emellanåt frågar jag Michael Jackson ifall han var pedofil eller inte men han ger mig alltid samma svar: yeee weee chaaaa. är i skrivande stund fortfarande inte säker på hur jag ska tolka det. jag frågade Jesus en gång om han är Guds son, han sa: bara om du tror på att jag är det, då sparkade jag honom på smalbenet. samma dag gick jag till Gud och frågade honom om Jesus är hans son men istället för att svara på min fråga spred sig en frågande min över hans ansikte och han frågade istället mig: varför tror du att jag är död? mina föräldrar är inte kristna, tänkte jag svara, men ångrade mig för det kändes lite väl elakt så jag bara ryckte på axlarna jovialiskt. han verkade inte tillfreds med det svaret och stämningen blev aningen spänd så jag gjorde helt enkelt en awkward turtle. sen va allt egentligen bra, magic ey? (Gud log och började rulla en spliff) men eftersom jag är en person som aldrig kan låta en sårskorpa vara så repeterade jag en mening jag hört sägas mycket på senare tid: alas.. we need a new set of scales. sedan spände jag på mig min fallskärm och hoppade ner till jorden igen. jag besökte en gammal klasskompis en dag. vi satt i hans kök i lägenheten som han bott i på den tiden. mina ögon sökte sig konstant mot den gamla Britney Spears affischen som han sagt att hans pappa brukade runka emot på något sätt. jag hade liksom svårt att föreställa mig det (varför ville jag föreställa mig det?) och jag har svårt att tro på sånt jag inte kan föreställa mig. mina föräldrar är inte kristna sa jag i alla fall, lite som en isbrytare. och? sa han men jag ryckte bara på axlarna och log. sen visade han mig några tröjor som han gjort motiven till själv; den första han visade föreställde Snoop Dogg iklädd en röd brandmanshatt och i en pratbubbla kunde man läsa i slippriga bokstäver: Where’s ma hose at? den andra avbildade en gråklädd snubbe som stod och heilade vid en busstolpe, vad han inte verkade vara medveten om var att en busschaufför, iklädd en såndär kippa, siktade på att köra på honom. på busstolpen hade nån klottrat: Heil to the busdriver. jag skulle köpa dom sa jag helt uppriktigt. sen frågade jag honom varför han tog livet av sig och han sa: när man är ung känns allting som världens gångtunnel.. gångtunnel? sa jag och rynkade pannan som jag alltid gör. undergång, sa han. ahh, sa jag och skrattade. seriöst? sa jag sen. nej, sa han och skrattade han med. but then tell me effeffess, fortsatte jag. då reste han sig tvärt upp från stolen och tillkännagav: I did it for kicks. nooo way Jose sa jag direkt. sant, sa han och satt sig ner igen, plötsligt tömd på energi. sen sa han sanningen även om det lät som något han hört och bara repeterade vidare: if you had a destructive belief that would spread like a disease, would you spread it? hela konversationen kändes teater nu när jag tänker tillbaka, men så är det väl bara ibland, det being livet och ibland being ofta. sist men inte minst (absolut inte) tänkte jag berätta om när jag besökte mig själv i yngre dar. ingen vacker syn; jag satt i datorrummet med de neddragna svarta gardinerna och var väl inne på min tredje timme diablo eller nåt sånt. allt var smutsigt; dammiga krukväxter i torr jord, fettiga ytor, instängd lukt. heya muchacho, hälsade jag. heya muchacha, sa han - jag kunde se från reflektionen i dataskärmen att han log svagt. då insåg jag att jag skulle få stå för det mesta talandet. jag började: en dag var jag på en storslagen konstutställning; ett verk var gjort av hundratusentals pålimmade, krossade, målade spegelbitar; ett annat av hundratals exakt likadana, handsydda dockor; ett tredje av flera tusen oljemålningar som satts ihop till en film, men allt jag kunde tänka på när jag såg dessa imponerade konstverk, dessa beundrade föremål, var vad som skulle hända om jag bara went berserk på allting. det var som om något inom mig ville se allting förstört bara för upplevelsen att se all tid som lagts ner på dem dö och sippra ut som en själ utan hem. väldigt poetisk, sa mitt yngre jag. you try then, sa jag. han sa: ibland tar jag av mig mina glasögon och går ner på stan bara för att kunna sitta på ett valfritt kafé och knappt se människor se mig se ut. han säger detta utan att ta blicken från datorskärmen. se upp! sa jag tvärt och fintade ett slag mot hans ansikte bara för att sedan nypa honom i midjan. (elakt? visst. nödvändigt? ingen aning. roligt? helt klart). aj! utbrast han och försökte ta tag i mig, men jag var redan borta. det fanns inget jag kunde göra för honom (inte för någon), förändring måste komma inifrån. det var i alla fall omkring då som jag började springa och jag tror aldrig att jag kan stanna, aldrig vila. för det är väl så beroenden skadar, de finns alltid där i bakgrunden, ungefär som en död person du vill men inte kan glömma


(e.g. Jesus & Michael Jackson)