Alla lampor släcks och rullgardiner förs sakta ner för fönstret för att hålla det annalkande ljuset ute.
Allting blir tyst, dunkelt och det enda som hörs är en uggla långt borta och ibland, även ens egna hjärtslag.
Man lägger sig ner, funderar, tänker. Vad tänker man på? Allt möjligt.
Allt som sårat en, allt som gjort en lycklig. Jaa, allt.
Ibland vill man somna fort, man orkar inte älta dagen och man längtar till nästa.
Ibland vill man ligga vaken så länge att man skulle kunna somna stående, helst inte sova alls.
Fruktan av nästa dag kan vara enorm, man kan skaffa sig huvudvärk eller magont av rena viljan.
Stoppa fingrarna i halsen och låtsas att det inte var självförvållat.
Ska man behöva leva med ångest och rädsla hela livet eller går det över?
Jag vill sova, men det går inte. Tårarna sipprar långsamt nerför mina kinder.
Finns det ingen som vill hjälpa mig, stötta mig, lyssna på mig?