I många år trodde jag att jag var en gåva till jordens män, en form av Messias. Kommen till denna värld med ett syfte, ett syfte att påverka. Då alla killar jag någonsin dejtat fallit hårt för mig verkade det inte annat än rimligt att det låg en förbannelse över mig. Att inte kunna spendera en livstid med en och samma man utan att misslyckas med mitt uppdrag.

Jag dagdrömmer större delen av min medvetna dygnstid. Jag fantiserar om möten med människor, att få uppleva kärlek och passion.

Min högsta önskan har alltid varit att få möta mig själv i framtiden, om så bara 10 år framåt. Jag vill tala med mig själv, analysera min kunskap och livserfarenhet. Se hur långt jag kommit som människa. Hur jag utvecklats. Till vad jag utvecklats. Jag önskar att mitt framtida jag bländar mig med visdom och varma ögon. Förhoppningsvis speglar jag även tillfredsställelse.

När jag ser ett barn gråta eller hör hur de talar, naiva och omedvetna blir jag genast sentimental. Oftast slutar det med att jag själv gråter. Jag tror att det har med min uppväxt att göra och hur jag själv var som barn.

Jag har alltid känt skam för det jag skrivit, jag har publicerat det i falska namn på internet och väldigt få i min närhet har fått läsa det.

Jag är helt och hållet beroende av närhet. Utan det är jag deprimerad, jag tappar modet. Ibland har jag kuddar i sängen för att det känns tryggt.

Jag tittar sällan på nyheterna eller läser dagstidningar, jag tycker att de påverkar mig och mitt liv negativt. Kanske är det ett sätt att blunda för alla hemska saker som händer i världen.

Jag lever och andas musik och text, för mig känns det heligt och det påverkar mig på ett sätt som inte kan beskrivas med ord. Jag känner musik och text i bröstkorgen, i hela min kropp.

Jag brukar meditera för att kunna somna. Sover jag med andra somnar jag som ett barn.

Jag njuter av att höra andra människor andas, det påminner mig om livet och frihet. Jag blir lugn och känner mig trygg. För en sekund tänker jag att livet inte är komplicerat.

Jag har alltid påverkats av en film där Cornelis Vreeswijk medverkar, Rännstensungar. Jag ser specifikt den vackra ängen framför mig. Jag önskar att jag var där.

Jag är livrädd för döden. I tonåren tänkte jag väldigt mycket på döden. Jag insåg att det mesta i livet verkar vara en slump, jag insåg att jag inte kan påverka slumpen.

Trots att jag och min pappa har bra kontakt har jag alltid haft en känsla av att jag inte riktigt vet vem han är. Han är ett mysterium för mig, ett mysterium jag aldrig kommer att lösa. Jag avgudar honom.

Jag tycker om att lyssna på historier från förr, hur människor var kära.

Nästan varje dag minns jag vad jag har drömt. Jag drömmer ofta om han som stal mitt hjärta för fem år sedan.