Ökensand virvlar runt, hettan är olidlig. Måste bära kängor och tjockstrumpor. Omringad av stängsel, en stor byggnad, personer med vapen överallt. Larm om att en man har blivit ihjäl skjuten på grund av att han tänkte spränga sig själv och en buss nere i Kabul, Rahikainen och Ståhle var där, jag också.

Sverige, 23 november 2009, Nykvarn. Dimman flyter in mot landet, lägger sig som en stor fluffig halsduk runt den spegelblanka sjön. Det luktar vinterköld och lite av alger. Två gestalter kan urskiljas och ytterliggare en till som ligger ner på marken. Sedan hörs ett skott och skrik sedan är det som att inget har hänt.

Klockan åtta en söndagsmorgon på polisstationen i Södertälje kan vara riktigt hektisk. Man måste ta hand om och släppa ut alla som sitter inne i fyllecellerna, efter lördags nattens festande.
Kommissarie Kvarnfeldt sitter bakåtlutat i sin stol på hans rum och arbetar med något litet snatteri som inträffade igår kväll, samtidigt som han dricker en kopp med svart kaffe, eller espresso som man nu kallar det.
Klockan tio får man in ett larm om att en kropp har hittats, det var en kvinna som var ute med hunden på en morgonpromenad som hade meddelat polisen, hon var helt förstörd av insynen.
Kvarnfeldt sätter sig i bilen tillsammans med sin kollega inspektör Sundberg, de kör mot brottsplatsen.
Han muttrar och tänker, ”varför måste det här hända nu, övertid efter man har jobbat ett nattskift kan väl aldrig vara roligt”. Sundberg får ett samtal, pratar lugnt och lägger på.

- Har de hittat kroppen?

- Ja, kriminalarna hittade den nära Yngern, men inte långt ifrån Hökmossvägens slut.

- Tror de att det kan röra sig om mord?

- De vet inte riktigt än.

Cornelia Sundberg var en smart och effektiv kvinna, dessutom såg hon mycket bra ut till skillnad från honom. Hon var mycket lättare att jobba med än någon av de andra grabbarna, man kunde alltid lita på att hon gjorde sitt jobb.
Egentligen tyckte Cornelia att Kvarnfeldt var en stor knöl, lite överlägsen till sättet och väldigt lat, han hade nog sett ganska bra ut när han var ung, men nu hade han lagt på sig ganska mycket och hårfästet började krypa uppåt.
De körde in mot Nykvarn, in på Hökmossvägen och in på en liten skogsväg. Framme vid platsen blinkade blåljus och området var avspärrat och kriminalteknikerna var framme och undersökte kroppen en första gång.
Han klev ur bilen och in under avspärrningsbanden. Han var trött sedan natten, han gick fram till sina gamle gode vän rättsläkaren Olofsson.

- Har du någon föraning om dödsorsaken?

- Ja, jag har hittat blåmärken och skrapsår på bakhuvudet, men framförallt ett skotthål i magen.

- Det rör sig nog definitivt om mord, inte kan man väl släpa sig själv i marken och skjuta sig i magen, det skulle väl inte du göra om du ville begå självmord eller hur?

- Ha, du försöker alltid skämta till det du, men vi har inte hittat mordvapnet än i alla fall. Vi får prata med SKL, som kan titta på kulorna.

Dagen därpå hade de fått information om identiteten på offret. Det var tydligen en man i 20 årsåldern, troligen en man som hette Daniel Karlström. Det konstiga var att ingen hade ringt och saknat honom.
Mannen såg bra ut fastän han var död, han hade haft moderiktiga kläder på sig när de hade hittat honom. Han såg ut som en riktig flickdröm. Det perfekta håret och de stora, nu döda, isblåa ögonen och hyn som nu var kritblek hade nog en gång i tiden varit riktigt solbränd.

- Vi måste meddela hans anhöriga om händelsen, yttrade Olofsson.

- Ja, jag ska ta och åka iväg till hans föräldrar.

- Jaha, tragisk händelse, jag skulle nog inte vilja vara i dina skor just nu.

Kvarnfeldt gick iväg från det vita och sterila bårhuset. Han skulle åka hem till dödsboet, men först skulle han köpa en sak nere i kiosken.
När han kom ner till kiosken såg han att löpsedlarna redan gått ut med nyheten.
”Svenskt befäl från utlandsstyrkan har hittats mördad i Nykvarn”
Han slog upp tidningen, polisen yttrade inte mycket om mordet för det var ju inte direkt mycket man visste.
”Your eyes have died, but you see more than I. Daniel you’re a star in...” ljöd radion, Elton Johns gamla, tyvärr passande låt tänkte Kvarnfeldt.
Föräldrarna bodde i en radhuslänga på Kråkbärsvägen i Nykvarn, ett rött hus.
Han knackade på dörren. En kvinna i 55 årsåldern öppnade. Hon var rätt kort och hade brunt vasst kortklippt hår, mycket likt offret.

– Polis, sade han, kommissarie Kvarnfeldt. Jag beklagar verkligen händelsen.

– Kom in, du ska väl ställa frågor antar jag, sa kvinnan.

Kvarnfeldt steg in genom porten, de satte sig vid köksbordet i det hemtrevliga fast moderna köket. Kvinnan presenterade sig som Anna-Lena och var förstås Daniels mamma.

– Jag visste ingenting om det här för än din kollega ringde och sa det till mig imorse.

– Jasså varför misstänkte du inte att något hade hänt när han inte kom hem?

- Ja, jag trodde inte ens han var hemma jag trodde han var i Stockholm och jobbade. Hon såg mycket ledsen och besvärad ut.

- Han sa alltså inget om att han var hemma?

- Han skulle säkert överraska sin flickvän eller något, varför behövde detta hända, varför just honom?

- Jag vet inte, har han varit sig lik på sista tiden? Har han någonsin nämnt eller har du märkt att han hade några fiender?

- Nej, alla verkade gilla honom, men ända sedan han kom hem från Afghanistan har han sett lite sorgsen ut ibland.

- Vad tror du det kan bero på?

- Ingen aning, hon skakade på huvudet.

- Tack för samtalet och än en gång jag är ledsen.

Kvarnfeldt satt en stund i bilen och funderade. Undrade om flickvännen visste att Daniel var här natten när mordet inträffade.
När han kom tillbaka till polisstationen hade Sundberg tagit in flickvännen för att fråga ut henne. Han klampade in i rummet. Alla blev tysta. Han såg på de två kvinnorna, Sundberg och den andra. Flickvännen såg inte sämre ut än vad offret hade gjort, fast nu rann mascaran ner för hennes kinder. Hon hade olivfärgad hy, långt glänsande mörkbrunt hår och ögonen, som fylldes av tårar, var brungröna.
Han satte sig ned vid bordet och sa några ord till Cornelia. Flickvännen presenterade sig som Freija Bengtsson. Han presenterade sig också. Cornelia inledde frågningen:

- Visste du att Daniel befann sig i stan den här kvällen?

- Nej, det gjorde jag inte och jag vet inte varför han inte berättade att han var här för mig.

- Vet du om han har haft några som helst fiender?

- Nej, men mitt ex gillar inte att jag var tillsammans med Daniel och de brukade tjafsa om de såg varandra.

- Han har alltså inte kommit över dig än.

De fick inte ut så mycket av samtalet mer än att exet var lite hotfull. Kroppen hade nu skickats till rättsmedicinska och kläderna och patronhylsorna till SKL i Linköping.
Måndag morgon på polisstationen började stressigt.

- Idag ska Cornelia och jag ta itu med lite dörrknackning. Du Byström tar och snackar med SKL. Resten, försök att hitta på någonting vettigt eller hjälp till, sade Kvarnfeldt

Området de skulle söka eventuella vittnen på var mellan Hökmossvägen till Yngern.
Det bodde inte så värst mycket folk efter den här vägen, konstaterade de. De första personerna de frågade hade inte sett något och de hade nästan gett upp hoppet, när de till slut träffade en gammal man i sjuttioårsåldern. Han hade gått ut på kvällen för han hade hört ljud. Det hade varit en vit BMW som hade tvärnitat en bit ifrån hans hus och han hade hört några personer som pratat högljutt.
Det här var en mycket viktig iakttagelse och nu skulle de söka upp hur många som körde en vit BMW i närheten.
Inne på stationen igen hade de fått nyheter ifrån SKL. De hade hittat DNA i form hårstrån på offrets jacka och de hade fått fram en misstänkt, en viss Thomas Persson, offrets flickväns före detta. Han hade tydligen tidigare blivit fälld för misshandel två gånger. De hade också fått fram att patronhylsorna möjligen kommit från en AK5:a, ett militärvapen alltså.
Med de nyfunna nyheterna skulle de ta in och förhöra den här mannen.
Förhörsrum brunt fult, spartanskt, storvuxen man närmare två meter. Kvarnfeldt tänkte på Bruno Frye i boken viskningar, undrade om han också åt lika mycket. Förhöret inleddes:

- Vart var du mellan klockan två och tre i Lördags natt

- Jag var på krogen och på väg hem

- Träffade du Daniel Karlström?

- Ja, jag mötte honom på vägen hem.

- Din före detta säger att ni hade något emot varandra stämmer det?

- Nja, eller jo okej då. Jag vill inte att hon ska vara ihop med en sådan lågutbildad fjant i stället för mig och vi har haft en del dispyter.

- Hade ni någon i lördags?

- Ja, den gamla vanliga.

- Har du mördat Daniel?

- Nej, det har jag inte.

- Hur kommer det sig att vi har hittat ditt DNA på hans jacka? Nu började han låta irriterad.

- Jag vet inte. Lite darrig på rösten, förmodligen lite nervös.

- Kläm fram det!

- Okej då, men jag har inte mördat någon. Det enda jag gjorde var att jag slog honom i magen och den fjanten ramlade ihop.

- Och sedan lämnade du honom bara där. Såg du något misstänkt på vägen därifrån?

- Jag lämnade honom, men jag stod sedan bakom ett hus. För att jag ville ju se at han kom upp på fötter igen. Även om jag hatar honom så skulle Freija hata mig ännu mer om jag gjorde något allvarligt emot honom. Då när jag stod där och såg att han ställde sig upp, då skulle jag precis gå och då kom det en vit BMW och stannade bredvid honom och han hoppade in.

- Såg du hur många det var i bilen?

- Jag tror att jag såg två män. En klev ur, stor kroppsbyggnad ungefär lika lång som mig och jag tror att han var blond.

- Tack för uppgifterna, du är ändå huvudmisstänkt till det påvisas något annat och måste anhållas tills vidare.

Det kanske stämde det han sa, tänkte Kvarnfeldt. Patronhylsorna kom ju ifrån ett militärvapen och kanske skulle det kunna vara en militär som var gärningsmannen och den vita BMW:n igen. Det här blir nog mer komplicerat än han först trodde.
Kvarnfeldt gick ut ur rummet och ringde Freija. Han frågade om hon möjligen hade någon aning om vem den storvuxna blonda mannen var. Hon trodde att det kunde vara en av Daniels militär kollegor, Henrik Rahikainen, de hade känt varandra sedan de var femton. Men frågan var, varför skulle den här personen ha för motiv för att döda honom. Det kanske hade något att göra med vad som hände i Afghanistan, slog det honom. Sundberg kom nu gående emot honom.

– Spaningspatrullerna har hittat mordvapnet! Det var slängt i sjön och de hittade det imorse.

– Jaså, så bra. Lämna in det på DNA analys. Det kan väl teknikerna fixa själva eller?

– Ja.

– Är ni förresten säkra på att det är mordvapnet?

– Ja, det rör sig om en AK5:a.

Under tisdags morgonen hade de fått svar på DNA analysen. Det hade hittats DNA från två olika personer på vapnet. Det rörde sig då inte om yrkesmördare eller om ett speciellt planerat mord. För då skulle man ha varit försiktigare och inte lämnat ifrån sig fingeravtryck. Mycket riktigt rörde det sig om två militärer och den ene var Rahikainen.
Redan under eftermiddagen hade de fått tag i männen. Rahikainen hade befunnit sig på Åland och Ståhle i Stockholm.
Det bruna förhörsrummet igen, nu två män, den ena var den storvuxne blonda mannen och såg rätt mesig ut. Den andre en medellängds man som såg rätt opålitlig ut och maktgalen ut. De hade inlett samtalet med utfrågningar och tillslut kom de fram till det Kvarnfeldt hade hoppats på.

- Så ni erkänner mordet?

- Ja, fast det gick för snabbt vi hann inte tänka efter.

- Vi gjorde det för att om han hade läckt ur sig information om den här mannen som vi sköt ihjäl i Afghanistan, för att vi trodde att han hade en bomb på sig,

- Vilket han inte hade

- Vi trodde att vi skulle kunna mörka det här och låtsas som inget hade hänt. Vi hade nog fått avsitta det straffet om han hade sagt något.

- För min del handlade lite om svartsjuka också, erkände Rahikainen. Jag har alltid gillat hans flickvän ända sedan jag såg henne i somras.

Afghanistan, 31 juli 2009. Sergeant Rahikainen, sergeant Karlström och fänrik Ståhle har blivit beordrade att angripa när en man uppges vara benägen att begå ett självbombnings attentat. De åker in till Kabul och vid en buss ses en man som hotar andra människor och de tre vännerna tror att han kan bära bomber på sig. Rahikainen och Ståhle ingriper snabbt, Karlström är tveksam och tittar på till att börja med.
När folket ser att de två börjar använda våld och tar fram vapnen och skjuter mannen, skingrar sig folket. När mannen ligger död ner på marken visiterar Rahikainen och Ståhle hans kropp och Karlström närmar sig. Det visade sig att mannen inte hade några bomber på sig och var ett falskt alarm. Karlström blir lite hysterisk och säger åt dem att de måste berätta att han var oskyldig, men de insisterar att de ska mörka det här och låta det vara ett riktigt alarm.

Daniel var på väg hem från krogen. Klockan var 2 när han gick, lite tidigt för att vara honom att gå hem den här tiden annars brukade han vara uppe och festa till fyra.
Plötsligt uppenbarade sig en lång gestalt framför honom, gestalten gick emot honom. Ansiktet på mannen framträdde när han passerade en gatlykta. De möttes, Daniel kände igen mannen.
- Jaså, är det du, slänger mannen fram spydigt, som också hade insett vem han var. Mannen kände djup ilska bara han såg denne man som tagit hans älskade ifrån honom. Mannen ställde sig mitt framför Daniel och blockerade vägen.
- Kan jag få passera Thomas, fåna dig inte nu.
- Muckar du. Det var inte speciellt relevant din mes.
- Du är så dryg, jag vill hem. Ingen vet att jag är här och jag tänkte överraska Freija.
- Aha, din lymmel så lätt slipper du inte undan. Daniel började känna sig hotad och han skulle inte ha någon chans i ett slagsmål mot Thomas, vilken har en stor kroppshydda, mäter över två meter och väger över hundra kilo. Vad såg Freija hos denna man.
- Jag vill helst inte ha något bråk just nu. Thomas tog tag i honom, skakade honom och yttrade: ·
- Du är inte värd henne, en simpel outbildad militär som du.
- Hon vill inte ens ha dig längre så du har inget att säga.Thomas höjde handen och boxade till honom i magen. Han föll ned på marken och blir liggande där en liten stund.
En vit BMW kom rullande och stannade framför honom när han hade kommit upp på fötter igen. Han såg att det var Rahikainen och Ståhle. Rahikainen klev ur bilen och de hälsade på varandra och bad honom att sätta sig i bilen.
Bilen körde iväg mot skogen, de sa att de skulle visa honom en sak. Efter en stund började det bli konstig stämning. De hade börjat ta upp det där om den där mannen som de hade trott varit självmordsbombare, som de hade tagit ihjäl. Daniel såg det och ville att de skulle berätta för någon, han ville vara ärlig. När han sa det tvärnitade Ståhle. De hoppade ur och försökte dra ut honom ur bilen. Till slut fick de tag i honom och de kastade ut honom ur bilen. Ståhle tog tag i honom och drog honom efter marken. Bakhuvudet skrapades i marken och det gjorde fruktansvärt ont.
De drog honom ner till en sjö och stannade där. Rahikainen kom lite efter och hade ett vapen i handen, kanske en AK5:a tänkte Daniel. Ståhle tog emot vapnet och riktade det mot Daniels ansikte. Han klämde på avtryckaren och sköt honom i magen. Han dog inte på en gång utan förblödde sakta.
- Ni kan inte göra så här! Var det sista Daniel Karlström sa i sitt liv.