Just nu är det mörkt.
Mina hjärtslag hra bytt plats med mina lungor, och mina lungors kapacitet bara krymper, och krymper. Mina luftvägar har täppts igen av kära och nikotin, och mitt hjärta är krossat. Det är så fint, att se hur domino-effekten aldrig väntar på sig. Utan hur saker och ting envisas med att falla tillsammans.

Min Karma vände ryggen, hon fann någonting annat att vila sina stora ögon på. Sina vackra ögon på. Och det är. Så satans svårt att vara stark. Hur skall man klara av att stå på sig när allting verkar skita sig samtidigt? Mina problem växer i precis samma takt som mitt avståndstagande till verkligheten ökar.

Förr när jag mådde dåligt, så fans det några utvägar. Man kunde röka ner sig på brunt eller grönt. Slå sina händer blodiga mot ensamheten till någon såg, någon sträckte ut en hjälpande hand och... kanske kramades lite? Men faktum är att allting sådant blir det mindre och mindre av.

Numera är det medaljstort att resa sig ur sängen, det är övermänskligt att få någonting presterat. Det är... Skita samma egentligen.