Vi skulle härifrån en dag, det var ett som var säkert när allt annat var vardag, grått och trist.
Man kan inte bli en av dem som fastnar i småstan, man dör ju om man inte får andas storstadsluft.
Vi pratade om nätterna i Paris, Berlin och New York.
Nätterna som vi skulle uppleva. Nätterna då vi äntligen skulle andas. Nätterna som vi skulle förlora oss i.
Pojkarna med välmarkerade käkben som vi skulle hångla upp mot en husfasad i en mörk gränd en småkylig oktobernatt. Ecstacyn som skulle få oss att sväva över dansgolven. Konstnärskollektiven som vi skulle leva i iförda våra bohemiska sjalar.
Inga fler måndagsmorgnar från helvetet, inga fler helt okej möbler från Ikea, inga fler gula blend eller Löfbergs lila.
Mellanrost.
Vi föraktade allt som man kunde skriva mellan före.
Mellanmjölk i synnerhet.
Ordet lagom fanns inte i vår vokabulär.
Vi hatade kassan på Konsum, vi hatade kollektivtrafiken, och vi hatade alla trångsynta kristdemokrater med lagom hippa frisyrer och lagom breda glasögonskalmar med lagom färggrann utsmyckning.
Och på våra väggar klottrade vi ned citat av vem som helst, bara citaten var tillräckligt poetiska och revolutionerande, gärna lite svårtydda, svårförstådda.
Vi sa att ingen förstod sig på vår småstadsångest, att alla andra kunde dra åt helvete.
För vi var alltid så mycket bättre! Fattade inte ni det?
Vi, vi ritade fåglar på våra armar, för en dag skulle vi flyga härifrån.
Vi, visste hur allt stod till.
Egentligen.
Vi, vi skulle inte bli kvar.



Senast jag hörde från dig hade du skaffat radhus i Egnahem med han Lars, eller var det kanske Peter, nej, Göran, han hette. Och ert kök var ju faktiskt från Kvik, inte från Ikea. Och visst hade du en lite galen frisyr.