Dagen då Gabriel Ryan förlorade kampen var en solig och tryckande het tisdag, som inleddes utan något som kunde ge en förvarning om vad som skulle komma att inträffa.

Det var ingen ovanlig dag. Gian uteblev från skolan eftersom åskvärmen ute hade gett honom en våldsam huvudvärk, men Lenne, Phil och Chen var på plats i skolan och lektionerna pågick som vanligt. Gabriel gav dem till och med en hjälpande hand under fysiklektionen, och de skulle senare inte minnas att han betedde sig konstigare eller verkade sjukare än någonsin förut.
Gabriel själv visste inte heller att hans tid var ute. Under dagens första timmar kände han visserligen tilltagande yrsel och svaghet, men han brydde sig inte så mycket om det eftersom parasiten för en gångs skull var tyst och lämnade honom i fred. Han fick aldrig veta exakt vad som hände – då han stod ute i korridoren och studerade anslagstavlan lämnade allt blod bara hans huvud, och han dråsade ihop och blev liggandes medvetslös i mindre än fem minuter. Det var inledningen på det hela.

I vanliga fall skulle en avsvimmad elev troligen ha tagits till skolsköterskan, men i samma sekund som han svimmade började Gabriels kropp att utstråla en fruktansvärd kyla – ungefär som om han hade legat nedfryst i en frysbox i en månad och först nu sluppit ut. Och trots att han var medvetslös så låg han med öppna ögon – ögon som hade förlorat sin blå färg, och nu hånfullt stirrade omkring sig med gyllene, död blick.
Det samlades många nyfikna elever omkring honom och flera lärare tillkallades, men ingen vågade röra den unge mannen. De blev alla bara stående där och åsåg förstummade hur frost stilla spred sig över golvet, med sin källa hos den avsvimmade ynglingen. Gabriel låg på rygg, och i fallet hade han slagit huvudet i väggen. Blod porlade sakta från en liten reva över hans tinning och fläckade golvet, och temperaturen droppade snabbt nedåt – inte bara i korridoren, utan i hela den skitiga skolbyggnaden.
Varenda person inne i byggnaden kunde känna hur värmen försvann, och den omedelbara reaktionen var förvåning och chock. Phil, Lenne och Chen tittade häpna upp från sina mattestudier och utväxlade sedan oroade blickar.
På nolltid var den högsta temperaturen inne i skolan mindre än tio plus, och samtidigt som frysande elever och lärare började strömma ut i korridorerna för att höra efter vad felet var vaknade Gabriel upp igen. Då han uppfattade situationen omkring sig – bleka, skräckslagna ansikten, kyla, smärta, förskräckta skrik och rop – kom insikten omedelbart, och för en sekund kände han en bisarr lättnad, blandad med brännande sorg.

Gabriel drog sig långsamt upp i stående ställning igen och andades djupt, utan att bry sig om att folkmängden omkring honom tunnades ut så fort han rörde på sig. Han kände sig ovanligt lätt i huvudet och han var så kall att blodet på hans ansikte långsamt frös till is, men av någon anledning så var han trots det lugn och målmedveten.
Tiden var inne, och hur mycket han än avskydde dem allihop så kunde han inte stanna kvar i skolbyggnaden. Han tänkte inte låta någon komma till skada, och då fanns det bara en sak att göra.
Tiden var inne, men han skulle kunna kämpa emot ett tag till, länge nog för att nå den plats han hade valt då han anlände till Haynesville.



Ingen försökte stoppa Gabriel då han lämnade skolbyggnaden, med ansiktet täckt av fruset blod och omgiven av iskyla. Tvärtom så drog alla sig undan då han passerade dem, och många – allt för många – noterade att värmen omedelbart återkom till skolbyggnaden då dörrarna slog igenom bakom Gabriel.
Lenne, Phil och Chen skulle ha försökt hjälpa honom om de hade vetat vad som pågick. Men även om de var snabba att räkna ut att den plötsliga kylan kunde tänkas hålla ihop med Gabriel så kunde de inte hitta honom, för korridorerna var fyllda till bristningsgränsen med pladdrande elever och skrikande lärare som försökte återställa ordningen.
En annan elev var snabb i vändningarna. Då Brent såg Gabriel lämna byggnaden och kände värmen återkomma skyndade han sig genast bort till rektorns kontor, där han mötte upp med Hayers och lågmält förklarade vad som hände. Rektorn lyssnade allvarsamt, och sedan försvann de båda två in på kontoret igen. Där slog Hayers snabbt ett nummer på telefonen, och en vanvettig vrede lös i hans ögon då han förklarade situationen för personen i andra änden. Brent väntade tålmodigt, och hans breda leende avslöjade att inte heller han hade något emot Gabriels hastiga avtåg från skolan.



Gabriel var ödesdigert omedveten om detta telefonsamtal. Han tog sig hem efter att ha skrämt vettet ur och djupfrusit en hel busslast med passagerare, och under promenaden tillbaka till huset lämnade han spår av frost och ihjälfrusen sommar efter sig där han gick. Hans kontroll gav snabbt vika, men genom något okänt mirakel lyckades han släpa sig hela vägen upp till sitt allrum innan det slutligen bröt ut på allvar.


Då Gabriel sjönk ned på sin gamla slitna soffa brann febern inom honom, och hans huvud verkade vara drabbat av en enda, oavbruten migränattack. Han kallsvettades, och hans muskler ryckte och krampade utan att han hade någon speciell kontroll över dem. Och han frös – han frös långt in i märgen, han frös så mycket att han egentligen borde ha förlorat känseln efter högst någon minut. Men det gjorde han inte, och kylan lät sig inte motas bort bara för att han kurade ihop sig på soffan under två slitna filtar. Det var som om all värme i världen plötsligt hade försvunnit spårlöst.
Gabriel bara låg där och skakade, plötsligt så utmattad att han inte ens orkade vända på sig. Det kändes plötsligt som ett mirakel att han hade lyckats släpa sig hem ifrån skolan. Genom huvudvärken kunde han höra parasitens väsande röst, han kunde känna dess slemmiga berörning, och ingetdera gjorde honom friskare. Han kunde inte ens utskilja vad varelsen sade – han kunde inte ta in mera än kylan och värken och illamåendet.
Då det senare plötsligt stegrades tiofaldigt försökte Gabriel resa sig upp, bara för att upptäcka att hans ben inte orkade bära honom. Han föll handlöst till golvet intill soffan, slog omkull bordet och skrapade upp armar och ben illa i fallet, och blev liggandes medan han desperat kippade efter luft. Illamåendet vägrade dessutom att ge vika, och han hann precis rycka till sig en plastbunke från det fallna bordet innan han gjorde sig av med allt han hade i magen (mestadels syra och kaffe).
Då han väl var klar med det blev han kvar på golvet, dubbelvikt av den intensiva smärtan i mage och bröst. Hans ögon var hårt ihopknipna, men trots det så kändes världen alltför ljus, alltför verklig och närvarande. Gabriel insåg slutligen, då han försökte flytta en hand till sitt huvud, att smärtan faktiskt hade förlamat honom. Och strax efter denna insikt kände han en varm flod välla nedför sitt ansikte – det var först då han kände kopparsmaken på läpparna som han insåg att han blödde näsblod igen.
Av någon anledning drev tanken fram ett svagt, hjälplöst skratt från den plågade ynglingen. Hans fingrar rev och slet i träplankorna som han låg på, klöste i dem medan våg efter våg av smärta dundrade in i honom, och han var vagt medveten om att han splittrade sina fingernaglar och flådde sina fingrar. Även det halvläkta såret på hans ansikte och torso brände som eld, och även om det hjälplösa lilla skrattet följdes av flera så rann tårarna nedför Gabriels ansikte nu.

Han hade upplevat smärta nästan oavbrutet i fem års tid, men det han upplevde nu var annorlunda. Han kunde inte gömma undan smärtan, dölja den bakom en likgiltig fasad. Han kunde inte röra sig, eller tänka, eller över huvud taget kontrollera sig, och om han hade haft en spegel till hands där han låg så skulle han ha kunnat se att hans ögonfärg fladdrade vilt fram och tillbaka mellan blått och guld.
Skrattet tog över igen då han insåg att Gabriel Ryan hade förlorat. Parasiten bredde ut sig inom honom, slemmig och kraftfull och hotande, och han kunde inte hålla den tillbaka längre. Den hade inte längre något intresse av att kontrollera hans hopplöst nedbrutna kropp – i stället anföll den hans sinne, hans blödande själ, rev och slet i dem, fast besluten att förgöra dem, att utplåna dem till intet.
Gabriels lemmar ryckte och krampade plågsamt, och han var vagt medveten om att hans kropp, utan att hjärnan gav kommando om det, försökte kravla sig upp ifrån golvet. Hans blödande händer gjorde fruktansvärt ont då krampen högg in igen, och då Gabriels ögonlock för en enda sekund fladdrade till och öppnade sig kunde han ha svurit på att han såg svarta linjer slingra sig fram under den papperstunna huden på vänsterhanden.
Han spydde igen, bara vagt medveten om smaken av syra och blod som fyllde hans mun. Hade han kunnat öppna ögonen så skulle han ha kunnat se något märkligt utanför fönstret - det var ännu förmiddag, men utanför fönstret sänkte sig nattsvart mörker.
Men samtidigt som mörkret sänkte sig förändrades något. Smärtan var fortfarande lika fruktansvärd, han kunde fortfarande inte röra sig… men en liten antydan till värme smög sig in hos honom, en antydan till glöd och liv som inte kunde hjälpa honom, men som i alla fall erbjöd tröst.
Gabriel öppnade sina ögon, hjälpt av värmen, för att försöka förstå varifrån den kom. Han möttes av åsynen av koppar och guld och blodröda ögon, och det tog honom en stund att inse att Diablo satt alldeles intill honom och stirrade på honom med outgrundlig blick. Kattens burriga svans svängde långsamt fram och tillbaka, och trots att det var kolsvart i rummet så tycktes djuret lysa av sig självt, så att Gabriel klart och tydligt kunde se det.
Gabriel skulle ha lett om han hade kunnat. Som det nu var kunde han inte ens andas riktigt ordentligt. Han kunde känna febern stegras trots kylan, men han var omedveten om att han snabbt sjönk in i delirium och att han var i desperat behov av hjälp.
Det fanns många tankar och känslor kvar i honom, och en av de främsta var… ilska. Ilska över att han, efter fem års plåga, skulle komma att dö så plötsligt och på ett så simpelt vis. Men han kände också sorg, och han bad för sig själv att det här inte skulle påverka Gian alltför mycket.
Hans tankar dröjde sig kvar hos Gian medan smärtan blev värre och hans kropp greps av allt värre kramper.
Det kändes inte bra att förlora på det här viset, ensam och hjälplös. Men han var beredd, och nu när det höll på att hända var han inte längre rädd.
Det var svårt för honom att veta, att det värsta var kvar för dem bägge två.
-------------------


Hemma hos sig var Gian ensam, eftersom Ann och mrs Stanhope hade begett sig till skolan respektive arbetet. Den unge mannen hade däckat på soffan med gott sällskap av några aspirin, Pandemona, ett glas vatten och en dålig tv-serie. Hans huvud bultade fortfarande av smärta, även om tabletterna höll på att göra sitt jobb – han fann det hela lite märkligt, eftersom han så gott som aldrig fick problem på grund av värme.
Gian kände även en allmän olust, som inte alls hade att göra med hans bultande huvud. Det var något i luften, något var inte som det skulle vara. Han kunde känna det påtagligt tydligt, och han hade en svag känsla av att det kanske hade i alla fall lite att göra med hans oväntade huvudvärk.
Men han hade inte en aning om vad som pågick, och han hade ingen större anledning att bry sig. Då programmet på tv:n väl var över rullade Gian över på sidan och slumrade till med ansiktet emot ryggstödet på soffan.
Han somnade precis innan den mystiska natten föll även utanför familjen Stanhopes hem.


Gabriel tillbringade en för honom okänd tid på golvet i sitt vardagsrum, så utmattad och plågad att han inte orkade ta sig upp på soffan igen. Rummet han befann sig i var kolsvart om man bortsåg från Diablos lysande, orörliga lilla skepnad, vars kopparljus Gabriel kunde ana till och med genom slutna ögonlock.
Smärtan vägrade att lägga sig, och blodet fortsatte att forsa från hans näsa utan att visa tecken på att sluta. Den enda förbättringen var att Gabriel efter ett tag – en timme? Två? – återfick en liten, liten smula av sin styrka. Inte nog för att ens röra på fingrarna, men nog för att kunna hålla ögonen öppna om han verkligen, verkligen ansträngde sig.
Men hans sinne blev allt mer omtöcknat och förvirrat, och bit för bit försvann hans uppfattning om vilka bitar av honom som var han själv och vilka som tillhörde parasiten. Varelsen spred sig inuti honom med smärtan och blodet som en dödsbringande sjukdom, starkare och brutalare än någonsin. Dess eld brände Gabriel och infekterade hans blod och hans hjärta, och Gabriel själv förblev som förlamad.

Gabriel förblev där på golvet, plågad och frusen och utan att kunna röra sig. Hans blod slutade rinna och stelnade och frös på hans hud, och det lilla som fanns kvar av hans styrka sipprade sakta men säkert bort. Han kunde känna de svarta skuggorna närma sig, svepa in hans sinne och riva och slita i det, och det gick inte längre att driva bort dem eller hålla dem under kontroll.
Medan han låg där kunde han inte höra mer än sina egna, allt svagare andetag och blodet som brusade i hans öron. Då nya ljud tillkom hade han mist förmågan att registrera dem. Han hörde inte braket då den alltjämt trasiga ytterdörren slogs ned, eller ljudet av tunga fotsteg som förflyttade någon över de ruttnade plankor som huset var uppbyggt av.
Faktum var att han var så borta att han inte ens visste att det fanns någon annan i huset med honom. Inte förrän han oväntat hörde golvet knarra alldeles intill sin sida insåg han att något var fel, och inte ens då kunde han göra mer än att öppna ögonen. Han uppfattade en snabb glimt av en mörk skepnad, med ansiktet dolt av en svart huva, som tornade upp sig över honom, men därefter grep två händer honom om halsen i ett brutalt strypgrepp.

Gabriel hann inte ens dra efter andan. Främlingen drog upp honom från golvet utan minsta lilla märkbara ansträngning, trots att inga av hans leder fungerade. Gestalten höll Gabriel upprätt för en sekund, vilket höll på att kväva honom, och den unge mannen hade en bestämd känsla av att ögonen under huvan studerade honom intensivt.
Sedan kastade figuren honom ifrån sig, och Gabriel föll handlöst baklänges och ramlade ihop på soffan igen. Han blev liggandes där, på de knöliga dynorna, utan att kunna röra sig, med sin döda blick fastnaglad på gestalten som tornade upp sig över honom.
Figuren blängde ned på honom, och sedan lyfte den långsamt upp händerna och drog undan huvan från ansiktet så att han kunde se det, trots mörkret.
Gabriel blev inte alls förvånad över att se de välbekanta dragen igen. Gråflikigt hår, ett kryssformat ärr, isgrå ögon som blängde ned på honom med rent hat.
- Trevligt att se dig igen, pastor Adigo.

Till att börja med så visste han inte ens att det var han som hade talat - rösten som yttrade sig lät patetiskt rosslig och ynklig. Prästen stirrade först ned på honom utan att reagera, men sedan skakade han sammanbiten på huvudet.
- Så de hade rätt. Den unge mannen i kyrkan ljög för mig. Jag kan bara vara glad att det även finns gudfruktiga människor i den här staden.
- Någon skvallrade? Översatte Gabriel med svag röst.
- Rektorn på skolan du vanhedrade kände igen dina djävulskonster, eftersom även han är sant kristen. Han och en elev ringde till mig så som jag bett dem göra då de insåg att du planerade att orsaka en katastrof.
- Brent, kommenterade Gabriel högt för sig själv. Det kan bara ha varit Brent. Skulle vara intressant att veta varför han hatar mig så…
- Är det faktum att du är djävulens utsände inte skäl nog? Svarade Adigo kallt och lutade sig ned över soffan. Hans isgrå ögon glödde i mörkret, men Gabriel mötte bestämt hans blick.
- Det jag har inuti mig är kanske förbundet med djävulen, svarade han mycket tyst. Men jag vet inte tillräckligt om det för att kunna uttala mig, och det gör inte du heller. Varför envisas du med att följa efter mig?
Prästen stod tyst och tycktes överväga sitt svar, och under tiden försökte Gabriel utvärdera situationen. Han låg där han hade fallit, på rygg, utsträckt på soffan, med benen utanför kanten. Ena armen vilade utsträckt över hans mage, den andra låg på dynan under honom. Han kunde fortfarande inte röra sig och smärtan var lika fruktansvärd som tidigare, men han orkade i alla fall hålla ögonen öppna, och han kunde tala, om än med ovanligt patetisk röst. Hans ansikte var täckt av en kladdig massa av delvis torkat blod, och hans huvud värkte så mycket att han uppriktigt undrade om han skulle svimma igen.
Talförmåga och öppna ögon var inte mycket att komma med emot en frisk och fullt rörlig motståndare, och för en sekund förgiftade bitterhet Gabriels sinne. Han hade accepterat sitt slut, men den ende vars sällskap han hade kunnat acceptera under sin sista strid var Gian. Han hatade Adigo i den stunden – hatade honom. Och hatet stal ännu mera av honom, gav parasiten ytterligare styrka.
Då barriären väl brast så skulle han släppa lös något mycket värre än den eld som hade strömmat ut på bion, och parasiten utförde redan nu sitt arbete.
Gabriel insåg plötsligt att prästen hade börjat tala igen.
- Det är min heliga plikt, varelse. Du växer dig starkare, och jag måste döda dig innan du börjar sprida din sjuka genom vår värld.
- Jag är Gabriel Ryan, svarade Gabriel med hes, matt röst. Jag vill inte sprida någon sjuka eller förgöra någon människa. Men det som lever inuti mig är sjukan och förgörelsen. Då jag väl är död tror jag… att det finns en risk för att den släpps fri.
- Falska ord från djävulens mun, svarade prästen honom kallt. Du är redo att släppa lös din magi, kreatur. Jag har förföljt dig från stad till stad under fem års tid för att se till att det inte händer, och med den kristne gudens kraft ska jag avsluta ditt ruttna liv – här och nu!
Mannen stack in en hand innanför manteln, och Gabriel slöt ögonen och bet tillbaka ett stönande då Adigos hand kom i hans synfält igen. Mannens fingrar var hårt knutna omkring ett föremål som Gabriel kände igen bara alltför väl. Det var ett förgyllt träkors, som en gång i tiden hade hängt på väggen i kyrkan i Kayane Creek.
Varenda fiber av Gabriels väsen vrålade åt honom att kravla sig upp och slåss, men han kunde inte röra sig ur fläcken. Han visste, utan att kunna förklara hur, att parasiten samlade kraft inför det avgörande ögonblicket, och den förbjöd honom att ens röra sig.
Prästen lutade sig ned över Gabriel, och gyllenblå och grå ögon låstes för en sekund. Men Gabriel brydde sig inte om att säga något – han visste att hans fiende inte skulle lyssna, vad han nu än försökte säga.
Adigo lät blicken glida över den halvt förlamade ynglingen för en sekund, och sedan lade han lugnt och försiktigt ned det förgyllda träkorset på Gabriels bröst.

Gabriel kände inget under den sekund det tog för korset att fräta sig igenom hans kläder. Men därefter for en våldsam explosion av smärta igenom hans bröst då korset brände sig in i hans hud.
Hade Gabriel förblivit stilla så skulle korset ha bränt sig rätt igenom hans bröst och ut genom hans rygg på nolltid. Men trots att han inte kunde röra sig så reagerade hans muskler på instinkt – hans rygg spändes och ryckte upp i en båge, och korset lämnade ett brett spår av bränt tyg och sönderfrätt kött efter sig då den gled ned från hans bröst, över hans revben, och vidare ned på dynan under honom.
Gabriel förmådde inte skrika, det var som om hans lungor hade kollapsat. Efter den desperata muskelryckningen blev han stilla igen, kämpade för att andas, för att få luft. Lukten av bränt kött nådde hans näsa och gav honom kväljningar, och den förnyade smärtan fick omvärlden att svartna ytterligare. Parasiten gav ifrån sig ett vilt skratt inne i hans bakhuvud, och Gabriel längtade mer och mer efter att få svimma av igen så att smärtan i alla fall skulle upphöra en liten stund.
Men han slapp inte undan så lätt. Ett tag hördes inget annat i det mörklagda rummet än djupa andetag, och Gabriel brydde sig inte ens om att hålla ögonen på sin fiende. Han låg i stället med slutna ögon - han var uppriktigt rädd för att han skulle spy igen om han öppnade dem, och med tanke på att han inte ens kunde vända på huvudet för att undvika kvävning så var det inget han önskade.
Han hörde Adigo prata igen, men hans röst lät konstigt avlägsen, som om den kom inifrån en urgammal och halvtrasig radio.
- Det är för sent att rädda din själ, Gabriel Ryan. Det är beklagligt, speciellt med tanke på att jag kände dina föräldrar och minns att de var gudfruktiga människor. Men det här måste få ett slut nu! Du inledde ditt liv som syndare och är nu antikrist! Det som händer inuti dig är farligare än vad du någonsin kan föreställa dig!
Gabriel hörde steg som avlägsnade sig och sedan kom tillbaka igen, och han öppnade motvilligt ögonen en liten smula igen för att se vad som hände.
Det var fortfarande nattsvart och stilla i rummet, men han kunde se mannens skepnad några meter bort, och han kunde se glittret av metall i hans hand. Det tog honom några sekunder att inse, att det prästen höll i var just den gamla slitna kniven med benhandtag som han själv hade stulit ifrån honom för fem år sedan. Den hade legat halvt bortglömd på bordet länge nu, och Gabriel skulle ha skrattat – om han hade kunnat – åt det faktum att han själv placerade vapnet i sin fiendes händer igen.
Varför hade han ens behållit den förbannade kniven? Nu när han tänkte efter, så hade han ingen aning. Ett minne av bättre tider? Joho, visst. Ha ha.
Med en känsla av hjälplöshet åsåg han hur Adigo närmare sig igen, med kniven alltjämt i handen.

Gabriel fick en snabb respit till då Adigo lutade sig ned över honom med kniven, redo att sticka till. Ingen av dem hann uppfatta mer än en kopparröd blixt och ett fräsande innan Diablo flög upp i ansiktet på prästen, en rasande massa av klor och tänder och lysande röd päls.
Adigo tjöt till av chocken och ryggade undan från soffan igen, med kattens små klor djupt begravda i sitt ansikte. Diablo hängde tappert kvar, bet och morrade och väste, och prästen fortsatte att skrika som besatt medan han slet i katten för att få bort den.
Men så glittrade kniven igen, och Diablo skrek till och föll – och lämnade långa, blodiga klomärken efter sig i Adigos redan ärrade ansikte. Katten landade med en duns på golvet, och trots att det var så mörkt så kunde Gabriel se att pälsen på Diablos mage fläckades av rubinrött blod.
- Låt bli honom!
Gabriel försökte resa sig upp, och frustrationen exploderade inom honom då han fortfarande inte kunde röra sig det minsta. Varelsens hesa skratt ekade i hans huvud, brände honom, plågade honom bortom alla gränser…
Bara en katt, bara ett motbjudande litet väsen som du fick av honom, bara en sak som låg i ditt knä och spann, är det inte vackrare nu, vackrare med allt blod, vackrare nu när det ska dö?! Tror du inte att din vän kommer att vara bättre han med, död och dränkt i sitt eget blod?!
- Håll tyst! Skrek Gabriel rakt ut och kämpade desperat för att få tillbaka kontrollen över sin kropp igen. Håll tyst, ditt förbannade kryp, bara håll tyst!! Lämna honom i fred! Lämna dem alla i fred!!
Det kändes som om hans hjärta exploderade i den sekunden, och Gabriel hamnade dubbelvikt i soffan med båda händerna hårt pressade emot bröstet. Han kunde röra sig lite igen, röra lite på fingrarna, som om smärtan bit för bit chockade hans funktioner tillbaka till arbete, men det var inte ens nära att vara nog. Han kunde se Diablos blodiga form ur ögonvrån, och tårarna vällde plötsligt upp och hotade att flöda över – tårar över sin älskade katt, över den aningslöse Gian, över sig själv.
Hans mun fylldes upp med blod igen, och han förblev i sin ihopkrupna position medan han spottade ut det och hostade fram:
- Fattar du inte, din förbannade idiot?! Jag kommer att dö, och om du stannar kvar så kommer du att göra mig sällskap!! Stick härifrån innan det är för sent, och återgå till ditt patetiska liv som predikant, så slipper du kanske att dö fullkomligt i onödan!
Han kunde se mörkret tätna omkring sig, kunde se Diablos kopparljus dö ut, och han kunde höra något nytt. Det blåste upp till storm utanför, våldsamma vindar vräkte sig plötsligt emot huset, och Gabriels huvudvärk fortsatte att stegras tills han bara kunde se prästen genom ett flimmer av gyllene blixtar.
Och Adigo ignorerade hans desperata varning, precis som han hade vetat att han skulle göra. Mannen såg livsfarlig ut med ansiktet sönderrivet och sönderbitet, och ögonen brinnande av hat. Han steg närmare soffan igen, och kniven, som nu glänste av Diablos blod, närmade sig snabbt Gabriels bultande hjärta.



Åtskilliga mil därifrån vaknade Gian till liv efter en välförtjänt tupplur, men även om hans huvudvärk hade lättat så var det också ungefär allt han var glad över. Till att börja med trodde han att han hade däckat längre än planerat, men sedan kastade han en blick på klockan och insåg att han inte hade sovit längre än två timmar. Trots det så var det kolsvart utanför fönstret, och att döma av hur rutorna skallrade så hade det hastigt och lustigt blåst upp halv orkan.
Den unge mannen hoppade hastigt upp från soffan, utan att ens märka att Pandemona for i golvet. Hans första tanke var trädgården, men efter att ha funderat en stund hade han klurat ut att där inte fanns något som kunde blåsa iväg eller gå sönder. Därefter ringde han till sin mor och till Anns dagis, och på båda ställena fick han veta att det inte fanns något att oroa sig för.
Först då kom han att tänka på Gabriel, och tanken gav honom en mjuk, sjuk känsla i maggropen som inte hade ett dugg med stormen att göra.
Det fanns väl ingen direkt orsak att oroa sig, om man bortsåg från risken att något träd skulle blåsa ned och landa på skolan (där Gian trodde att hans vän fortfarande var). Men Gian kunde inte vara säker – han kunde inte ens ringa och höra efter, eftersom Gabriels elallergi såg till att han inte ens ägde en mobiltelefon.
Men det Gian kände främst var oro. Han hade inga fasta bevis att gå efter, men hans instinkt skrek åt honom att Gabriel hade problem. Han kom till och med på att Gabriel kunde ha något med mörkret och stormen att göra – två onaturliga fenomen på ett och samma ställe var lite för mycket av ett sammanträffande.
Hans oroskänsla blev inte bättre av att hans mobil visade att Lenne hade ringt åtta gånger medan han sov, och i ett försök att lugna sina farhågor gick han ut i köket och slog hennes nummer. Hon svarade redan på första signalen, och att döma av hennes röst så befann hon sig i upplösningstillstånd.
- Äntligen! Exploderade hon då hon hörde vem det var. Det var ta mig fan på tiden!! Vad har du egentligen haft för dig, jag har ringt som en galning!
- Um… började Gian sin förklaring, och där blev han avbruten.
- Strunt samma! Det pågår något riktigt konstigt här, Gian! Gabriel hade en kollaps på skolan för två timmar sedan och stack därifrån innan vi kunde få tag i honom – ingen har en aning om vart han har tagit vägen! Och vi får inte lämna skolan innan den här stormen har dragit över! Och att döma av vad jag har hört så har Brent och Hayers ringt till den där religiösa gamla kråkan som var här innan, men jag vet inte vad som har hänt för övrigt! Snälla du, säg att Gabriel åkte hem till dig!
- Nej, det gjorde han inte, svarade Gian med en sjunkande känsla i maggropen. Om det är som jag tror, Lenne, så åkte han hem till sig. Men om ni alla är oskadda, så… Oroa dig inte, okay? Jag sticker ut till honom på direkten…
- I helsike heller! Avbröt Lenne med gäll röst. Det blåser full storm därute och vi vet inte om något har slagit fel i skallen på Gabriel! Vänta tills det har blåst färdigt så åker vi allihop!
- Då det väl har blåst färdigt kan det redan vara för sent, svarade Gian, utan att själv veta vad som gjorde honom så säker på att detta var sant. Oroa dig inte, Lenne!
Han bröt samtalet innan Lenne hann börja spy galla över honom, och ignorerade totalt att hon ringde upp igen två sekunder senare. Gian sprang ut ur huset utan att ens bry sig om att låsa efter sig.

Blåsten var ännu värre än vad han hade trott – den tog tag i dörren och kastade iväg den då Gian öppnade, och handtaget lämnade ett djupt avtryck efter sig i väggen. Han kunde nätt och jämt hålla sig upprätt i stormen, och den enda trösten var att han skulle ha medvind medan han körde – annars var väl frågan om den gamla skrotbilen skulle orka.
Dessutom var det becksvart ute, inte nattsvart utan verkligen så mörkt att han knappt kunde se handen framför sig. Därför sprang han rakt in i bilen, och då han väl hade lyckats krångla sig in i den var det en enorm lättnad att slippa vinden, som bet rakt igenom kläderna och stal all värme ur kroppen.
Det handlade definitivt inte om en naturlig storm eller en vanlig natt, och då Gian körde ut från uppfarten hade han en hemsk föraning om att han var alldeles för sent ute.


Gabriel förblev som förlamad, och kunde bara se på medan Adigo drog tillbaka armen för att sticka dolken i honom. Men för varje sekund som tickade förbi kunde han känna parasiten växa sig starkare och starkare, och då kniven väl ven nedåt brast alla fördämningar.
Förlamningen släppte samtidigt som Gabriel förlorade kontrollen helt. Hans ögon skiftade färg och blev helt och hållet gyllene, och parasiten lyfte genast armen emot kniven, så att den hamnade emellan bladet och Gabriels hjärta. Det vassa bladet borrade sig rakt igenom Gabriels tunna arm och bröt fram genom huden på underarmen i en kaskad av rubinfärgat blod, och Adigo svor högt då hans unge fiende vred till kraftigt. Prästen förlorade greppet om knivens skaft, och i nästa sekund var Gabriel uppe från soffan och stod mitt emot honom.

Den unge mannen såg mer än skräckinjagande ut där han stod i mörkret, omgiven av ett svagt gyllene ljus. Hans stripiga hår hängde ned och dolde det mesta av hans bloddränkta ansikte, men bakom håret stirrade ett par guldfärgade ögon emot prästen, och ett sjukt, vansinnigt leende förvrängde Gabriels eleganta drag.
Det blev plötsligt väldigt tyst inne i det mörka vardagsrummet – de enda ljud som hördes var stormen samt ett stadigt droppande från blodet som rann från Gabriels arm och bildade pölar på golvet. Gabriel lyfte långsamt upp armen och studerade likgiltigt kniven, som fortfarande satt begravd till skaftet i hans arm. Han log åt blodet som porlade upp emellan knivbladet och sårkanterna, och medan den förstummade prästen såg på tog han tag i knivens skaft och drog ut den ur armen. Han gjorde det långsamt, och han lät kniven vandra under rörelsen, skar sönder ännu mera hud och kött med den och tvingade fram mera blod. Men Gabriel gav inte ifrån sig ett ljud förrän han slutligen stod där med den blodiga kniven i sin hand.
Då gav han ifrån sig ett lågmält, iskallt skratt, och till och med den kallblodige pastor Adigo kunde känna nackhåren resa sig då han hörde det motbjudande ljudet. Men trots alla sina fel och brister så var Adigo inte feg – han mötte Gabriels gyllene blick utan fruktan.
- Så sorgligt… viskade varelsen fram med en röst, som tillhörde både den själv och värden. En människosonens tjänare, som förslösar sin tid på att jaga vad han aldrig kan förstå eller besegra. En sådan sorglig syn…
Adigo dök hastigt ned på golvet, och då han reste sig upp igen hade han återigen det blodiga korset i sin hand. Han höll upp det framför sig som en talisman, och då han talade flammade hans ögon.
- Den sorgligaste varelsen här är du, demon. Ge dig av! Försvinn ifrån vår värld nu, och kom aldrig mera tillbaka!!
Gabriels gyllene blick studerade korset med en närmast road min, innan den återvände till Adigo.
- Min värd har så rätt, så rätt, spann varelsen fram. Han anser att du har uthålligheten som krävs, men varken godheten eller förståndet. Säg mig, pastor, tror ni verkligen att ni kan stoppa mig med en enkel symbol?! Jag, som har överlevt misär och exil i nästan fyratusen år! Jag kommer snart att vara fri. Det finns bara en person i hela världen som kan orsaka problem för mig, och det är inte ni! Men min tid är inne nu, och jag ska jaga ikapp min värds käre vän, och jag ska utplåna honom från jordens yta! Jag ska döda honom, så fort jag har dödat dig och min värd!
Varelsens röst stegrades under hela talet till dess röst var ett ramaskri, och med de sista orden kastade den sig fram emot Adigo med den blodiga kniven i handen. Prästen stod dock kvar, och han träffade Gabriels redan svårt sargade överkropp med ett svepande slag av korset, som lämnade efter sig ytterligare en rykande brännskada. Parasiten skrek av raseri, men den vek inte undan, och i nästa sekund ven kniven med dödlig precision.

Adigo raglade till i chock då han kände den stingande smärtan. För en sekund förstod han inte vad som hände – han blev bara ståendes där han stod och stirrade som förstummad på sin fiendes grinande, triumferande ansikte. Sedan öppnade sig snittet i prästens hals helt, och en våg av blod exploderade från skadan och sköljde över Gabriel. Den unge mannen stod kvar, fullkomligt oberörd, med kniven fortfarande i handen, utan att bry sig det minsta om att hett, kopparluktande blod täckte hans ansikte och bildade kakor i hans långa hår.
Ett märkligt fenomen, filosoferade parasiten medan den betraktade den chockade gestalten framför sig. Ingen människa var så medveten om sitt liv som han var då han kunde se det sippra ifrån sig, i form av brutna pulsslag med ångande, rubinrött blod.
En sådan vacker vätska, då den bröt fram ur den fortfarande levande kroppen. Men i takt med att kroppen kallnade och stelnade miste blodet sin rubinglans, och blev lika smutsigt och livlöst som allt annat hos de här patetiska varelserna.

Prästen förblev upprätt några sekunder till, men sedan gav hans ben slutligen vika och han rasade ihop på golvet i en blodig hög. Det fanns en liten gnista av liv kvar i honom – parasiten kunde höra det gurglande ljudet av luft och blod som sögs in och ut ur den avskurna luftstrupen. Det var ett tilltalande ljud, sällsynt och efterlängtat.
Varelsen stod lugnt kvar där den var och väntade på att mannen skulle dö. Den höjde förstrött ena handen och torkade blodet ur ögonen, den höjde kniven igen och betraktade road bloddropparna som sipprade nedför bladet och smetade ut sig över dess hand. Parasiten njöt av att slutligen ha en kropp, hur kortvarigt det nu än skulle bli, och då den långsamt slickade knivbladet rent älskade den att den äntligen kunde känna blodets smak.
Smaken var tillfredsställande nog, eftersom det var människoblod. Men det fanns en bitter ton av vrede och hat och avsky i det som inte alls tilltalade parasiten. Gabriels drag förvreds i ett fruktansvärt småleende då parasiten sänkte kniven igen.
Den törstade så efter blodet från den som hotade att förstöra allting, och om den visste något alls om honom så skulle den snart nog kunna släcka den törsten och ta dem bägge två med sig.
Parasiten noterade utan intresse att mannen på golvet hade slutat att rycka och gurgla. Den hade undanröjt sitt första hinder.
Nu var det bara en fråga om att sända ned värdens själ, och den grönögdes själ.
Sedan skulle inget kunna stoppa den.