Hon skulle dansa sommarens sista dans för honom.
Inte för att han skulle bry sig. Han låtsades ju att han hatade henne, precis som alla andra. Isabella, viskade de. Isabella som dissade dem som hade högst status på hela skolan; Linn, Sandra, Claudia. Det kanske var rätt modigt gjort, och de kanske förtjänade det med tanke på vad de hade gjort mot henne – men man gör inte så. Inte mot dem.
Det går inte. Det går bara inte.
Isabella, viskade de – vissa med något som kunde likna motsträvig beundran i rösten. Isabella som gjort vad ingen annan vågade.
Isabella som inte verkade vara medveten om vad hon gjort.
Fast det var hon, även om ingen kunde se det. Hon visste vad hon gjort mot Linn, Sandra och Claudia och hon var knappast stolt över det. Men det var något som var tvunget att göras.
Där stod hon nästan ensam på dansgolvet. Dansade, dansade. Rörde sig mjukt till musiken. Nästan alla kollade på henne genom ögonvrån, även om de inte tittade direkt på henne. Det kunde de ju inte göra – vad skulle de tänka?
Det var så konstigt, egentligen. De där tre tjejerna som så många fruktade, så många som knappt vågade andas utan deras tillåtelse. Ingen av dem befann sig i lokalen. Ändå var det precis som om de varit där. Inte en kotte tordes tala med Isabella; ingen hade sagt ett ord till henne på hela kvällen. Tänk om Linn, Sandra och Claudia skulle dyka upp när man stod och pratade med Isabella!
Förresten var det inte någon som trodde att hon över huvud taget ville prata med någon.
Så fel de hade. I själva verket var det nog vad hon behövde bäst just nu, någon att tala med. Helst en vän. Men hon hade inga vänner. Inte nu längre.
För man dissar inte Sandra, Linn och Claudia ostraffat.
Det funkar helt enkelt inte så.

Isabella och Lukas.
Det lät så rätt, åtminstone i hennes öron. Aldrig hade hon trott att han också skulle svika. Men det gjorde han, precis som alla andra. Bara för att hon inte hade velat vara med längre, för att hon inte velat vara med i statusspelet i skolan. Egentligen var det så barnsligt, att hon på fullt allvar hade trott att han alltid skulle stå på hennes sida, att han alltid skulle sätta henne först. Det var naivt.
Men inget av det där spelade någon roll nu längre.
Det var bara tre månader till jullovet. Efter det var det bara vårterminen kvar innan hon var fri. Från grundskolan och allt vad den innebar. Hon skulle söka till ett gymnasium i Stockholm, lämna denna kalla betongförort och aldrig återvända. I Stockholm visste ingen någonting om henne. Hon kunde bli en annan människa, skapa sig ett annat liv, ett liv fritt från det lilla samhället där hon bott i hela sitt liv, ett liv fritt från Linn, Sandra och Claudia.
Ett liv fritt från Lukas.
Hon ville lämna honom bakom sig, också. Det gjorde fortfarande ont att se på honom. Den underbara killen hon fallit för, som helt mirakulöst också hade fallit för henne. Att hon sedan blev kompis med de populäraste tjejerna på skolan var förstås bara ett plus för honom. När hon sade upp bekantskapen med dem sade han också upp sin med henne. För att han inte ville förlora sin nyvunna status.
Den underbara killen var visst inte så underbar trots allt.
Men alla minnen. De hade varit ihop i ett helt år, hon och Lukas. Ett år fullt av minnen. Alla förtroliga samtal, kyssarna, att gå bredvid varandra hand i hand. Snöbollskrig i skogen.
Hon älskade honom faktiskt fortfarande, trots sveket. De hörde väl inte ihop längre, hur mycket hon än ville. I skolan i fredags, när hon hade försökt fånga hans blick, så hade han tittat bort. Och det var väl då hon hade gett upp hoppet. På riktigt.
Det var vad hon sade till sig själv i alla fall.
Alla dessa tankar och minnen susade igenom hennes huvud när hon stod där själv och dansade. Hon hade slutit ögonen för längesen, ville inte se alla dessa människor som låtsades vara omedvetna om att hon var där.
Det var väl inte så konstigt att hon ryckte till och snurrade runt när någon snuddade lätt på hennes axel. Hennes ansikte var så nära denna någons att hon först inte kunde se vem det var, men sedan urskiljde hon de välbekanta anletsdragen. Det var han.
Lukas.
”Vad vill du?”
Det lät mycket mer robust än hon hade velat, men hon hade väl en anledning kunde man tycka. Och han såg inte ut att ta illa upp, nej, han log bara – ack, detta leende! Hon tvingade sig själv att se likgiltig ut. Inte le tillbaka.
”Jag tänkte fråga dig om du ville dansa med mig”, sade han bara. Han log fortfarande, sitt blyga leende.
”Jaha.”
Det var tyst i några sekunder.
”Tänker du inte svara?” undrade Lukas.
”Du ställde ingen fråga. Du bara sa att du tänkte fråga mig om jag ville dansa med dig. Du har inte ställt frågan ännu.”
”Vill du dansa med mig?”
”Kan jag väl.”
Detta var ingen förlåtelse, intalade hon sig själv. En dans. Bara en dans.
Han lade armarna runt hennes midja och de började tyst röra sig till musiken.
Och de dansade, dansade, medan höstlöven singlade ner utanför fönstret.