Luktar på din skjorta.
Drar in doften av dig djupt i mina lungor,
det tunna, rutiga tyget smeker mjukt över min hud.

Jag vill vara dig nära.
Vill också bjuda dig på något annat, något mer.

Jag vill visa mig själv,
men jag känner mig ensam i min tomhet
och skäms över att livet stundtals är mig likgiltigt.

Jag har inte levt för framtiden, jag har levt för nuet.
Och nu känner jag mig ihålig och tom,
besvärad över allt som jag låtit rinna genom mina fingrar,
i brist på respekt av mig själv.

Jag trivs med att vara med dig,
trots min känsla av otillräcklighet,
grundad på tanken om att allting är utbytbart.

Men jag vill vara bestående,
liksom jag vill att du också ska vara det.
Jag vill att känslan jag känner
när du är häromkring ska vara levande,
även när du inte finns här.

Jag vill leva i din tanke, liksom du lever i min,
och där vill jag andas och stanna kvar.

I mjukheten, där så mycket föds ur,
vill jag ligga stilla
med dina armar omkring mig,

inlindad.