Avslöjar jag mina tankar och tycken blir hela jag naken och utelämnad.
Som ett ensamt hjärta på en söndags eftermiddag.
Kan inte, får inte, ska inte.
Istället står jag i kamp med alla bomber som faller hårt inom mig.
Det är så ensamt, tomt och trångt.
Jag har låtit mig själv avslöja så jag blivit skändad och istället instängd i mig själv.
Blivit så hjärntvättad av min egna beslutsamhet att jag döljer allting allför väl.
Jag är inte så hård som jag ser ut, jag har inte styrkan som jag visar.
Egentligen är jag bara en liten svart prick i det stora vita.
Finns så mycket jag vill yttra till så många, fortfarande är det bara pappret, bokstäverna och pennan som får veta.
Ett papper kan inte reagera, bokstäver kan inte prata och pennan är det jag som styr.
Dom kan jag förlita mig på, dom lämnar mig inte vad jag än gör.
Alla mänskliga ting skulle se mig som en idiot, det skrämmer mig.
Kan inte tvinga någon att tycka om eller stanna, men jag vägrar att bli ogillad och lämnas bakom.
Jag är omgivingen av så mycket vackert att jag glömmer så lätt.
Måste lära mig att våga och satsa.
Men ännu är jag för rädd.
Felsteg i min värld är inte acceptabelt.
Så tyst får jag vara, ännu ett tag.