Jag behöver en vän just nu.
Så jävla ensam.
Fan…
Jag vill bara prata med någon.
Rastlös.
Jag vill gå ut
Träffa folk
Springa omkring.
Vad som helst.

Jag vill inte vara själv.
Själv med mina tankar
mina skrikande
kliande
smärtande tankar.
Vart är solen?
Det positiva
ljuset.
Just nu,
Vart är du?
Jag var så levande,
så full av liv.
Vart är min gnista?

Jag behöver en kompis.
Just nu
i denna sekund
behöver JAG prata av mig.
Snart spricker jag i tusen, miljoner
små, små bitar.
Sen får jag plocka, och klistra ihop mig själv igen.
Lägga locket på en gång till.

Muren måste rivas. Jag måste få kontakt igen.
Jag vill bara gråta ut i en famn.
Någons värmande, lugnande famn.
När är det min tur?

Fight the tears with pretty smiles and lies.
Jag orkar inte mer.
Vill bara lägga av, lägga ner nu.
Stänga av och sova bort allting.
Allting mörkt, svart.

Det är ju såhär det blir när jag inte tar hand om mig själv.
Min ryggsäck är fylld till bredden med tårar,
men inte vill de komma ut. Men jag vill ju det.
Varför kan jag inte bara få gråta?


Jag lägger locket på igen
och låtsas. Jag låtsas att det inte finns där.
Jag låtsas och spelar, jag är ju så duktig på att spela någon annan. Bära en mask.

Det är så tungt att bära allting.
Det skaver på mina axlar,
det tär på min kropp
och på mitt sinne.
Det gör ont, det gör så ont!
Jag vill bara slippa allt det här.
Varför kunde inte jag ha fått bli ett normalt barn, en vanlig unge. Utan problem. Utan föräldrar som dricker hela tiden.
Jag vill inte gå och prata med en massa mänskor. Men jag måste, annars kommer jag vara trasig för alltid.

Ett år hinner gå, och jag vill inte prata om det.
Jag måste prata om det.

Alla dessa måsten.
Jag har inte tid med allt det här. Jag har annat att göra.
Fan vad dumt,
klart jag måste ha tid. Måste ha tid för mig också.


Varför verkar jag var så jävla upptagen då?