Det är så här det går,
när man tillfogar sig sina egna sår.
Både in- och utvändigt.
Det är rätt så underligt,
men det är ett tvång,
pga att man tänker vrång.
Jag hatar det här och vill inte leva.
Här på PIVA jag döden treva.
När jag kommer härifrån,
bryter jag mina sista strån.
Jag kommer mitt liv att ta.
Det spelar ingen roll vad mina vänner sa.
Jag orkar inte mer,
och det ingen annan ser.

Mina ögon är fulla av tårar,
inte ens hjälper mig årstidens vårar.
Ångesten river i mitt inre.
Hoppet om livet blir mindre och mindre.
Jag tror aldrig nånsin att livet blir bra.
Därför jag bestämt att mitt liv ska ta.
Då jag all smärta slipper,
och min kropp jag ej mer klipper.
Jag får vila i frid,
och slippa min ständiga inre strid.

Min födelsedag 2010-08-14