Kärlek

En tanke

Jag vet, eller inte.
Kärlek för mig en känsla som har så många ansikten.
Den kan liknas med hat, med ömhet, med romans,
med sorg, med lycka, med smärta, med fåfänga, med hop.
Jag vet inte var jag ska vända mig, men alla ord är kärlek.
Jag har alltid fruktat kärlek, hatat det till det bittra slutet,
Dock ändå har jag i hemlighet alltid velat var en del av någons kärlek.
Att få vara det objekt för någons kärlek.
Jag hatar för att jag älskar.
Jag dör fast än lever.
Varje gång jag älskar någon får jag ont i kroppen.
Är kärlek: smärta, hat och sorg?
För mig finns det tydligen bara besvikelser.
Hela världen omkring mig hatar och dödar, så varför skall jag behöva älska när jag kan gå och ta ett gevär och börja skjuta?
Att älska någon är som att ta av sig sin skottsäkra väst och be någon att sikta mot hjärtat.
Man håller andan, spänner sig och inväntar ljudet. Men allt är tyst, du får aldrig höra skottet avfyras,
Det ända du hör är att du skriker, du faller.
Som om du står några sekunder på den högsta toppen, du har segrat, du har klarat det, hela världen ligger vid dina fötter
hoppet och glädjen är det ända i dit liv. Men helt plötsligt faller du, du faller snabbt, du skriker på hjälp, du håller andan, och hoppas bara på den tusendels sekund som finns kvar, att du fick en chans till.
Men det är över innan du hunnit att ta dit sista andetag.
I avgrunden är alla lika, alla sårade alla blöder alla har mörker,
alla är likar inför fallet.
Man hör aldrig ljudet, förän det har hänt just dig.