Sammanlagt två veckor följde på Gian och Gabriels första möte, två veckor under vilka Gabriels liv verkade börja räta upp sig en aning. Inte så mycket förändrades egentligen – Gabriel introducerades mest som en del av Gians gäng. Han förblev Gian närmast, men de övriga kom åtminstone att acceptera hans närvaro, även om de kanske inte direkt tyckte om honom. kanske skulle de till och med ha stött bort honom, om Gian inte hade varit så envis i sina försök att integrera honom i gruppen.
Brent, Felix och Ken fortsatte att hacka på dem alla fem, men det blev aldrig några direkta konfrontationer som betydde något. Lärarna undvek Gabriel och de övriga eleverna avskydde honom, och sådan förblev situationen. Däremot mjukades mrs Stanhope och lilla Ann upp mer och mer, och Gabriel tillbringade under dessa dagar ungefär varannan natt i Gians hem och varannan i sitt eget.
Han kom att fästa sig vid lilla Ann, och vid mrs Stanhope, som efter några besök blev som en omtänksam moster för honom. Men inget gjorde mer för Gabriels lycka än det fortsatt varma förhållandet mellan honom och Gian. För Gian förblev tålmodig och vänlig, och efter ett tag hade de två hamnat i ett ömtåligt kamratförhållande, som även om det hade större chans att brista än att bära fortfarande var grundat på ett slags vänskap. Gian verkade till och med lugn angående parasiten – förutom elden på biografen så inträffade under dessa veckor inga otrevliga incidenter, och Gian pratade aldrig om det och berättade inte heller något om det för Lenne, Phil eller Chen.
De veckor som förflöt var lugna och stillsamma, och de innebar mycket glädje för Gabriels del – inte minst eftersom parasiten drog sig tillbaka en smula från hans medvetande, äcklad av den värme som plötsligt var närvarande. Under den tiden kom Gabriel att vagt minnas hur det var att leva ett bra liv, och han kom att känna en allt starkare tillgivenhet för Gian, allt eftersom dagarna passerade och ynglingen aldrig någonsin uppvisade några tecken på elakhet eller dumhet.
Det var en bra tid, men Gabriels och Gians historia förs inte framåt av bra händelser. Låt oss därför hoppa framåt i tiden en smula, till en sen fredagseftermiddag, då det lilla kompisgänget hade samlats på Haynesvilles biograf för att gå ut och äta middag tillsammans.

Just denna fredagseftermiddag var torr och solig, och det var ganska mycket damm ute på vägarna. Därför var det inte så mycket folk ute, och då gruppen hade rådgjort en stund kom de snabbt fram till att de skulle bege sig till grillbaren för att fira att veckan äntligen var slut. De hade redan varit ute på skilda håll och fått i sig några öl var, så stämningen var uppsluppen och nästan alla i gruppen var på mycket gott humör.
Så de begav sig iväg i samlad tropp, glada över att ha sluppit ifrån skolan till slut.
Att Chen fattade det plötsliga beslutet att ta en liten omväg för att besöka sin mormor lite snabbt var inget oväntat – den lilla gruppen besökte henne faktiskt ganska ofta på just fredagarna. Gabriel, som inte kände till alla detaljer, följde därför med som den tysta skugga till gruppen som han hade kommit att bli. Det var inte förrän de var nästan framme vid sitt mål som han ryckte till och miste de små antydningar till färg som han hade i ansiktet.
Framför dem, på motsatta sidan av ett litet torg, tornade en stor kyrka upp sig – en vacker stenbyggnad med blyinfattade, mångfärgade glasfönster och detaljrika stenstatyer i nischer längs med väggarna. Gabriel stannade tvärt då han insåg att de var på väg mot kyrkan, och efter ytterligare några steg insåg gruppen att de hade tappat en medlem. De stannade förvånade till och vände sig om mot Gabriel, som stirrade förbi dem med ett spänt, nästan skräckslaget uttryck i ansiktet.
- Vad är det? Frågade Chen uppfordrande och satte händerna i sidorna.
- Håller din mormor… till i kyrkan? Frågade Gabriel långsamt, och det hördes tydligt att han vägde varje ord på silvervåg innan han yttrade dem.
- Givetvis, svarade Chen förvånad. Eller, ja, det kan ju inte du veta så klart. Hon kommer hit varje fredag och hjälper till med en del föreningar knutna till kyrkan, planerar gudstjänster, arrangerar blommor och sådant där. Vi brukar titta in då och då och säga hej. Är det något problem?
Gabriel visste inte vad han skulle svara. Tre av de fyra personerna framför honom stirrade uppfordrande och nästan lite irriterade på honom, och han kunde inte förklara vad det hela handlade om för dem. Han svalde hårt några gånger, och pressade sedan fram ett tunt leende.
- Nej… nej, inget problem. Men jag tror att… tror att jag väntar utanför i stället, okay? Kyrkor gör mig… gör mig… ganska illa till mods.
Chen, Lenne och Phil stirrade häpna på honom, och även Gian var rejält förvånad. Men då han märkte att frågorna låg i luften beslöt han sig snabbt för att komma till sin stackars väns undsättning, hur lite han än begrep av det hela.
- Det ska väl inte vara något problem, svarade han hurtigt och slog ihop händerna. Tror faktiskt att jag själv uteblir den här gången, jag med – jag lovade nämligen mamma att jag skulle kila bort till järnhandeln och plocka upp några mått därifrån.
Han nickade mot nämnda järnhandel, som bara låg på motsatta sidan av torget.
- Om jag sticker dit så kan Gabriel vänta utanför kyrkan, så sammanstrålar vi allihop där när vi väl är klara. Blir det bra?
Lenne var nära att ställa den fråga som svävade i luften, men hon kunde läsa Gian ganska bra och hon insåg genast att han hade kommit med sitt förslag för att skydda Gabriel. Hon begrep verkligen inte varför – vad var det för fel på killen egentligen?! Men å andra sidan så hade hon lärt sig, att även om Gian inte var världens mest intuitiva människa, så fanns det ingen som var bättre än han när det gällde att nosa sig fram till människors problem och orsakerna till dessa. Så hon beslöt sig för att lita på honom, och stängde munnen igen.
- Det blir fint, svarade Phil i allas ställe. Men låt oss sätta fart – jag vill gärna äta innan det blir för sent.
Gruppen fortsatte tillsammans bort till kyrkans vidöppna träportar, där den slutligen splittrades. Gian begav sig bort över torget, Lenne, Chen och Phil begav sig in i den vackra byggnaden, och Gabriel ställde sig för att vänta – gott och väl tio meter bort ifrån kyrkan. Han stod med armarna omkring sig själv, som om han frös mitt i sommarhettan, och hans ansikte var så vaxblekt att det lika gärna kunde ha tillhört en porslinsdocka. Gian kastade en orolig blick på honom över axeln medan han gick, men han resonerade som så, att Gabriel säkert skulle klara sig fint under den korta tid besöket i kyrkan skulle ta.

Lenne, Chen och Phil behövde dock bara någon minut för att få bekräftat att Margareta minsann hade lämnat kyrkan för en halvtimme sedan för att hjälpa till att arrangera blommor i samlingslokalen, så trion återvände irriterade ut på gatan igen. Gabriel stod kvar där de hade lämnat honom, tio meter ut på torget, en blek, tunn och bräcklig gestalt som alla tog vida omvägar omkring.
Det som hände därefter var inte något som någon i trion hade orsak att vara stolt över, men jag måste ändå påpeka, att det inte var elakhet som drev dem att göra det de gjorde. De var alla tre irriterade på sin nya bekantskaps slutna och besvärliga sätt, sura över att de hade gått över till kyrkan i onödan, och säkert talade de där ölen också sitt språk då de utväxlade blickar och snabba leenden i samförstånd innan de gick över till Gabriel.
Den blåögde ynglingen hade ingen orsak att ana oråd, så han vände sig genast till dem med frågande min då de kom fram.
- Var hon inte där?
- Inte för tillfället, bekräftade Chen med ett litet skratt. Men du borde ändå ta en titt, hördu. Det är en väldigt vacker kyrka, och du kan ju inte kalla dig för Haynesvillebo innan du har sett den inifrån.
- Gians mamma håller till här en hel del, tillade Lenne med ett glatt fnitter. Och om du vill kalla dig hans vän så måste du väl veta vad hans familj sysslar med på dagarna?
Deras ord var inte förolämpande, utan lätta och lekfulla. Trots det kunde Gabriel känna hur blodet rusade upp i ansiktet på honom, och han tog rent automatiskt ett steg tillbaka från trion.
Gabriels reträtt stoppades då Lenne grep tag i hans handled, och genast grep den välbekanta känslan av obehag och rädsla honom. Han visste inte vad han skulle göra, och något i Lenne – kanske spriten, kanske något långt, långt mera ondskefullt, som inte tillhörde henne själv – fick henne att utnyttja den blåögde ynglingens osäkerhet. Hon greppade hastigt hans andra handled och skrattade till.
- Kom igen, killar! Vad säger ni, ska vi ta och göra Gians nye vän till en äkta Haynesvillare innan han kommer tillbaka?!
Dessa ord fick Gabriel att hoppa till, och han försökte rent automatiskt att slita sig fri. Men plötsligt var även Phil och Chen framme, och han kände sig klaustrofobisk då tre kroppar oväntat och oönskat pressade inpå honom, då flera par händer grep honom, höll fast honom, grep honom om midjan och fängslade hans händer. Parasiten vädrade genast händelsernas förlopp, och Gabriel tvingades koncentrera sig på att pressa tillbaka den. För han förstod mycket väl att trion egentligen inte ville honom illa, och han ville absolut inte skada dem av misstag.
Men paniken hotade att gripa honom då han plötsligt upptäckte att kyrkportarna hade kommit närmare, och han började vrida sig, kämpa för att komma loss. Men mot sig hade han tre friska och starka unga människor, medan han själv inte hade sovit ordentligt eller ätit en hel måltid på fem år. Han knuffades närmare och närmare den hotande porten, och paniken steg mer och mer inom honom. Hans händer var hårt fasthållna, han kunde inte slå, han kunde bara vrida sig, stamma fram protester och gräva ned kängorna i gruset, och det ledde honom ingen vart.
Lenne, som inte såg någon speciell orsak till Gabriels beteende, skrattade till då de slutligen hade lyckats släpa honom hela vägen fram till porten.
- Åh, kom igen! Uppmanade hon irriterad då han fortsatte att vrida sig och yttra stammande, osammanhängande protester. Det är en vanlig kyrka, den kan inte skada dig!
Det var Phil som slutligen uppfattade att motståndet de möttes av var lite för desperat, rädslan lite för äkta, för att det de gjorde skulle kunna uppfattas som ett oförargligt skämt. Han råkade uppfatta en glimt av Gabriels ansikte, och det han lästa där var inget annat än ren fasa.
Phil släppte omedelbart sitt tag om den blåögde ynglingen, för även om han inte förstod så förlorade skämtet med en gång allt den småroliga och skämtsamma i hans ögon. Han öppnade munnen för att säga till sina vänner, men det var redan för sent – med förenade ansträngningar lyckades Lenne och Chen försätta Gabriel ur balans, och de mer eller mindre slängde in honom i den gamla kyrkan.

För en sekund kände Phil sig nästan dum för sin tvekan – inget mera dramatiskt hände, än att Gabriel föll och landade med en hård duns på det skrovliga stengolvet.
Men problemet var, att han inte reste sig upp igen. Då han väl hade fallit blev han liggandes på golvet, utsträckt på rygg, till att börja med stilla och tyst som ett lik. Sedan gav den unge mannen ifrån sig ett hjärtskärande, ynkligt jämrande, ett ljud som inte kunde ha varit mera sorgligt om det så hade kommit ifrån en överkörd kattunge.
Lenne och Chen, som dittills hade stått och småskrattat åt sitt lilla skämt, uppfattade slutligen att något var fel och blev tysta. Men Phil var först med att stiga in i kyrkan.
Han förstod ingenting. Gabriel låg blick stilla på golvet, med slutna ögon och hårt knutna nävar, men utan några uppenbara skador. Men så tycktes den bleke ynglingen stelna, hans muskler drog ihop sig, och sedan genomdrogs de av en kraftig skälvning – och sedan ytterligare en…
Phil såg hur Gabriels porslinshud på en sekund blev röd, och han förstod först inte vad som hänt. Men då det röda började samla sig i en tunn pöl omkring den krampande, ryckande kroppen insåg han slutligen att det han såg var blod. Mycket blod – oförklarligt blod, som inte kom ur något sår, men som ändå plötsligt täckte Gabriels ansikte och händer i tunna, jämna lager.
Phil kände det som om han befann sig i en bisarr mardröm, han visste inte vad han skulle göra. Allt var så oväntat, så plötsligt. Han kunde svagt uppfatta hur de två kvinnorna som befann sig i kyrkan började skrika i bakgrunden, men han hörde inte vad de sade, och då någon plötsligt och oväntat dök upp till höger om honom och fortsatte förbi honom var han bara glad att få överlämna kommandot.

Gian blev förvånad då han återkom till kyrkan och hittade samlingsplatsen tom, och med den tanken att Gabriel kanske hade ändrat sig fortsatte han oberört in i kyrkan. Väl inne stannade han genast till som om han hade gått in i en vägg, och stirrade med stora ögon på scenen framför sig.
Gabriel låg på det skrovliga stengolvet, och runt omkring honom stod Lenne och Chen, som såg panikslagna ut, och Phil, som såg chockad och förstummad ut. Längre in i kyrkan stod två äldre kvinnor – den ena gestikulerade och skrek, med blicken stadigt fäst på den fallne ynglingen, medan den andra försökte lugna ned henne utan framgång.
Men det var Gabriels tillstånd som pockade på uppmärksamhet. Hade det inte varit för att alla hans muskler ryckte i spasmer så skulle Gian ha trott att han var död. Han var täckt av blod, låg i en pöl av svartrött blod som långsamt växte, och då och då gav han ifrån sig små plågade ljud, som om han hade fruktansvärt ont. Det gick inte ens att avgöra om han var vid medvetande eller inte.
Åsynen chockade Gian lika mycket som alla andra, men trots allt var han mera förberedd eftersom han hade fått höra Gabriels historia. Därför slets han från chock till handling till och med snabbare än den lugne och metodiske Phil, och han skyndade sig fram till den blodige ynglingens sida. I ögonvrån såg han hur de gamla kvinnorna lämnade kyrkan via en sidodörr, något han var tacksam över – de två hade redan sett alldeles för mycket.
Gian hukade sig ned intill den skakande figuren på golvet och sträckte ut en hand emot honom. Då han rörde vid Gabriels hand täcktes hans fingrar omedelbart av blod, och huden under kändes fruktansvärt kall. Med stigande misstro och häpnad insåg Gian plötsligt att det verkligen inte fanns något sår. Blodet… blodet verkade faktiskt strömma direkt ur Gabriels porer.
Gians huvud började snabbt dra slutsatser mellan Gabriels tillstånd, parasiten och hans vägran att gå in i kyrkan, och han var precis på väg att lyfta upp sin vän för att bära ut honom ur byggnaden då Gabriel flög upp på fötter på egen hand. Han blev ståendes och fortsatte att skaka i hela kroppen medan blodet fortsatte att strömma ut ur honom, och då Gian själv reste sig upp visste han genast att något var fel.
Gabriels ögon hade alltid varit blå, blå som havet. Nu lyste de plötsligt som brinnande guld, och hans ansikte var bakom den blodiga masken förvridet av ett groteskt, hemskt leende som inte på något vis hörde hemma på hans ansikte.
Gabriel tog några stapplande steg baklänges, bort ifrån Gian, och lämnade blodiga fotspår efter sig där han steg. De hemska, gyllene ögonen borrade sig in i Gians, omedvetna om de andra som var närvarande, och plötsligt lyfte Gabriel en blodig hand och pekade på den grönögde ynglingen.
- Du! Rosslade han fram, med en röst som var desto mera skrämmande eftersom Gabriels egen röst bara hördes som ett eko. Den röst Gian hörde mest av var hes, djup och dånande, och fruktansvärt skrämmande. Han hörde Lenne ge ifrån sig en förskräckt flämtning, och steg som antydde att Phil och Chen långsamt drog sig närmare.
Trots det så tog Gian flera steg närmare Gabriel, skrämd men också oroad och förbryllad.
- Gabriel…? Frågade han tvekande.
Den slitna skepnaden framför honom gav ifrån sig ett kallt, glädjelöst fnitter vid frågan och höll avvärjande upp händerna.
- Inte alls! Inte alls…
Gian kände gåshuden sprida sig utmed armarna då gestalten framför honom fortsatte att tala med samma döda, rosslande röst. Det hela kändes fullkomligt overkligt – solen sken utanför och folk firade sin fredag runt om i staden, och här stod Gabriel i kyrkan, täckt av blod, och betedde sig som om han hade blivit fullkomligt galen.
Det gyllene ljuset tycktes plötsligt flamma upp ytterligare i Gabriels blick, och han tvärvände plötsligt och oväntat och stormade iväg längs med gången mellan bänkraderna. Medan han gick mumlade han meningslösa saker för sig själv och skrattade då och då det där blodisande, fruktansvärda skrattet, och till att börja med blev den förskräckta kvartetten bara stående och stirrade efter honom.
Men så stannade Gabriel till strax utanför repen som avskärmade altaret från allmänheten. Han stod strax intill den vackra, uråldriga dopfunten i trä, en magnifik sak som Gian själv hade döpts i en gång i tiden. De gyllene ögonen stirrade outgrundligt upp på den vackra altartavlan, som visade korsfästelsen, och plötsligt for en våg av onda föraningar igenom Gian.
Han började rusa framåt samtidigt som han hörde Gabriel mumla, alltjämt med den där vansinniga, döda rösten:
- Dog på korset för allas synders skull, haha. Fräls oss alla ifrån ondo, haha. Säg mig, vad kan ni göra?! Vad kan ni göra för att stoppa mig?!
Då han yttrade de sista orden snurrade Gabriel slutligen runt emot dopfunten, och kraschen då hans knytnävar slog in i den ekade genom hela kyrkan. Och trots att dopfunten var en stor och tung sak som hade stått obruten i århundraden, så föll den genast över ända till följd av angreppet. Den vackra träkonstruktionen dundrade i golvet, och förvandlades trots den obefintliga kraften i fallet till en enda hög med slitet träsplitter.
Vid det laget var Gian nästan framme vid honom, och han hörde rop och skrik bakom sig. Utan att bry sig om vad som hände vid kyrkans ingång kastade han sig fram och lyckades gripa tag i Gabriel, som stod skälvande och darrande, och alltjämt blödde som om all hud hade slitits av honom.
- Vad håller du på med?! Lyckades Gian få fram.
Men så råkade han möta den gänglige ynglingens blick, och ett uttryck av förståelse korsade hans drag.
- Du… du är inte Gabriel, konstaterade han stilla.

Den tilltalade skrattade sitt livlösa skratt igen och gav honom sedan en svag liten nickning – så svag, att ingen annan än Gian kunde uppfatta den. Sedan ryggade Gabriel, eller varelsen i Gabriels kropp, undan från Gian och försökte slita sig fri. Den grönögde unge mannen var dock fullt beredd, och lyckades behålla sitt tag. Uppretad började varelsen att kämpa för att befria sig, men även om den var stark så var kroppen den höll till i kraftigt försvagad.
Varelsen blev argare och argare, och plötsligt började den spotta förbannelser emot Gian, svor åt honom och försökte komma åt att slå honom över ansiktet och få tag om hans handleder. Och det blev gradvis allt svårare att behålla greppet – det var som om Gabriels styrka tilltog för varje sekund.
Gian var illa ute, men turligt nog för honom så kom Phil och Lenne fram till honom innan något otrevligt hann hända. De hjälpte honom att hålla fast den gyllenögda gestalten, vilket var långt ifrån lätt. Gabriel kämpade som en galning, han var isande kall att röra vid, och blodet gjorde det omöjligt att få ett riktigt tag om honom. Trots det så lyckades trion slutligen med att få övertaget, och på Gians uppmaning började de släpa den kämpande gestalten över golvet, fram emot den vidöppna sidodörr genom vilken de båda kvinnorna hade flytt.
Varelsen hade dock inte spelat ut sitt sista kort. Plötsligt tycktes gestalten de höll fast genomfaras av en stark elektrisk stöt, och de tre släppte samstämmigt och överraskade sina grepp. Det var som om en luftkudde omgav figuren i deras mitt – de tre kastades bakåt, bort från Gabriel, och de kom allihop att tämligen ograciöst falla ihop på golvet.
Lenne och Phil började omedelbart kravla sig upp igen, men varelsen hade vänt sig emot Gian nu, och denne fann att han hade svårt att röra sig. Han lyckades kravla sig upp i något slags halvhukande ställning, men där var det stopp. Han stirrade in i de gyllene ögonen på figuren som höjde sig över honom, och kände sig lätt hypnotiserad.
Varelsen blängde ned på honom, men förutom hatet som brann så tydligt i dess blick så fanns där något annat – något som Gian inte riktigt kunde identifiera, men som i alla fall låg väldigt nära nyfikenhet och undran. Varelsen tog ett steg närmare den förstenade ynglingen, och plötsligt kunde han höra dess väsande röst igen trots att Gabriels mun var stängd.
- Varför försöker du ens? Det är hopplöst. Din envishet är… förvånande, människa. Jag skulle vilja…
Den sträckte ut en hand emot den förstenade Gian, och Lenne och Phil, som åsåg det hela, gjorde sig tillsammans med Chen redo att kasta sig över den medfarna figuren ännu en gång för att skydda sin vän.
Men det visade sig snabbt vara onödigt.

Då Gabriels hand befann sig ungefär två decimeter från Gians ansikte tycktes den unge mannens kropp ännu en gång genomfaras av en våldsam krampryckning. De gyllene ögonen blev återigen blå, och i samma sekund släppte den förlamning som tycktes ha gripit Gian. Ynglingen flög genast upp på fötter igen, men utan att släppa Gabriel med blicken. De blå ögonen brann nu av smärta, rädsla och chock, och han stirrade på Gian som om han inte kunde tro sina ögon. Gian lade också avlägset märke till att Gabriel äntligen hade slutat blöda – han var fortfarande täckt av blod, men det kom inte längre något nytt.
Han hade halvt väntat sig det, och därför stod han också redo då Gabriel sjönk ihop som en trasdocka på golvet. Gian lyckades fånga upp den tunna gestalten i famnen precis lagom för att hindra honom från att spräcka skallen emot stengolvet, och sänkte sedan försiktigt ned honom.
I en rent reflexiv rörelse strök han det blodiga håret ur ögonen på Gabriel, och konstaterade samtidigt att den unge mannen var medvetslös.
Gian förblev på golvet i ytterligare några sekunder, utan att släppa den utmärglade gestalten och utan att veta vad han skulle ta sig till härnäst. Men så märkte han att Gabriels andetag fortfarande kom en smula kippande, och han insåg att han gjorde bäst i att följa sin ursprungliga plan och få ut honom ur kyrkan.
Gian reste sig upp och lyckades utan några större problem med att lyfta upp sin vän från golvet. Det var som att hålla i ett mordoffer – kallt, blodigt och fullkomligt livlöst.
Gian såg sig omkring bland sina församlade vänner, nästan lite generad. Deras chockade ansiktsuttryck sade allt, och han insåg att han skulle ha ett och annat att förklara innan den här dagen var över. Men han prioriterade rätt och inledde helt enkelt med att bära ut sin börda ur kyrkan, och efter en kort sekunds tvekan följde trion efter honom.
För stunden var ingen av dem medvetna om de mängder med blod som deras besök efterlämnade på kyrkans golv.

Utanför den vackra stenbyggnaden letade Gian snabbt reda på en någorlunda undanskymd gräsplätt, där han sedan lade ned sin börda. Gabriel var fortfarande medvetslös, och det fanns inte mycket mera han kunde göra för honom än att ta av sig sin skjorta, rulla ihop den och skjuta in den under huvudet på honom.
Tursamt nog så hade inga nykomlingar tillkommit än – tanterna hade visst sprungit ganska långt innan de stannade upp för att berätta sin historia. Så de hade lite tid på sig, och Gian utnyttjade den genom att vända sig till Phil och fråga:
- Vad i helsike gjorde han inne i kyrkan?! Han sa ju att han inte ville gå in?!
Phil, Lenne och Chen utväxlade skamsna blickar sinsemellan, och Gian drog genast sina slutsatser och blängde på dem.
- Herrejävlar! Ni gjorde väl inte…?!
- Vi ville bara retas med honom, försökte Chen försvara sig, röd i ansiktet. Hur skulle vi ha kunnat veta…?
- Det var otroligt dumt gjort, avbröt Phil och hängde generad med huvudet. Jag antar att vi bara ville… mjuka upp honom lite med ett dumt skämt. Han är ju alltid så förbannat allvarlig…
- Men vad var det egentligen som hände?! Avbröt Lenne i sin tur. Hon blängde på Gian med skarp blick.
- Jag försvarar inte vårt lilla påhitt, fortsatte hon i samma vassa tonläge. Men det förklarar inget! Vad är det för fel på honom?! Vad hände?!
Gian öppnade munnen utan att ha en aning om vad han skulle svara, men tursamt nog för honom så slapp han säga något. Plötsligt gav den blodiga gestalten på marken ifrån sig ett svagt stönande, och samtligas blickar återvände till honom.
Gabriels ögonlock rörde sig en aning, och sedan öppnade han dem helt. För en sekund var Gian spänd och redo att handla, men så såg han att den blodige ynglingens ögon fortfarande var blå.
Gabriel tittade upp på dem med ett yttryck av yttersta förvirring i ansiktet, och sedan flämtade han till och for upp i sittande ställning så snabbt att han höll på att skalla Lenne. Han stannade inte ens där – medan de andra höll på att resa sig upp stod han redan upprätt och raglade fram och tillbaka som om han vore berusad. Han höll en hand hårt pressad mot pannan, och hans andetag lät lika ansträngda som om någon hade tagit strupgrepp på honom.
- Hur må… började Lenne bekymrad.
- Bara bra, avbröt han henne kort.
Gabriel tog några vacklande steg, fick ordning på sina lemmar igen, och började sedan gå, trots att han såg ut att vara nära att svimma igen.
- Bara bra. Ledsen, jag menade inte att kvadda er fredag. Vi ses. Hej då.
Hans abrupta avsked lämnade de fyra kvarvarande tämligen förstummade, innan Chen lyckades kväka fram:
- Men… men… hördu! Du måste vänta här! Jag är säker på att någon har ringt ambulansen vid det här laget…
- Jag ska inte till sjukhuset, avbröt Gabriel kort och utan att sakta ned sina steg.
Chen öppnade ilsket munnen, uppfattade blicken han fick ifrån Gian, och stängde den igen. Trion såg förvirrade och olyckliga ut, och Gian fattade snabbt sitt beslut. Han gav dem med en snabb gest instruktioner att återvända in i kyrkan, och kände sig mycket lättad då de alla tre gick med på det tysta förslaget utan protester.
De var inte mogna för att hantera det här. Inte ens Gian själv var mogen för det, men trots det så började han följa efter Gabriel som hade fortsatt över torget med samma snabba, vacklande steg som tidigare. I den sekunden så kände Gian i sanningens namn mest för att följa efter sina vänner in i kyrkan igen, men hans pliktkänsla förbjöd honom, så han följde efter sin uppskrämde vän i stället.
Gabriel brydde sig inte det minsta om de skrämda och överraskade miner som mötte honom överallt. Han var medveten om att han var täckt av blod, och hela kroppen ömmade och värkte efter den hårda behandling den just hade genomgått, men paniken och rädslan uppslukade alla kroppsliga men. Han var tvungen att komma bort, komma bort från Gian, komma bort från människor över huvud taget, och det faktum att den unge mannen följde efter honom bidrog bara till att mångdubbla paniken.
Halvt hysterisk fortsatte den utmattade mannen över torget tills han slutligen nådde fram till den busshållsplats som han hade tagit sikte på. Tack och lov så stod där inga andra resenärer och väntade. Väl där stannade han till och blev stående med armarna omkring sig själv, skälvande som ett asplöv, medan han väntade på att bussen skulle komma.
Han insåg själv att hans sätt att hantera situationen inte var särskilt rationellt eller intelligent – historien om vad som hänt i kyrkan skulle väl snabbt läcka ut, och sedan skulle allt vara igång igen. Men för stunden brydde han sig inte. Han ville bara bort, ut ur staden, bort från alla människor, och speciellt bort från den grönögde unge man som nu stod strax intill honom och studerade honom med tankfull blick. Parasiten hade för några minuter varit i kontroll, och resultaten kunde ha blivit ödesdigra för Gian och hans familj. Gabriel kunde känna parasitens kamp inom sig, höra dess lågmälda skratt, men han stängde den med en enorm ansträngning ute.
Men hans självkontroll vacklade mer och mer, och då Gian slutligen tilltalade honom var det som om dammen slutligen brast.
- Är det säkert att du kan ordna upp det här själv? Frågade den unge mannen stillsamt.
- Det ordnar sig, svarade Gabriel, kort och giftigt. Som du kanske minns så har jag sett efter mig själv i fem år nu. Jag har fixat det bra hittills, och jag behöver inte din hjälp för att fortsätta med det.
Utan att ens titta på honom kunde han uppfatta att hans ord fick Gian att känna sig både sårad, arg och ledsen. Men det var så här det måste bli, det var så här det skulle bli förr eller senare i vilket fall som helst, och hur förtvivlad och desperat han än kände sig så hade han inte rätt att fortsätta med det han gjorde längre…
- Du behöver inte bete dig så här, Gabriel, svarade Gian slutligen med en frostig, farlig underton i rösten. Det finns absolut ingen anledning att…
- Ingen anledning?! Avbröt Gabriel honom skarpt och svängde slutligen runt och stirrade på Gian. Avskyn i hans ögon fick den unge mannen att stelna till, och för en sekund dök det upp en glimt av osäkerhet i de gröna ögonen.
- Ingen anledning?! Det var dina kompisar som slängde in mig i den där kyrkan! Du begriper inte det här! Du begriper inte vad de kunde ha ställt till med!!
- De betedde sig idiotiskt, försökte Gian försvara sina vänner. Men de är ledsna för det, och…
- Ledsna?! Gabriel gav ifrån sig ett hest litet ljud som eventuellt kunde ha påmint om ett skratt. Ledsna?! Är det meningen att jag ska bli imponerad?! Är ni verkligen så förbannat dumma i er lilla grupp?! Jag hoppas att jag slipper se er mera så länge jag lever!!

Den sista meningen träffade mitt i prick. Gians ögon svartnade då all humor och värme sögs ut ur dem, och ersattes av kylig besvikelse och vrede. Åsynen fick Gabriels inre att dra ihop sig i plåga, men genom något slags perverst mirakel lyckades han förbli där han stod utan att backa undan eller vika med blicken.
De två unga männen stod där en lång stund, ansikte mot ansikte, och atmosfären emellan dem blev kallare och kallare för varje sekund. Det var Gian som slutligen tog till orda igen, och han gjorde det långsamt, utan att vika undan med blicken.
- Jag tror tyvärr att det är en omöjlig önskan, om du planerar att gå färdigt skolan här. Men jag lovar att vi kommer att hålla oss ur vägen för dig i fortsättningen, så oroa dig inte.
Han började vända sig om, men avstannade halvvägs i rörelsen och kastade en blick nedåt innan han tillade:
- Och även om du inte vill gå till sjukhuset så råder jag dig att låta någon ta en titt på dina händer. Det där ser inte bra ut.
Gabriel såg inte efter själv – han kunde mycket väl känna den dova, dunkande smärtan i händerna, som hade krossats delvis då han slog till dopfunten inne i kyrkan. Han kunde också känna det färska blodet, som långsamt strilade nedför hans fingrar och föll i droppar på jorden. Men han kunde inte ha brytt sig mindre om det, för Gian vände slutligen ryggen mot honom och började gå upp mot torget igen.
Gabriel följde honom med blicken en lång stund, tills han slutligen svängde runt ett hörn och kom utom synhåll. Hans verklighet kändes i den stunden tom och bomullsinpackad, och han förstod inte helt och fullt vad det var som hade hänt.

Han förblev i detta tillstånd tills bussen kom. Han noterade inte de stirrande blickar som riktades mot hans blodiga uppenbarelse, eller den uppenbara rädslan i chaufförens blickar då hon släppte ombord honom på bussen. Han märkte inte att fordonet var tomt på passagerare en hållplats senare, och han tänkte inte på att det bara var ren tur att han över huvud taget lyckades ta sig hem utan att bli arresterad.
Gabriel betedde sig mycket lugnt hela vägen hem. Väl framme öppnade han ytterdörren långsamt, smög stilla förbi de stora hålen i trappan, och sköljde rent ansikte och armar från torkat blod i badrummet. Därpå bytte han kläder och sjönk ned i sin slitna skinnsoffa.
Det var först då som verkligheten slutligen kraschade in i honom igen, och medan han kröp ihop till en liten boll på soffan upprepade han gång på gång för sig själv mantrat att det var bäst, det som hade hänt, att det var oundvikligt och att han hade gjort det för Gians skull. Det hjälpte givetvis inte det minsta.
Gabriel blev kvar på soffan resten av den fredagen, och de ljud han då och då gav ifrån sig påminde mest av allt om de som kunde tänkas komma från ett dödligt sårat djur. För hur kortvarig hans lilla utflykt till ett verkligt liv än hade varit, så hade den lämnat honom tom och otillfredsställd, och desperat efter mera. Och inuti honom lurade parasiten, munter och tillfreds med situationen, och ivrig att utnyttja de sår som Gians frånvaro hade lämnat hos Gabriel.


Gians fredagskväll blev inte fullt lika ledsam. Faktum var att han tillbringade den tillsammans med vännerna på grillbaren och puben, precis som planerat. Men innan de väl hade förflyttat sig dit hann han med ännu ett besök i den ödesdigra kyrkan, där Lenne och Phil och Chen förevisade något mycket märkligt för honom.
I brist på annat att göra hade de försökt torka upp något av blodet från golvet, och det de förevisade var det märkliga faktumet att det inte var möjligt. Då Gian hukade sig ned vid en av de många blodpölarna och rörde vid den upptäckte han, att blodet redan hade torkat, men att det trots det var lika rubinrött som det varit då det hade lämnat Gabriels kropp.

Genom åren som följde skulle prästen och församlingsborna försöka ta bort de många blodfläckarna med varmt vatten, soda, syra och skrubbmedel. Alla försök kom att bli fullkomligt resultatslösa, och ungefär hundra år ifrån den dagens händelser hade de klarröda fläckarna och spåren på golvet vävts in i kyrkans mytologi.
Det berättades aldrig några smickrande historier om Gabriel och hans del i det hela – men det ska ändå erkännas, att legenderna gjorde historien långt vackrare och trovärdigare än vad den egentligen var.