Inget smakar så bra som att vara smal.

Så när eftermiddagens kväva luft trycker på,
ökar friktionen mellan hennes fingrar och nyckelben.

Ett gediget gnidande som i huvudet,
gör dem tydligare för världen,
tydligare för henne själv.

Och en söndagsmorgon kan inte spenderas
bättre än med ångest i löparspåret.

För hon vill också ha vassa knän och armbågar
som någon kan skriva flera sidor av poesi om.

Och ingen annan förstår harmonin,
i att dra fingrarna över revbenen och känna
hur deras mellanrum expanderar
i takt med att allt annat imploderar.