Jag vaknar. Det är natt. Klockan är över midnatt, och jag vaknar av några ljud ute i vardagsrummet. Tidigare på kvällen satt han bara där. Med flaskan i handen, alldeles oberörd av oss som smög omkring i huset och försökte kommunicera. Han var inne i sig själv, borta, svävande. Jag gnuggar mina trötta, kliande ögon och försöker att fokusera min blick på en fläck i rummet. Ett nytt rum jag sover i, ett nytt, främmande rum med konstiga minnen. Inte mina minnen. Någon annans. Jag hör hennes röst, den är inte som vanligt. Den är skrovlig, skrikande, sårad. Hon kliver in i någonting, duns låter det. Nu vaknar mina sinnen till liv och jag flyger upp ur sängen.

Torkar tårar.
Panik.

Hon skriker, någonting som inte går att höra. Det bara är ljud, som dunsar emot mig och jag känner att det är inte hon som pratar. Det är någon annan, som tagit över henne just för ikväll. Han skriker, högt, tydligare än hennes skrik. De är inte kärleksfullt, bara hat finns där. Flaskan som han tar till som en slags frihet, blir mitt fängelse. Hennes fängelse. Vi är inlåsta.

"Upp ur sängen, ni ska till farmor!" Skrek han till sina barn.
Jag fick ligga kvar, skakandes. Hon kom tillslut in, med saltiga kinder som glänste i nattlampans sken. "Förlåt." Var hennes första ord.

"Jag ska aldrig göra såhär mot dig igen Linnéa."

Nej, och du ska inte göra såhär mot dig själv igen heller.