Mina andetag. Dom immar mot rutan. Som frost ditt skäggstubb. Älskade pappa. Du visade mig hundra gånger hur jag skulle leva mitt liv. Hur jag skall omhulda min verklighet med kärlek, auktoritet och ansvarstagande. Om allting som en vuxen bör kunna, om allting som definierar oss till det vi är. Till män.

Jag fick vänta arton långa år innan du accepterade mig som det. Som man. Som en vuxen, med välnärd kropp, med breda axlar, stadig inkomst och hjärtat djupt rotat i bröstet. Aldrig på armen, inte så som jag själv har gjort för att överleva solljuset. Det var alltid onödigt komplicerade meningar, alltid facktermer för dom förstående, lärda och kunnande. Precis så som du ville vara. Och som du alltid kommer vara.

Och jag anstränger mig så. För att bli klappad över ryggen, när allt jag fortfarande vill är att sitta ihop krupen i din famn. Få gråta, bli tröstad och förstådd. Kanske i alla fall någon gång få höra att allting faktiskt löser sig. För jag lovar dig- att jag själv ser vad som är problemen. Även om jag fortfarande behöver få dom utpekade.

Vi är likadana du och jag. Det har du sagt så många gånger. Och det gör mig så stolt att höra. Du lärde mig allt som jag behövde för att nästan kunna stå på egna ben. Resten fick jag lära mig själv. Och du släppte din heltidstjänst som pappa. Blev det på halvtid, kanske sjuttiofem procent. När du behövde det. För jag kanske är lite långsam, men jag behöver fortfarande din vägledning, jag behöver få känna din parfym i mina kläder. Behöver fortfarande läras. Aldrig kommer jag bli fullärd när du är så långt borta. Älskade pappa.

Och vi är likadana. Du fann ditt överjag i din kamp för att överleva. Du lärde dig att lägga lock på dina känslor. Lärde dig att lära oss, hur vi skulle leva. Aldrig som du gjorde. Men som vi borde. Du fann ditt paradis. Din kvinna i nöd. Ditt nya liv. Där vi inte riktigt får plats. Men det är okej. För jag får fortfarande sakna dig, och det kommer aldrig tas ifrån mig. Min pappa. Min förebild och idol.

Hur skall jag kunna bli e bättre pappa än vad du är? När du har gjort så många fel, och när jag aldrig kommer kunna konfrontera dig. För att jag förstår. Jag förstår allt du har gjort. Varför vi blev bortvalda. Varför ditt eget liv var tvunget att ändras. Du visade mig din dagbok, om hur separationen gick till egentligen. Med mamma, med Marianne och med resten av familjen. Kanske är det sant. Kanske skapar jag mina egna minnen. Men jag kan inte vara arg på dig. Aldrig. Det enda jag kan göra, är att precis som jag gjorde sist, gråta. Jag lovar att fortsätta krossas när du vill det. Jag lovar att byggas upp som du vill ha mig. Gång efter gång. För du behöver det också.