Att må dåligt är lite av livet, men är det så att man ska behöva må dålig hela tiden, eller?
Mamma bara tjatar om att man ska se framåt och tänka posstivt, men har man mått dåligt så är det nog ganska svårt att se framåt och att tänka possitivt.
I \"hela\" mitt liv har jag trott att min (så kallade) familj har tyckt om mig för den jag är och för att jag är just jag, men för några år sen upptäckta jag att jag nog måste börja tänka om och kanske se hur det igentligen är, och det var det värsta i som jag nånsin gjort.
Jag fick reda på att dom bara ville ha mig bara för att dom får pengar av att ha mig där, och tänkte jag ännu mer så såg jag att det var så, för att vad fick jag av dom pengarna, skit!
Att känna sig älskad är ju tydligen det viktigaste här i livet, men om man inte känner sig älskad, eller om man inte är älskad då, ska man bara dö då eller?
Det har jag då funderat på och funderar på det änn, men varför skulle man göra nått sånnt för, varför inte bara ta dom chanser man har här i livet och göra dom till nått gott!?
Och det värsta är när andra säger att dom har det jobbigt hemma, och typ säger \"Nej asså jag orkar inte bo hemma, pappa och jag bråkar så mycket\", dom ska ju dom vara glada över att dom enns har en pappa och har en familj och ett hyffsat bra liv, jag vet att det här ser ut som en text som bara ska förklara hur synd detv är om mig, men faktiskt inte, jag vet att det finns många som mår mycket sämre eller dom som har vart med om värre saker än jag.
Texten är till fördom som tror att dom har så jobbigt, tänk inte bara på er själva, se andra, det finns dom som har det värre.
Och till er som mår DÅLIGT tycker jag se göra det dåliga till något bra i stället, jag vet att det är svårt....

///Pelle Vinblad