnt för henne att höra
viskandes tyst, tyst i hennes öra
- Nu ska jag dig långsamt förgöra!



På en avdelning för psykiatri ganska nära
satt läkare och sköterskor på rond
- En ny flicka är här, som kom för att lära
liten, spröd och skör och blond.
Men något gick snett och nu är hon på rum fem
och skriker och skriker för live och lem.
Hon skriker, skriker för att hon kan höra
en röst som vill, vill henne förgöra.
Stackars liten, den spröda och sköra.