Dina händer, dina händer, dina händer.

Jag andas klumpigt och stötvis, i mina lungor ett blodigt foster utan framtidsplaner eller historik värd att tala om, sakta vrider sig mina vener i icke estetiskt tilltalande kaos och ljuset präglas in i huden i spetsmönster. Du låter blicken flacka över mina trasiga händer, knappt märkbart skälvande från det kärnvapenkrig som rasar innanför. Bleka ögonfransar, små fräknar längs näsbenet, den rebelliska tussen i början av ditt vänstra ögonbryn. Sättet du harklar dig på när du laddar AK47an av stavelser, siktar mot den vansinnigt krampande muskelklumpen under mina revbens galler och din nonchalanta knäpp på avtryckaren -

Döden fladdrar in som ett moln av skir svart spets, en annan klang i vårt samspel, knappt märkbart skiftar våra konversationer tonart till D-moll och jag noterar att du slutat markera dina ögonglobers rundningar, ditt ansikte liknar ett uppsvällt sår och jag har ingenstans att göra av mina händer. Du skakar i vagt behärskade kramper, dina fingrar klämmer desperat runt kaffekoppens trygga rundning medan du injicerar din förmiddagsdos av koffein oralt och med näst intill religiös övertygelse, som om ditt rävgift skulle hålla Döden borta.

Du säger: Hon kommer att dö. Hon kommer att dö. Hon kommer att dö.

Det finns inte längre några potentiella flyktvägar, botemedel eller tillfrisknanden. Plötsligt är det slutgiltigt och med ditt destruktiva leverne borde det inte vara främmande, du som tagit kokain på varenda toalett norr om Hamburg och brukar vakna på främlingars balkonger och har torskstim av uppsvullna ärr längs överarmarna. Hennes celler revolterar och skapar konstfulla visioner om livets förgänglighet i sina köttiga tumörer innanför hennes skallben, där ett blekt fjun är ett skrattretande substitut för de blekröda lockarna du brukade skriva vackra ord om i dina svarta anteckningsböcker. Tusen sprutor, tusen timmar, tusen skalpeller hjälper inte. Cancern har satt minnescentret i våldsam brand och du är ett främmande blekt ansikte som passerar flyktigt, hon minns inte längre hur din nacke luktar eller vad misantrop betyder.

Du brukar ringa mig mitt i natten och dina ord är trasiga av cigaretter och sömnlösa vargtimmar, du mumlar om bryggor, döda havsfåglar och nyckelben genom telefonledningarnas trådar över åkrarna. Jag sjunger svagt att ”Love is watching someone die”, du gråthostar och det låter som när man sliter sönder aluminiumfolie.

Det är första maj när hennes bröstkorg får lila rosor av det allt långsammare roterande blodet och du stormar ut från sjukhuset med din svarta kappa fylld av sorg och cigaretter du tiggt till dig från främlingar, du hyperventilerar och jag kan inget säga eller göra. Staden är invaderad av röda flaggor som smattrar i vinden, det är förändring och sprakande megafoner i luften, människor skriker bakom sina plakat för arbete och rättvisa, du skriker för att inte dö eller för att dö, oklart vilket. Hon är död. Hon är död. Hon är död.

Jag kokar kamomillte för att få ned din puls under 160 och springer fram och tillbaka med näsdukar och noppriga filtar. Okänt varför, det kommer aldrig bli en tid eller möjlighet, det är bara en idiots sköra dagdrömmar. Du kommer aldrig blanda din saliv med min, du kommer aldrig smyga ned små papperslappar med ord i mina kavajfickor, du kommer aldrig röra vid min nacke annat än av misstag.
Precis som att hon aldrig mer kommer räkna dina födelsemärken.