Förevigt låst i en reflektion. I så många olika namn, vill tro att jag klär i allt ni kallar mig. Jag ser mig i spegeln, och reflekterar över min reflektion. Ofta. Det är inte mitt utseende jag stirrar mot. Det är alla spegelbilder som någonsin låsts i en millisekund av oansvar.

Jag har min enkla biljett till andra sidan världen, min lunchkupong som precis gått ut. Min enkla resa mot oändliga vidder, där jag ifred kan meditera över mina reflektioner. Ensam sittandes i mitt natt tåg. Metaforen för min inre kamp som aldrig vill ge upp. Som ständigt föds på nytt för våra vetenskapsmän hittar nya termer som kan placera oss i alla dom fack som ger oss fler Akilleshälar, fler parkeringsrutor för rullstolsbundna eller fler bidrag. Jag vill inte vara lättsårad, jag vill vara omöjlig att pierca. Jag vill vara älskad, jag vill vara rik, eller i alla fall problemfri. I min resa.

Det borde antagligen vara ett spännande lugn som lägger sig över min själ när jag envisas i att andas i min lilla plastpåse. I min bärbara lunga som slutat filtrera all skit jag tänker. Som låter mig vara ocensurerad i min enkla briljans. Som jag själv inte förstår. För en vacker dag kanske någon kommer, knackar mig på axeln och säger: "Isak, vi vet vad du har gått igenom, du överlevde din historia, nu är du fri".