Det enda jag ser är mina skor.
Steg efter steg längs med korridorens rutiga golv.
Känner håret längs med kinden och blickar på mig,
även om jag inte ser dem,
men jag känner mig uttittad
även om jag vet
att ingen vill se mig
ingen bryr sig.
En tjej i rött linne passerar och hälsar.
Jag reagerar inte.
Ingen hälsar på mig.
Ingen om inte någon lärare.
Hej, hör jag åter igen.
Sneglar upp och möter en blick.
En blick med ett leende.

Jag sitter inte själv i matsalen längre.
Jag går inte själv på rasterna.
Jag är med tjejen i rött linne och ett fint leende.
Ett hej, kan göra någon resten av dagen.
Resten av veckan.
Resten av livet.