Nästan tjugo år senare rör sig en mörk skugga över samma väg igen. Skepnaden är stolt sträckt men samtidigt spänd och vaken på varje rörelse runtom sig. Den hårda vägen under fötterna välkomnar igenkännande de mjuka skorna och då vägen övergår i stenlagd gårdsplan ökas steglängden av längtan och inbjudan av de tre lyktorna utanför huset.
Mörkret gjorde det svårt för henne att ta sig fram till dörren men snart var den där och bekant strök hon över den flisiga dörrknoppen och tryckte till. Där ute var det enda ljuset som syntes kommet från oljelamporna som Värden ställt ut för kvällen. Hon förstod inte varför han efter alla år fortfarande ställde ut dem, det var som att be om brand eller brottslingar som stal lamporna men Värden i staden var fortfarande lika godtrogen. Än så länge hade det ju i och för sig inte hänt något men efter att Em varit ute och rest visste hon vad som kunde hända om fel person kom till platsen.

Ute hade solen sedan länge gått ner men här inne var det lika ljust som alltid. Fönsterluckorna var visserligen stängda för kvällen men ett flertal vaxljus lyste upp rummet nästan lika effektivt som solen skulle ha gjort genom de små fönstren. Rummet var relativt stort men överbelamrat med bord och stolar så det tog ett tag innan Em lyckades ta sig fram till disken. Värden kände genast igen henne trots att hon inte hade tagit av sig den heltäckande kappan ännu. Han hade känt henne sedan hon först kunde gå och öppna dörrar och då sökte sällskap inne på värdshuset och han såg på långt håll då det var Em som närmade sig, sa att det hade något att göra med hur hon förde kroppen. Han sa att han alltid kände igen den stolta gången hos någon som en gång blivit sårad. Em visste att han kände igen henne så hon sträckte bara fram handen för att ta emot nyckeln som han automatiskt räckte henne då hon långsamt gick förbi disken och sedan uppför den gamla trappan. Det fanns tre våningar på värdshuset, borträknat källaren där all mat och dryck fanns. På bottenvåningen fanns själva krogen med en stor sal och ett kontor. Bakom disken gick den privata gången till stallet utanför och på kontoret hade Värden sitt sovrum. Den andra och tredje våningen utgjordes av 4 stycken rum vardera att hyra. De var enkla rum med en liten säng, ett litet bord och en stol. Väggarna var mörka och fönstren saknade luckor. Em låste upp dörren till det rummet som sedan en tid var hennes. I ena hörnet stod hennes kista som hade placerats där för flera år sedan och på bordet låg flera ark papper och ett bläckhorn stod ostadigt vid ett vaxljus som sedan länge var förbrukat. Em drog luvan över huvudet och knäppte upp kappan för att få lite svalka. Huset hade ett flertal springor här och var så det var inte tal om att öppna fönstret. Hennes skjorta klibbade mot bröstet och byxorna skav efter en lång ridtur utanför staden. Hon hade lovat Värden att vara tillbaka vid utegångsförbudet och det löftet hade hon hållit, nu som så många gånger förr. Em visste vad som hände med den som var ute efter att stadsportarna stängts så hon behövde ingen extra förmaning. Hennes skor var välanvända och hon insåg att hon snart borde gå till skomakaren men så länge det var möjligt drog hon på det för att spara på sina medel. Kappan var också gammal och välanvänd men den tog Em bättre hand om och använde bara i nödfall. Nu när våren var så kall ansåg hon inte det rimligt att rida utan kappa. Även Värden hade så påpekat då hon en morgon i tidiga april kom ner från sitt rum i bara skjorta och tunna byxor och meddelat att hon skulle ut på en långtur. Han var så rädd om henne att han lovade att betala lagningen för kappan eller en helt ny om den slets sönder bara hon använde den då det behövdes. Efter det löftet kunde inte Em med gott samvete lämna kappan hemma då det gick under frysan.

Natten hade precis börjat på allvar och Em visste att utegångsförbudet i detta nu annonserades ut av stadens vakter längs muren och alla kvarter och krökar som fanns inom stadens gränser. Hon visste då också att gästerna som inte hade rum på värdshuset skulle ha lämnat krogen nu och det var lugnt nere på bottenvåningen men att hon fick skynda sig innan Värden skulle gå och lägga sig om hon ville ha en pratstund med honom. Därför drog hon av skjortan och öppnade snabbt kistan och drog fram den långa nattsärken. Kylan gav hennes bara överkropp en knottrig hud och hon trädde skjortan över huvudet och ner över kroppen. Byxorna lät hon behålla på, hon visste inte än hur kallt det var där nere så hon svepte ett tjockt tygstycke om halsen och huvudet innan hon stängde kistan och gick ut ur rummet. Hon låste noga dörren om sig och hände nyckeln om halsen, som alltid. Det var endast ett av de andra rummen på hennes våning som var upptaget och hon såg dörren stängas till det då hon kom ut från sitt eget. Fönstret längst bort i den långa hallen var igenstängt och luckorna var stängda så hon såg inte hur mörkt det var ute men de enda kända ljuden utifrån var vakter som ropade om utegångsförbud och dödsstraff om vartannat och skrik från osmorda vagnskärror från sena arbetare på väg hem till sina familjer. Ems enda familj fanns på bottenvåningen så hon skyndade på stegen för att träffa honom innan han låste dörren till sitt kontor. Just då hon kom nedför trappan lämnade den sista gästen krogen och Värden lyfte upp dagskassan i famnen. Han ryckte först till då han hörde steg men minen ljusnade genast igenkännande efteråt. Nyckeln var fast mellan tänderna i hans mun och Em skyndade sig att ta den och låsa upp kontoret en bit in i gången bakom disken. Därinne var det lika mörkt som uppe på Ems rum och hon pekade på ett par vaxljus som värden hade i två tennhållare mitt på bordet.
- Ja, ja tänd dem så kan vi se varandra med. Annars hade jag känt igen din röst i mörkret.
- Är du säker då?
Em letade tvekande efter ett par brännestenar och en bit knaster medan hon såg på honom. Hon visste hur svårt och dyrt det var att få tag på vaxljus och inte ville hon att Värden skulle slösa med dem i onödan.
- Ja, ja. Det är säkert. Vi tänder dem och låter dem brinna en stund. Bivaxet är visserligen svårt att få tag på nu men jag vet att Andreas borta på Gärdet har ett bra lager en tid än och han har en del kredit här på krogen. Dessutom har han pengar så det räcker och blir över, den dröbben är bara snål och har så varit sedan han fick lillebror som skulle dela flaskan med honom.
Värden fnös lite men skrattade sedan.
- Dig har han dock ett gott öga till så du kan väl gå dit imorgon och be om lite fler ljus.
Nu var det Ems tur att fnysa.
- Den dröbben är minst fyrtio år äldre än mig, det skulle just se snyggt ut om en ensam ogifter kvinna gick bort till den för att fråga om ljus.
- Ljus, ja. Det är väl oskyldigt så det förslår?
- Inte för andra än jag och du.
Em slog sig ner på pallen vid fönstret och Värden på stolen mittemot för att räkna dagskassan. Hon såg sig om i rummet medan han var fullt upptagen med sitt. Sängen var inte bäddad, om det nu fanns så mycket att bädda. Värden gick upp i svinottan för att hämta upp nya råvaror och ny dricka och förbereda densamme innan dagen började på krogen. Sedan stod han bakom disken den mesta delen av dagen och då han skulle gå och lägga sig på kvällen blev det liksom inte till mycket nytta att dra i ordning en liten filt och lägga den på sitt rätta ställe.
Hans kista stod precis som Ems i ett av hörnen, undanskuffad för att inte ta upp synfält och plats i onödan. På en snabbt hopsnickrad hylla stod hans bläckhorn och där låg hans buntar med papper och små välsorterade högar med uppskrivna krediter och andra räkningar och noteringar över vinsten på värdshuset över de senaste tio åren. Em visste det, hon hade själv varit med och räknat då hon var mindre, då var det roligaste hon visste att hålla till inne på kontoret. Värden följde hennes ögon medan han räknade. Han såg hur hon gick igenom sina minnen, var för sig och i rätt ordning efter hans papper och bläckhorn. Ett av hornen hade hon målat på då hon var här som liten. Han använde det inte ofta och i början hade det sårat henne för hon trodde att han inte tyckte om det men så förklarade han att han tyckte så mycket om det att han bara använde det vid speciella tillfällen för att inte slita ut det eller ha sönder det i onödan. Sådana ord får en tioåring att känna sig väldigt stolt och Värden såg hur Em log lite grann vid minnet. Han kunde gissa att de var inne på samma tankar och just då strök Em ena pekfinger över nacken på en väldigt slarvigt målad falk.
- Tycker du fortfarande om det?
Ems fråga kom mer som en bön om en bekräftelse än som en värderande fråga och Värden log. Deras ögon möttes och samtidigt sträckte de ut sina händer mot bläckhornet. Deras fingrar slöts om halsen på hornet och om varandra på samma sätt som de gjort i mer än tio år. De visste fortfarande var de hade varandra.

Värden satt och räknade sina pengar i nästan en timme och han räknade om och om igen för att allt skulle stämma. Alltid fattades det ett krom eller nickel någonstans. När han äntligen var färdig såg han förväntansfullt på Em och hon satte sig tillrätta på pallen och drog upp ett mjukt papper ur byxorna. Det var av en ljust gulbrun nyans och bara en smula veckat. Då Em lade det på bordet drog Värden försiktigt med ett solbränt och smutsigt finger över det, som om han var rädd att visa det för lite respekt. Em såg bara på pappret och Värden och rörde sig inte, det var han som skulle öppna det, hon hade ingenting med innehållet att göra så han fick ta den tid han behövde och om han så skulle sitta här hela natten och halva gryningen så skulle Em sitta hos honom. Hon visste inte alls vad innehållet berättade, inte inom vilket område det rörde sig och inte varför Värden inte öppnade det. Till slut, efter vad som kändes som hela natten och halva gryningen och efter att Ems båda ben domnat bort och hennes händer gjort ont i kramp av att ligga stilla så vek Värden upp första gången, sedan en till och en till. Just då Em funderade på hur stort arket egentligen var så slätade han ut det och såg med ett uttryckslöst ansikte på informationen framför sig. Han bet gång på gång i läppen och för var gång blev hans mun torrare. Medveten om Ems nyfikenhet kände han en ilning av förtjusning inom sig. Han hade skött en stor del av hennes uppfostran men hon hade alltid visat hur otålig hon kunde vara. Nu gissade hon emellertid att hon inte hade med detta ark att göra men det fick honom att känna en smula dåligt samvete. I vanliga fall brukade han inte ha några hemligheter för henne och tids nog brukade hon få veta allt men denna gång skulle hon kanske inte få det. Trots att hon tyglade sin otålighet och inte tjatade skulle hon inte få någon belöning för det. Han såg då han läst färdigt och nu låtsades läsa, hur Em vred sig lite på stolen och han såg sedan upp och vek noga ihop pappret.
- Du får gå nu, Em. Tack för besöket och besväret med att hämta det här.
Han pekade på brevet som nu låg framför honom, hopvikt igen som det varit innan. Eftersom Em nu varit inne på Värdens kontor i ett par timmar tyckte hon att avskedet var väl abrupt för att komma från honom men då han såg en stund till på henne utan att säga något förstod hon att det var dags att gå upp till sitt rum. Hon reste sig och nickade långsamt god natt till Värden och gick ut genom den smala gången och uppför trappan och in på sitt rum. Väl inne låste hon dörren och drog av sig tygstycket och byxorna och kröp i säng. Väl där insåg hon att halva natten antagligen hade gått och att hon snart skulle väckas av Värdens sedvanliga ljud nedifrån krogen då han tog upp mat och dryck och städade en smula innan de vanliga morgonmålsgästerna kom och upptog hans tid.
Morgonmålsgästerna försökte Em alltid få tillfälle att umgås med. Trots att hon själv inte var så glad över att stiga upp så tidigt så brukade hon se till att hon inte missade dem. De människorna samlades utanför dörren tidigt innan Värden ens vaknat själv. Där stod de och rökte pipa eller försökte vakna på något sätt. Var det sommar sprang de till närmaste vattenho och i det närmaste dränkte sig i ivern och vintertid kastade de sig i bästa snödriva. Morgonmålsgästerna var äventyrare som kom till värdshuset tidigt för att äta upp sig och utöka sina matförråd för denna tur. Em hade suttit och lyssnat på dem så länge hon kunde minnas. De talade förtroligt med henne och med varandra om upptäckter som de hoppades göra denna gång och hur långt de ämnade bege sig hemifrån staden. De var blygsamma som inte skröt om något som inte än inträffat. Annat var det vid kvällsvarden. Det var alltid vid den tiden som äventyrarna återvände en tid senare och då kunde de tala minsann. De berättade om storslagna strapatser de tillryggalagt sig och om stora vidunder de dräpt. Deras historier blev dessutom alltid en smula bättre och otroligare för vart stop de drack. Dock var hon ofta där. Hon ansåg det varken underhållande eller bildande att lyssna på misslyckade äventyrare som tvingades att spä på sina historier ju längre kvällen led men det gav henne något lättare sömn om hon var irriterad på fyllefolk. De som inte dök upp morgonen därefter var alldeles för fulla och därför fanns det mest redigt folk vid morgonmålen. Em log lite för sig själv då hon mindes alla de fantastiska äventyr som människorna hoppades få uppleva men blev lite nedstämd då hon sedan insåg hur de blev då deras äventyr blev misslyckade och de istället tvingades fantisera ihop något för att inte göra de som lyssnade till hemvändarna besvikna.
Eftersom det inte fanns några fönsterluckor på de boendes rum på värdshuset vaknade Em tidigt, den ljusa tiden hade börjat nyligen och var dag vaknade hon tidigare och tidigare. Sedan var det omöjligt att sova då allt ljus kastade sig in genom fönstret för att driva upp henne ur sömnen. Det första Em hörde denna morgon följde rutinerna från de förra.
- Utegångsförbudet är hävt fram till solnedgången!
Vakten lyckades alltid hamna just nedanför Ems fönster då han ropade ut morgonens meddelande och så även denna morgon. Em steg motvilligt upp och såg ut genom fönstret. Visst, där var han som vanligt. Med sina byxor, kappa och mantel gick han och ett tiotal andra nu runt med sin morgonhälsning. Så som det var och alltid varit. Visst hade Em växt upp här och visst hade hon vant sig vid ljudet men troligtvis alldeles för mycket snart. En kvinna vid 20 hade en förmåga att tröttna på saker som hon växt upp med, speciellt om de hände vareviga dag och hon var medveten om det. ”Såhär är det idag, såhär var det igår och såhär kommer det att vara så länge jag lever.” Eftersom det vid denna tid inte var så många som flyttade från det ställe där de växt upp och levt så kändes det förmodligen så för alla. Om man dessutom var kvinna hade man i stort sett ingen möjlighet att förflytta sig mer än knappa tunnan från hembygden. Det skulle vara om man träffade någon man som tog en med sig härifrån och det var en av anledningarna till att Em så ofta gick ned till morgonmålen. Där fanns de bästa samtalen och där åt de bästa karlarna.

Nu hörde hon hur Värden där nere gick upp och ner i trappan till matkällaren så hon öppnade sin kista, övervägde att sedan be Värden om lite fett att smörja den med och plockade fram dagens plagg. Gårdagens skjorta hade redan använts i snart en vecka så hon bestämde sig genast för att senare gå iväg till bykhuset med ett par plagg och se om de kunde undvara henne en eller två skjortor eftersom hennes började repa sig och ett par var för små. Byxorna var relativt nya, de två paren hon hade, men hon slet på dem var gång hon var ute och red så trots att hon nu inte växte behövde hon sannerligen minst ett par byxor till innan sommaren. Hon knöt sitt skärp runt midjan och gick sedan ut och låste dörren. Nyckeln hängde hon som vanligt om halsen och hejdade sig sedan. ”Som vanligt”, det lät inget vidare.
Tveksamt gick hon nerför trappan och funderade om hon inte skulle göra tvärtemot idag, kanske i fortsättningen också för uttrycket ”som vanligt” var nu inte bara ett uttryck för henne, det var som hon levde. Därför gick hon snabbt genom krogen och ut i gången till stallet. Hon skulle inte lyssna på morgonmålsberättelserna idag.
Då hon kom in i stallet möttes hon för första gången på länge av käkars malande på sin frukost. Det var första gången på länge som hon varit i stallet så här tidigt eftersom hon vanligtvis brukade komma ner efter morgonmålet var över på värdshuset ett par timmar senare. Även hästskötaren i stallgången reagerade på att se henne här nu men sa inte mycket, det brukade han inte göra men det var bara idag som Em irriterade sig lite på det. Kunde inte hästskötaren sjunga eller dansa eller berätta om sin ungdom för henne istället för att bara mumla och återgå till sina sysslor med ryggen vänd mot henne.