’Fåglar har aldrig tråkigt’. Rösten verkade komma utifrån. Ylva låg ner i flygplansfåtöljen och läste en bok på vars sidor, vilka i övrigt voro tomma, texten dök upp och försvann igen efterhand som hon läste. Det hade låtit precis så där dovt som om den vilken uttalat de där orden satt ute på vingen, om det nu var just där Ylva satt som var den plats…

…Ylva reste sig långsamt upp och lade ned boken i knät. Det hade just dykt upp en flygvärdinna och hennes middagsvagn bara några säten bort och det vattnades redan i hennes mun att få börja servera passagerarna i bussen. ’Fåglar sitter där och ruvar medan tiden flyter förbi likt en biflod till Rhone’.

Nu verkade det som att den dova rösten var en viskning bara några säten bort. Som hade föraren av bussen störts i sitt lösande av melodikrysset av en hjort på vägen framför sig, saktade bussen behagligt in. Ylva valde en sallad med tonfisk samt en burk lättöl att skölja ned den knappt tinade ostsmörgåsen med.

Plötsligt hördes en röst i högtalaren tala om att det kunde bli viss turbulens och bad därför alla passagerare spänna fast sig och ha spypåsar lätt tillgängliga medan flygplanet gjorde några manövrer i sidled likt en steppande dansös. Underliga ljud hördes här och där bland passagerarna och så sjönk planet som en sten medan det gick ett sus som av förväntan genom kabinen.

En skinksmörgås samt en flaska champagne flöt förbi i huvudhöjd och mjuklandade i knäet på en gammal major som sett sina bästa krig från första parkett. ’Slaget om England’ hade varit en storartad film. Den hade varit så späckad med flygplansmodeller att den kunnat göra själve Spielgood fylld och grön av avund. För att inte tala om Chrisper Lucas. Den där Chrisper hade inte gjort mye väsen av sig den senaste tiden.

Ylva hade inte vatt mye på bio i och för sig, men det hade säkert majoren. Bäst som hon satt där parerandes den ena luftgropen efter den andra, vaknade Ylva där hon låg i soffan och kände sig hyfsat utsövd. Men soffan slumrade vidare i godan ro och märkte ingenting alls av själva uppståndelsen. För den som tycker tiden går fort går det alldeles utmärkt att ligga på en soffa och glo på ett gammalt morfarsur som finns vid endera eller andra väggen.

Ylva brydde sig dock varken om att se på klockan eller en lyssna på tidens gång. Då klockan ännu inte var tolv slagen rasslade det i ytterdörrens lås och dörren for upp i snigelfart med ett väl närmast spöklikt knirrande och tillika knarrande. En helt mager figur klev över tröskeln och vidare in i köket.

Fåglarna i trädgården utanför sjöng sin vårconcert som inte hade det minsta med Albert Hall, i London, att göra. Någon korg med svamp bar hon inte över armen. Kvinnan lade ifrån sig kassarna och backade tillbaka ut i hallen för att sparka av sig skorna, ta av sig sjalett och kappa medan råttorna dansade på köksbordet.

Ylva gäspade medan hon trippade fram och hälsade på fastern. Fredrika hoppade inte alls högt trots att Ylva var en vanligt förekommande gäst i huset. Efter att ha tjattrande utbytt gammal skåpmat till nyheter satte sig Ylva på en något skev stol till kökssoffa och såg nyfiket på medan fastern plockade fram den ena godbiten efter den andra ur kassarna och stuvade in i kylskåpet.


Närmast outhärdligt spännande fortsättning i akt nio av laxermedel