Fåglarna har aldrig riktigt verkat lägga sin själ på sin sång och bilarna passerar hus varje dag som de aldrig ens lagt märke till. Allt handlar om ytlighet men den osminkade sanningen är att vi inte bryr oss. Träd fälls ner och det är ingenting fel med det tycker många, det folk inte märker är att det var en skog vid berget som numera är bortsprängt. Ser på när den stad jag växte upp förmultnar och blir identiskt-lik övriga städer jag befunnit mig i. Sjön har blivit försurad och där vi alltid badade om sommaren kommer bytas ut mot ett badhus som luktar ångest. Vill springa så långt jag kan och aldrig kolla tillbaka, glömma hur bra det en gång var.




Allting har sin plats har jag fått
höra sen jag var liten, och vet ni vad?

Jag hör inte hemma här.