Låt oss säga att allt började med Abra och Imah. De två starka och ibland lite nyckfulla gudarna. Ibland var de en och samma person och ibland såg man dem som två parter i ett brädspel där gräl, smarta drag och fula trick blev sättet de skötte världen på. En gång för länge sedan hade världen tappat all mening. Den var inte längre den kärleksfulla och vackra plats som Abra och Imah en gång skapat. De sörjde över människorna som inte verkade förstå sin egen påverkan på världen och den värld som skulle finnas kvar länge, länge. Människan hade, speciellt under se senaste hundra åren, utvecklat girighet, lättja, och likgiltighet mot varandra. Visst fanns det, i världen kvar lite av den kärlek som Gudarna skapat den med men nu var det människans, oturligt nog, negativa medfödda egenskaper som hade tagit över. Högmodet, hybrisen och viljan att styra andra var till slut det som fick världen på fall. Då Abra och Imah skakade om rymden tog nästan alla levande människor ut. Växter och djur hade inte samma illvilliga sätt som människan så dessa levde kvar. Så även fyra syskon.
Aleshjo. Anjela, Rosana och Lasjenko var de fyra människor som Gudarna valt till skaparna av den nya världen. De fick, som hjälp, välja varsin egenskap för att hjälpa dem. Aleshjo valde styrkan, Anjela förmågan att styra den levande naturen, Rosana förmågan att tro alla om gott och vilja styra gott och Lasjenko valde förmågan att älska. De tre äldsta syskonen hade medvetet valt egenskaper som skulle göra det lättare för dem att styra över andra. Gudarna genomskådade deras försök att utnyttja dem så de gav även de tre äldsta högmodet. Lasjenko som endast ville älska alla hade ingen önskan att styra. Kanske var det därför han som egentligen varit bäst lämpad för det.

Fyrahundra år senare knarrade vagnshjul längs vägen in mot byn. På kuskbocken satt en reslig, mörk man med hårda ansiktsuttryck. Han hade endast ögonen på vägen som låg framför honom och ville inte lägga märke till skådespelet som skedde bak på vagnen. Där satt en ung kvinna med en liten flicka tätt intill sig. Båda var insvepta i samma yllefilt som gott och väl räckte om deras kroppar. Den unga kvinnans hår var också mörkt men hennes ansikte var näpet. Inte alls märkt av väder och vind som mannen framför henne var. Klänningslivet smet åt runt den smala midjan och den svarta kjolen draperade sig ner längs hennes vader och dolde hennes blanka skor med spännen. Flickan bredvid satt tyst och såg på sin mor. Hon fingrade på den fina broschen som höll ihop kvinnans reskappa. En stor, blank pärla i mitten omgärdad av ett spindelnät i silver. Hennes mor strök henne över håret, likadant som hennes eget och kysste henne på hjässan. Trots att det borde vara en svår dag för dem båda var det ingen av dem som grät. Det var endast mannens ögon som var grumliga.