Så fort jag visar ansiktet så måste jag skrika:

TOUCHÈ!

För du har mig vid anklarna,

det måste jag erkänna

Det svider



Och min egen oförmåga är precis vad jag är mest rädd för

Jag ligger inte vaken och tänker på döden

Jag går inte ens i cirklar och funderar kring mina skulder

i pengar

och kärlek



För jag har byxorna neddragna kring knäna

blottad

nu kan jag inte springa



Jag är rädd för morgonen

då ljuset kommer

och alla som jag älskar

ser min nakenhet

Älskar de mig då?

Eller försvinner de som förut

Lämnar de mig ensam

igen?



Jag dagdrömmer en mardröm

dags att omgruppera

nu spiller jag glaset fyllt av lamhet

jag är på gång igen



Genom bikt och besvärjelse befriad

Låt det ske












..................................


nu