Allt du kan lita på är att ingenting är som det ser ut.
Att livet som givits är absolut.
Att ljusvågor besitter frekvens, längd, amplitud
absorberas, reflekteras kring din skrud.

Du vet att vi lever i en högre dimension,
än den som uppfattas av din hjärnas subtraktion.
Att evigheten existerar i varenda detalj,
att ingenting någonsin skapas,
för att ingenting kan förintas.

Vi lever i universums symfoni,
existerar i vår egen tragedi.
Ältar livets mening och livets slut,
som om svaret vore absolut.
Vi finner tröst i ordens mening,
för att finna vår absoluta sanning.

Vi får addera, subtrahera
för att lyckas kommunicera.
Men ändå finner vi inte våra ord,
ändå söker vi oss ur våran hjord.
För en mänsklig vetenskap som är inexakt,
väcker vårat självförakt.

Vi lever för facktermer och matematik,
för det om något är romantik.
Vi hyllar logikens moder,
liksom vi avskyr dennes broder.
Men ändå saknas det mening, hopp,
ändå vantrivs vi i vår kropp.