Den lilla pygmén drar i min röda, trassliga kjol och blickar skamset upp mot mig och frågar, ”Vart är vägen till underjorden?”. ”Vad ska du där att göra?”, frågar jag förunderligt och kollar snett på den lilla varelsen. ”Jag skall in till värmen. Jag söker jordens själ. Därefter ska jag ta mig en spark i rumpan och hitta världens själ. Sedan universums! Det kommer bli en magisk resa...”. Pygmén är helt ifrån sig i extas när han berättar om allt han skall göra, och vad han söker. Dock uppfattar jag det som att han lever i en annan tidsålder eller en helt annan värld. Hur kan så stora element ha själar? Finns det ens? Har jag en själ?

Medan jag ingenting annat gör än att glo förunderligt på honom, försvinner hans entusiasm och han känner sig missförstådd. Han vänder sig om och traskar iväg. Han kollar sorgset nedåt marken där han går igenom sumpmarken, bort ifrån mig. Hans fötter känns frusna, klibbiga och tunga som bly. Han suckar. Borta väck försvann han. Jag inser att jag gjorde honom upprörd och vill be om förlåtelse för att jag kollade på honom med så skeptiska ögon. ”Men vänta! Vänta!”. Jag börjar springa mot hans håll. Han är borta, han syns inte till någonstans. I sumpen står jag ensam, kall och fuktig. Det är mörkt, och jag borde hitta en torr plats att vila mig på. Förlåt för att jag inte ville förstå dig. Det är tungt. Hur hittar jag en varm och torr plats i ensamhetens äckliga fukt och kyla? Kom tillbaka du konstiga varelse, och jag ska aldrig mer låta dig ur siktet.