Jag tror inte på döden, för jag tror inte på livet. livet är mätstickan för allt, så man kan inte mäta det på något sätt, och eftersom att man inte kan mäta livets kapacitet, längd, meningsfullhet utifrån någon annan synvinkel, är skällan inte pålitlig. Hur mycket jag än vill tro att det finns ett slut på det omätbara tomrummet så går mitt logiska tänkande rakt emot alla teorierna och jag har inte heller något eget svar på det, men jag har såklart en bunt med teorier. De flesta utav dem är bara ett stort dåligt hopnystat nystan utav mattematiska beräkningar utan mening, och frågor som inte leder till någon annan slutsats än att logiken inom ämnet är lika ologisk som logiken själv.
En av mina nystan är den teorin om att jag inte kan veta att jag tänker det jag säger/skriver, och därför kan jag inte tänka klart förrän allt stannat och kan jag få bara en sekund utav total tystnad som skulle ge mig andrummet att kunna tänka över de handlingar som mitt liv faktiskt är byggt på. Det betyder då att jag inte kan svara på frågorna om det djupt liggande psykologin för att jag inte kan hitta frågorna som vill ha de svaren som jag så gärna vill skrika ut.

”Cogito, ergo sum” (Jag tänker, därför finns jag) som var Renatus Cartesius absoluta bevis på att han existerade, har jag med som måttstock och då har jag, inte ett enda litet gryn av liv i mig. ”Men ändock rör hon sig” sa galleius. det var de orden han sa när han efter tortyr av inkvisitorn hade erkänt sitt mästerverk Dialog om de två världssystemen som rent hyckleri. Jag kan själv relatera till det när jag själv nu står på gränsen till svaret, men kommer på att jag måste ha tänkt för att göra dessa anteckningar och hypoteser utav min syn på döden/livet.
det blir alltså kaos, och decimaltecknen flyger runt från plats till plats samtidigt som X-summan av talet vajar emellan allt ifrån en Gogolplex till kvadratroten i pi. Allt faller samman på grund av en pårökt död gubbe som har svamlat fram något som han har sett på ett medeltida flingpack eller något sådant. Men bortser man ifrån den teorin så är jag troligtvis mer död än levande, för jag skriver ju allt som om jag har en aning (om än liten) om vad jag pratar om. Det mesta jag skriver och tänker är obegripligt även för mig själv, och alla frågor måste ha ett svar men svaren måste inte alltid ha frågor. Och det är frågorna som är de intressanta inom dessa ämnen så man skulle kunna säga att alla svaren är överflödiga och att det bästa enda rätta sättet att svara på en fråga är med en fråga. Så svarsfrågan på vad som händer efter döde är; vad åt Edward Thompson till frukost.
Den direkta frågan, som automatiskt kommer att få frågan ”va?” Det är alltså svaret. Mycket snabbt, mycket effektivt, men dock mycket advanserat. I detta fall finns bara ett svar på denna fråga och det är det som är den ultimata svars frågan.Den slutliga slutsatsen utav detta svammel måste alltså vara ett snabbt men effektivt; va?

Endast vindarna viner i trädet.