Rimligt bra. Någorlunda gripbart. Det räcker, menar jag. Jag behöver inte mer. Lugn och inte för mycket smärta. Hur kunde jag ändå missa? Händelseväxlingen. Från vitt till svart. Det skedde av en händelse, helt obetydlig, som det verkade. Det kom och tog över, så helt och plötsligt. Visade jag för lite värme? Oron igen, precis som förut. Var jag omedveten? Känner mig tagen på sängen, fångad, förlorar kraft. I ögonblicket som följer känner jag skuldkänslorna. Fantastiskt, hur kunde jag glömma hur ont det gör? Det är ju hoppingivande, har jag glömt? Letar vidare efter ledtrådar, var jag egocentrisk igen? Jag, jag, jag. Visade jag för lite värme? Jag anstränger mig. Verkligen. Ilskan som förintar väller nu upp. Jag känner mig matt. Hejda mig! Vill vila. Jag tror jag behöver det. Jag borde ju ha hajat till, jag borde numera uppfatta, de där assicationerna som kommer alltför lättvindigt. Inte naturligt alls. Bara vårdslöst. Precis som tidigare. Ha, jag förstår nu, jag letar efter någon som kan bli arg på mig! Förkroppsligad biografi. Jag lägger mig äntligen till vila, men av misstag igen mellan det vita och det svarta. Kontrasterna som river sönder ansiktet, som inte kan annat, hur man än vänder sig. Jag var den som kallade dem vid namn. Gav dem liv. Jag råkade bara upprepa en gammal vana. Ge mig nu något rosa, gärna med spets.