Det kom ett brev till mig här på Poeter.se
ett brev från en för mig helt okänd person.
Empatiska rader som fick mina ögon att tåras
och mitt inre att känna djup tacksamhet och
glädje. Glädje över att det faktiskt finns
medmänniskor som på ett spontant och ärligt sätt
visar att de bryr sig & bryr sig om.
Denna person har jag inte haft kontakt med innan,
men hans fina, medkännande brev ska jag
för alltid spara, plocka fram ofta och läsa.
Hans ord ger mig styrka i mitt sorgearebete
efter min man. TACK till dig!

Döden knackade på dörren i dec -09 i mitt förra hem - så
abrupt, oväntat och med sådan kyla att den kunde
fått tårarna att bli till istappar. Min man rycktes ifrån mig,
mina underbara barn förlorade sin jättefina pappa, deras
partners en älskad svärfar, barnbarnet förlorade sin
busiga, lekfulla, härliga farfar. Min mans syskon förlorade
en älskad bror, omgivningen en älskad vän, mina syskon
en fin svåger, partikamraternas förlust blev stor. Vi är
många som drabbades hårt och brutalt.

Men döden - den är fortfarande på 2010-talet så
tabubelagd. Och ordet död används alltmer sällan, många
säger "gå bort, "ramlat av pinnen", "lämnat in"...Jag säger
inte att det är fel - men tror att vi människor tror att vi
skyddar oss själva om vi använder andra uttryck för att
någon faktiskt avlidit. Dock är det ju så, att ingen kommer
undan döden. Vi kommer alla att drabbas. Förlora en
älskad anhörig - och också dö själva. Det går inte att
komma undan - hur mycket vi än värjer oss.

Jag har sett döden på så nära håll ett flertal gånger -
vakat vid dödsbäddar, sett & hört när nära och kära dragit
sin sista suck. Men min man fick jag aldrig ta avsked ifrån,
jag var bortrest när han hastigt och totalt oväntat avled
av att det viktigaste kärlet i hjärtat - kallat LAD - blev så tilltäppt
att döden tog hans liv. Ingen hade en aning om vad han led av,
vad det var som tröttade honom så. Till och med vården
och läkarna koncentrerade sig på hans magbesvär som han
skulle opererats för i början av detta år.

Finns "vänner" som försvann en tid efter att han avlidit.
Många som inte vågade möta mig i min chock & sorg. Några
försvann helt och har ännu inte "kommit tillbaka", andra låtsas
inte om att jag faktiskt är änka - de vågar inte ens
fråga hur jag mår & hur det går - troligen av rädsla för svaren
de egentligen inte vill ha. För - hur ska de bemöta mina svar
när de inte ens klarar av att möta min blick och det faktum att
jag blivit singel på grund av att min man faktiskt är -DÖD?

Jag klandrar ingen - vet att det inte är illa ment. Vet att de
"vänner" som backat inte gör det för att de inte bryr sig. Men det
gör ont att så många tar omvägar för att slippa möta mig som - änka.

Jag är helt säker på att mycket skulle vara vunnet
om människor vågade närma sig varandra även i svåra
situationer. Och att vi faktiskt inser att döden - den är
trots allt en del av livet.

Nåväl. Detta var tankar från mig denna soliga onsdagmorgon
när höstfägerna lyser så granna & luften är frisk och klar.
Och när min glädje över det fina brevet av en okänd vän
kommer att fortsätta lysa upp min dag.

Kram till er alla/Anitha


P.S. Min man är död, men han lever i högsta grad inom mig,
han finns med mig vartän jag går & jag bär med mig hans
klokskap, hans underfundighet. Och DET är en trygghet i sorgen.