Mina ögon är livlösa.
Min tunna kropp skakar.
Jga känner att det är dags igen.
Dags för att slippa alla bekymmer ett tag.
Det är dags för att bli som den lättaste bomull.

Nu är det åter dags att bli lugn,och känna att jag lever.
Min smala,darriga hand,kramar hårt den heroinspruta
som ligger i mina smutsiga byxors ficka.
Jag håller hårt,för jag vill ej släppa mitt liv.
Mina trötta ögon söker efter en toalett,
där jag kan bli den jag vill vara.

Toaletten jag hittat,
är liten och trång,men vem bryr sig om det?
Jag spänner mitt skärp runt överarmen och gör sprutan redo.
Hela jag skakar,så jag får ta i hårt för att få in mitt liv.

Min tunga kropp nästan lyfter,
och jag mår underbart.
Enligt andra är jag en narkoman,
men jag tycker min själ och kropp lever ett bra liv.
När jag senare går ut från toaletten,
passerar jag en liten tjej som tittar skrämt på mig.

Det gör ju nästan alla,så jag bara går.
Men hon följer med mig,
även om jag genom drogdimman kan se att hon är rädd.
I hennes fina mörka ögon ser jag att hon frågar sig själv,
varför?

Länge står vi och ser på varandra.
Utan ett enda ord.